I kroppen min av Kristian Gidlund

Titel: I kroppen min
Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min #1
Genre: Självbiografi
Antal sidor: 330
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-7503-245-0
Utgivningsår: 2013
Format: Pocket

Första meningen: Det finns något som jag måste berätta.

Handling: Kristian Gidlund, journalist och trummis i gruppen Sugarplum Fairy, avled den 17:e september 2013, 29 år gammal.
   Drygt två år tidigare hade han fått sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Bloggen fick en enorm genomslagskraft – miljontals människor upptäckte Kristians starka, nakna, vackra texter.
   Texter som träffar rakt i hjärtat.

Min kommentar: När jag första gången hörde om Kristians situation blev jag oerhört rörd, både för att det kändes så himla tragiskt men också hur han hanterade situationen. Att han var så klok och så öppen med allt. Och när jag under en sommarkväll för några år sedan var ute och gick och lyssnade på hans sommarprat hade jag gåshud om kroppen och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var någonting som gick rakt in. Jag tror jag lyssnade och grät till det flera gånger. Minnet finns så starkt i mig att det var Kristians röst som jag hörde när jag nu läste hans bok. Det kändes så innerligt på det sättet, och smått häftigt, samtidigt som det också är lite märkligt.

Precis som jag trodde är hans texter så fint skrivna. Genomtänkta, intressanta och givande att läsa. Ibland dyker det upp en bild och genast blir det mer påtagligt. Men jag tycker också det är svårt att förstå, om än imponerande, att han kunnat skriva om sina dagar och det som dyker upp inom honom såsom han gör. Som han också nämner i boken blir boken ett fint minne till hans familj. De gånger han nämner dem känns det som mest i mig.

Men när jag tänker på alla bitar av den här boken tycker jag inte att den var fullt så fantastisk som jag tänkte mig att den skulle vara, om jag djupanalyserar den (vilket känns lite fel ändå!) men den är ändå så pass fantastiskt att jag känner att den förtjänar det högsta betyget. För att det är så vackert, äkta, personligt och viktigt.

Mitt betyg:

Bokbloggsjerka 27-30 januari

Nu var det länge sedan det var bokbloggsjerkan och jag måste säga att jag har saknat det, det har varit tom utan den. Men nu verkar Annika vara tillbaka med en fråga, väldigt roligt, och den låter såhär:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Min första tanke var att jag skulle läsa böcker från mina favoritförfattare. Men det ändrades snabbt. Jag tänker att jag har fler böcker av författare som är okända för mig än de som kommit att bli mina favoriter. Väldigt många fler. Och ännu fler om jag tänker på alla böcker som finns, om jag nu ska tänka så. Visst kommer jag behöva läsa något som inte passar mig, men det är smällen jag får ta av att utforska nya spännande böcker. Kanske kommer rentav någon bli en favorit därifrån.

Förmodligen kommer läsningen kännas tryggare och bli bättre med den andra högen, men jag väljer ändå att testa läshögen med det okända, för det känns som att jag har lite mer att vinna på det.

Björnstad av Fredrik Backman

”Det är anledningen till att platser som den här alltid måste sätta sitt framtidshopp till ungdomarna,

för de är de enda som inte minns att det faktiskt var bättre förr.”

Titel: Björnstad
Författare: Fredrik Backman
Serie: Björnstad #1
Genre: Roman
Antal sidor: 470
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 978-91-642-0496-7
Utgivningsår: 2016
Format: Inbunden

Första meningen: Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt  hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.

Handling: Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
   Bara allt. Den betyder bara allt.
   Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
   Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
   Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Min kommentar: Björnstad gav mig inte riktigt den läsupplevelse som jag trodde att jag skulle få. Men först kan jag säga att jag verkligen har gillat Backmans tidigare böcker. Framförallt mormor-boken. Björnstad är annorlunda jämfört med de jag läst men det behöver inte vara fel alls (det borde snarare vara positivt med förnyelse), men det är bara det att jag inte kände så mycket för den här. Det klickade inte riktigt för mig, jag kände mig aldrig indragen, helt enkelt. Vilket ju känns märkligt och synd att behöva säga för boken tycks hyllas till höjderna överallt.

Det kan vara en tillfällighet också. Men jag tror ändå inte att den här boken var riktigt min typ. Det tog otroligt lång tid att komma in i den (annat var det med de tidigare). Det som sker i den här boken var inte heller något som jag uppskattade, eller hur ska jag säga, inget som jag gillade bara.

Såklart är Backman väldigt duktig med språket, så jag kunde ändå njuta av de fina meningar och hur han berättar sin historia. Många gånger också hur han beskriver människorna. Bara något för mycket text kunde jag tycka, framförallt när det kändes så politiskt många gånger. Trots att många som har läst boken har nämnt att man inte behöver gilla hockey för att gilla boken (vilket jag inte gör) så föll jag inte för den. Men jag tror inte att det bara har att göra med sporten, kanske något i helheten där också de andra utgångspunkterna bara blev fel för mig.

Det känns nästan som om jag vill be om ursäkt för att jag inte gillade den här boken. Men det ska jag ändå inte göra. Den var bara inte något för mig, den här gången.

Mitt betyg:

9 fakta om min hund

Jag såg den här listan hos Vargnatts bokhylla och tänkte att det kunde bli en rolig blandning mellan alla de bokliga inläggen. Jag har nämnt lite att jag har en hund så det tror jag många av er vet, men vem är hon egentligen? Mitt lilla åkerspöke som mamma kallar henne. Jag får kanske också får ta och berätta lite om busfröet till katt som vi har någon gång 🙂 Men nu först Smillas tur!

• Smilla har precis fyllt 3 år.
• När hon var 10 veckor sprang hon in i hagen och blev sparkad av en häst i huvudet, föll ihop och jag fick i panik bära in henne, ringa efter taxi och ta mig till veterinären. Snacka om sjukt dåligt samvete som nybliven matte när hon fick sova över. Det gick dock bra, en vecka skulle hon hålla sig så lugn som möjligt. Inte helt lätt för en valp med den rasen.
• Hon är otroligt aktiv, studsig och smidig och vi njuter båda av springpassen vi gör ihop.
• Hon kan minsann ställa till med hyss ibland, om jag inte har koll på henne. Hon ser inga begränsningar i att ta sig upp på hundförbjudna platser trots att vi säger till henne. Varför inte liksom, tänker hon.
• Hon är väldigt flitig med nosen, som jag var noga med att uppfostra henne till att använda så ofta som möjligt. Nu har hon tagit över stafettpinnen och lärt sin syster katten detsamma. Det är en rolig syn när vi är ute och går med dem båda i koppel och de står och nosar vid samma buske…
• Hon älskar vatten och så fort hon får vittring på det bara ska hon ner i det, om det så är en uttorkad och geggig bäck.
• Att åka tåg tycker hon förresten också mycket om, och är så duktig på, så många gånger som hon har gjort det sedan valptiden. Alltid lika spännande och mysigt.
• Men den största kärleken måste ändå vara mig, hehe, för hon har stenkoll på mig. Allra mest inomhus där hon typ hela tiden springer efter mig och lägger sig där jag befinner mig, hur trött hon än är. Och om vi är ute och hon springer lös framför mig stannar hon till var och varannan sekund och vänder på en enda tass hela kroppen för att se att jag hänger på – eller har gömt mig…
• Varje kväll när vi går och lägger oss ska Smilla till varje pris tränga sig in under täcket och ligga längs min mage. Det är så gosigt så jag nekar aldrig. Jag har till och med svårt att sova utan henne där.

Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben

”Men om du under din nästa skogspromenad hör svaga knakningar

är det kanske inte bara vinden som talar…”

Titel: Trädens hemliga liv
Författare: Peter Wohlleben
Serie: –
Genre: Facklitteratur
Antal sidor: 213
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren – die Entdeckung einer verborgenen Welt
Översättare: Jim Jakobsson
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-307359-0
Utgivningsår: 2016 (2015)
Format: Inbunden

Första meningen: I början av min yrkesbana som skogsvaktare visste jag ungefär lika mycket om trädens hemliga liv som en slaktare vet om djurens känslor.

Handling: I skogen finns ett liv som är helt okänt för oss. Där pågår fantastiska saker: träden kommunicerar med varandra. De tar hand om både varandras avkomma och om gamla och drabbade grannar, de har känslor och minnen. Otroligt? Kanske. Men sant.
   Skogsvaktare Peter Wohlleben berättar fascinerande om oväntade och extraordinära förmågor hos träden. Han citerar de senaste vetenskapliga rönen och kombinerar dem med sina personliga erfarenhet av naturen, vilket skapar nya spännande insikter. Vi kanske tror att vi vet det mesta om skogen och känner till allt om träden. Men den som läser Trädens hemliga liv kommer att gå ut i naturen med helt nya kunskaper och ögon. På ett lättillgängligt sätt visar Peter Wohlleben vägen.

Min kommentar: Jag tyckte det var oerhört spännande att få veta någonting mer om alla träd som vi har omkring oss. Jag gillar ju träd. Det är vi nog många som gör. Men vi vet nog inte så mycket om dem, som organism. Nu när Wohlleben berättar om träden och gör kopplingar till människans värld och gör dem mer ”mänskligare”, så tycker jag att det blir lättare att förstå. Att träden också har en mamma, en familj, är en del av ett samhälle och att de ägnar sig åt snarlika aktiviteter som vi gör.

I början tyckte jag att det var bra och intressant men sedan kändes det som om blev upprepningar eller åtminstone liknande. Och vad gäller bilder, som inte förekommer, hade jag önskat dem. Det skulle underlätta. För alla namn och arter säger mig inte så mycket. När det inte finns bilder så gör det tyvärr att jag inte kan ta in allt som står i boken. Boken hade alltså behövt ett tydligare upplägg som helhet. För det är det som drar ner mitt betyg. För innehållet i sig är ofta fantastiskt.

Det var också ofta som jag under läsningen tänkte att det här är väl ändå ren biologi och jag frågade mig om inte skogsfolk redan visste det här. Tyvärr gör de nog inte det. Men å andra sidan var det också roligt och givande för mig att få mer kunskap om skogen och träden. Ju mer vi kan om något desto mer kan vi känna för det. Men jag hade fått för mig att boken skulle innehålla nästintill magiska avslöjande. Lite i den stilen var det på sina håll. Å andra sidan är det ju magi ändå, egentligen. Hela livet är väl magiskt, om man bara vill se det så. Och framförallt vad gäller träden som skiljer sig så från människan.

Boken har ändå gett mig en ny och häftigare bild av träden. Jag tycker synd om julgranen som förlorar sina rötter, byter plats och får andra förhållanden och saknar sin familj. Jag får dåligt samvete av att bryta grenar från träden, när jag slår mot dem för att få bort snö eller när jag ser skador i dem, för att inte tala om hur vi eldar bitar av dem med ved. Så grymt. Och när jag står i skogen kommer jag framöver stanna upp och lyssna, känna. Medveten om det enorma liv och aktivitet som förekommer. Deras medvetenhet. Och kanske kan jag höra hur de talar till mig. Men vad de säger kan jag bara föreställa mig…

Mitt betyg:

Arvet efter dig av Jojo Moyes

Titel: Arvet efter dig
Författare: Jojo Moyes
Serie: Livet efter dig #2
Genre: Roman, Feelgood
Antal sidor: 403 sidor
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: After You
Översättare: Pia Printz
Förlag: Printz Publishing
ISBN: 978-91-87343-71-1
Utgivningsår: 2015
Format: Inbunden

Första meningen: Den storvuxne mannen längst ner vid bardisken svettas.

Handling: Jag vill att du ska leva ett bra liv.
Jag vill att du ska leva.
Med all min kärlek,
Will

Det har gått arton månader sedan Will Traynor valde att avsluta sitt liv på Dignitaskliniken.
   Lou Clark blev ensam kvar, och nu tampas hon med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidig som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar.
   Hon lovade Will att våga mer och att leva sitt liv fullt ut. Men hur? Och om man upplevt att kärleken ibland lämnar en med outsäglig sorg och saknad, vågar man då bli kär igen?
   Jojo Moyes uppföljare till succéromanen Livet efter dig är fylld av stora känslor humor, svåra val och en stor dos igenkänning.

Min kommentar: Jag har lagt märke till att det finns lite delade meningar kring den här uppföljaren. För mig var det dock självklart att jag ville läsa vidare. Framförallt för att jag var nyfiken. Det var ju så att när jag hörde titeln på den första boken så trodde jag att den handlade om, just det här med livet efter någon. Men det är ju vid den här boken som det gör det. Lite knepigt resonemang jag hade för mig själv. Så det var nu som jag fick det som jag trodde att det först var…

Jag blev inte besviken på den här uppföljaren. Det kändes inte konstigt att historien fortsatte, för jag var som sagt nyfiken på vad som skulle hända med Lou. Hon är en rolig och härlig karaktär att följa, någon som man verkligen vill läsa om.

Visst fanns det ett par saker som jag rynkade lite på pannan åt. Men jag tänkte att det förmodligen har lite att göra med att det inte ”borde” finnas en uppföljare, förstå mig rätt där, och därför är det lätt att det som då kommer kritiseras. Inte minst för att den första var så himla bra och stark. Det som hände i den här boken var något oväntat och som sagt lite, lite knepigt vid sina tillfällen. Men ändå tyckte jag mycket om att läsa den, jag tyckte det var fint och intressant.

Så för mig var det här boken väldigt givande att läsa. Moyes har ett fantastiskt språk som jag njuter av att läsa och inte att förglömma är att Lou var en underbar person att lära känna.

Mitt betyg:

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

”På samma vis förhåller det sig med löpning: man blir inte löpare för att någon rekommenderar en att bli det. I grund och botten handlar det om att man blir det för att man är ämnad att bli det.”

Titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Memoar
Antal sidor: 218 sidor
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite katatu toki ni boku no kataru koto
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303423-2
Utgivningsår: 2011 (2007)
Format: Pocket

Första meningen: Det finns ett ordspråk som säger att det är två ting en sann gentleman aldrig diskuterar: de kvinnor han har skiljts ifrån och vad han betalar i skatt.

Handling: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni.

   Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.

   Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

Min kommentar: Jag läste den här boken för fem år sedan men eftersom jag inte minns så mycket av den bestämde jag mig för att läsa den nu igen. Med tanke på vilka två grundpelare boken står på – författande och långdistanslöpning – så var det självklart för mig. Det är ju också mina stora passioner.

Därför är det klart att jag tyckte den här boken var väldigt givande och intressant att läsa. Inte minst för att jag också gillar Murakamis skönlitterära böcker. I den här boken var det som att jag fick lära känna honom lite grann genom att läsa hans ”vanliga prat”, som ju till och med titeln visar på. Det gör han med både med lättsamhet och allvar. Det är följsamt och enkelt med fina resonemang och slutsatser som han kommer fram till. Alltså både roligt och klokt.

Ibland kunde jag dock tycka att pratet drog iväg lite eller att det fanns något som jag inte fann intressant. Men det är småsaker som inte hände så ofta. För det mesta fanns det något som jag uppskattade och jag har varit flitig med pennan för att markera och minnas.

Och efter att nu ha läst boken känner jag väldigt stor lust att bara sticka ut och springa! Visste ni att mina mest njutningsfulla springpass är i ett snölandskap. Det slår till och med att springa i skogen på sommaren (väldigt eventuellt på en delad första plats). Jag älskar den friska och kyliga luften och framförallt den mjuka snön. Så som det är nu, så hejsvejs!

Mitt betyg: 

Kvartalsrapport: Oktober, November och December

Antal lästa böcker: 26

Antal lästa sidor: 8870

Medelbetyg: 3,8

Antalet besökta länder för världsomseglingen: 9

Antalet inköpta böcker: oktober (11) november (8) december (6) = 25

Andarnas hus, Isabel Allende

Brobyggarna, Jan Guillou

Demonernas port, Michelle Paver

Det broderade hjärtat, Carole Martinez

Den tionde gåvan, Jane Johnson

Den vita massajens dotter, Corinne Hofmann

Djungelbarn, Sabine Kuegler

En engelsman i Paris, Nicolas Barreau

Etthundra mil, Jojo Moyes (ej med på bild)

Frost, Roy Jacobsen

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone, J.K Rowling

Harry Potter and the Chamber of Secrets, J.K. Rowling

Havets fångar, Michelle Paver

I ett annat ljus, Alice Hoffman

Jagad av klanerna, Michelle Paver

Jag lät dig gå, Clare Mackintosh

Kafka på stranden, Haruki Murakami

Lignumkorset, Viktor Nilorak

Marina, Carlos Ruiz Zafón

Resan tillbaka till den vita massajen, Corinne Hofmann

Sofies värld, Jostein Gaarder

Stor magi, Elizabeth Gilbert (ej med på bild)

Svenskarna och deras fäder de senaste 11.000 åren, Karin Bojs och Peter Sjölund (ej med på bild)

Ta hand om min mor, Kyung-Sook Shin

Ur vulkanens mun, Helena von Zweigbergk

Välkommen till Himmelsta, Hanna Landahl

Kvartalets bästa: Jag lät dig gå

Kvartalets sämsta: Lignumkorset
Kvartalets överraskning: Djungelbarn
Kvartalets besvikelse: Ur vulkanens mun

Den bok som var…

Roligast:  Djungelbarn

Sorgligast: Resan tillbaka till den vita massajen

Tråkigast: Lignumkorset
Mysigast: Harry Potter and the Chamber of Secrets

Läskigast: Marina

Mest romantisk: Andarnas hus
Mest inspirerande: Stor magi
Mest fängslande: Jag lät dig gå

Boken med finast omslag: Jag lät dig gå

Sammanfattning av läsningen i oktober, november och december 2016

Jag tycker verkligen att jag har läst väldigt bra böcker det här kvartalet. Ett bra avslut för året. Så kan ni förstå hur svårt det var att välja den absolut bästa!? Alla som var tokbra var det på sitt eget sätt.

Böcker som bidrog till världsomseglingen fick verkligen en skjuts det här sista kvartalet för aktiviteten och nog känns det bra att ha avslutat den på ett bra sätt.

Sedan var roligt att läsa de två första Harry Potter-böckerna, äntligen fick jag ta mig in i den magiska världen genom böckerna. Dom var såklart jättebra!

Vad ser du fram emot inför nästa kvartal?

Nu har jag siktat in mig på att 2017 kommer att vara mer skrivande och med det lite mindre läsande. Men för den sakens skull kommer jag ändå försöka läsa så mycket jag kan (det kommer ju bli en hel del böcker ändå!). Allra helst ska jag läsa det som jag verkligen känner för, vara noga med att alltid plocka upp en bok för att jag är supersugen på att läsa den.

Några böcker som jag tror mig plocka upp under nästa kvartal (som jag kommer på) är Björnstad av Fredrik Backman, Ödets dotter av Isabel Allende, Röta av Siri Pettersen, När livet börjar om av Lucy Dillon och även att fortsätta att med Harry Potter. Det är böcker som jag längtar efter att få läsa.

Etthundra mil av Jojo Moyes

Titel: Etthundra mil
Författare: Jojo Moyes
Serie: –
Genre: Roman, Feelgood
Antal sidor: 380
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The One Plus One
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing
ISBN: 978-91-87343-57-5
Utgivningsår: 2015 (2014)
Format: Pocket

Första meningen: Ed Nicholls drack kaffe med Ronan inne på utvecklingsavdelningen när Sidney kom in i rummet.

Handling: Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter. IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?

Min kommentar: Ni får hålla till godo med min somriga bild på den här boken. Men det är nog bara härligt att minnas det gröna nu när det varit både ruggigt kallt i hela landet och vi fortfarande har en hel del snö kvar. Fast även det är ju härligt! Men nu till bokens innehåll.

Jag tyckte att den här boken var precis lika bra och välskriven som den tidigare jag läste av Moyes, men såklart inte lika berörande som Livet efter dig. Jag kan nog inte påstå att jag var ens i närheten. Det låter kanske lite svalt men å andra sidan var den här en mycket bra feelgood att läsa. Det som jag tror ställde till lite för mig är att jag vid något tillfälle måste ha varit mindre närvarande vid läsningen, som skapade minnesluckor av handlingen och som i sin tur fick mig att tappa den lite. Så kan det gå när jag vill läsa medan jag reser på tåget, eller när det nu var i miljöbytet som jag kom av mig, hehe.

Men trots detta tyckte jag som sagt mycket om att läsa den. Moyes skriver så bra och härligt och väldigt väl om personerna som figurerar i hennes böcker.

Mitt betyg:  

Svenskarna och deras fäder de senaste 11.000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund

”Men sedan hände något dramatiskt. Drygt ett årtusende efter de första böndernas ankomst anlände

några andra män. De kom däremot att bli anfäder till de flesta nu levande svenskar.”

Titel: Svenskarna och deras fäder de senaste 11.000 åren
Författare: Karin Bojs och Peter Sjölund
Serie: Kan ses som en fortsättning från respektive författares tidigare bok i ämnet
Antal sidor: 233 sidor
Genre: Facklitteratur
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-016754-7
Utgivningsår: 2016
Format: Inbunden

Första meningen: Vi som har skrivit denna bok, Karin Bojs och Peter Sjölund, har tidigare skrivit varsin bok om DNA, historia och släktforskning.

Handling: Pappa är lik sin pappa.
   Först befolkades nuvarande Sverige av stenåldersjägare. Efter några tusen år anslöt bönderna. Det har DNA-tekniken nyligen lärt oss. Men bara några få procent av nu levande svenska män kan spåra sina fädernelinjer till de första jägarna och de första bönderna. De allra flesta – runt 80 procent – härstammar från ett fåtal mäktiga män som kom hit i samband med bronsåldern. När vi lägger ihop DNA-resultat från professionella forskare och släktforskande privatpersoner, framträder en ny bild av Sveriges historia. En mycket finkalibrerad bild, där de flesta svenska män kan hitta sina egna linjer i det stora gemensamma släktträdet.
   Svenskarna och deras fäder – de senaste 10 000 åren borrar vidare efter Karin Bojs Augustprisbelönade Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren och Peter Sjölunds populära Släktforska med DNA.

Min kommentar: För snart ett år sedan läste jag Min europeiska familj av Karin Bojs och tyckte otroligt mycket om den. Alltså väldigt, väldigt mycket! Såklart ville jag läsa den här så kallade fortsättningen.

Tyvärr har jag en del kritik till den här boken. Allra främst var jag skeptisk till att den kom ut så snabbt. Det kändes så förhastat och med det mindre omsorg i skapandet av den. Jag tycker mig också känna av det under läsningen och det tycker jag är onödigt. Det måste väl ändra vara bättre att leverera en bra bok (såsom Min europeiska familj) än att få ut en bok på marknaden snabbt.

Det andra är något som inkluderar flera aspekter men som grundar sig i att jag också är kritisk till vad boken syftar till. På baksidan står det att ”varje enskild svensk ska kunna hitta sin egen position och sina egna rötter”. Det är inget jag kunde glädjas av när jag läste den. Det är nog tänkt att jag först ska DNA testa mig för att sedan vara uppmärksam bland sidorna där jag härstammar från. På slutet uppmanar de till detta, men jag kommer aldrig känna mig trygg med att göra sånt, oavsett om de menar att det är det. Vem vet vad som händer i framtiden. Jag får rysningar av alla obehagliga saker som kan dölja sig.

Sedan att boken baseras på nästan tretusen DNA-testade män – det tycker jag är mindre trovärdigt. Visst, det kanske kan räcka för att måla upp en bild. Men för att visa på alla Sveriges fäder tycker jag ändå att det är för lite.

Jag vet inte riktigt hur jag ska samla ihop mitt grubblande över boken. Men när det står om kungar och härskare undrar jag vem som kan vara släkt med dem. Såklart finns det mer material om dessa män, liksom anledningen till att de kunnat skriva om männens släktled. Det finns helt enkelt mer om det och det är något som de också förklarar bra så jag har egentligen inga problem med det. Jag blir såklart nyfiken på om det kan tänkas komma en bok som baseras på kvinnor snart.

Annars kändes det för mycket upprabblade av årtal, någon mutation här och där, namn och en vandringsled. Samma sak om och om igen. Med andra ord inte lika roligt att läsa som den tidigare. Men kanske har det att göra med att jag som jag minns det tycket att den förra blev ”mindre intressant” ju närmare nutiden det kom, och i den här boken är det mesta i nutid – det kanske är det som spökar.

Så för guds skull, jag hoppas inte att min kritik får dig att tro att jag inte uppskattade boken. För det gjorde jag! Det finns så mycket intressant i den, informationen är väldigt omfattande och jag gillar verkligen att läsa om ämnet. Det är otroligt fascinerade hur vi har rört oss genom historien. Få veta mer om vart alla kommer ifrån, vilka färdigheter vi tagit med oss och hur vi har influerat varandra och påverkats av yttre omständigheter. Såklart är den läsvärd för den som är nyfiken.

Mitt betyg: