En egen strand av Aino Trosell

Handling
Hanna och Judit är systrar. Men arbete och familjeliv har gjort sitt. De är utarbetade, nednötta till varpen, dränerade på kraft. De måste göra något, för att rädda sig, för att inte gå under.

   Om man säljer allt och vågar språnget? Bara ger sig av? Hur länge kan man då leva långt borta i Söderhavet? Bland tusentals obebodda öar finner de den ö som ska komma att bli deras egen, eftersom den är ingens.

   Nu ska de få prata färdigt, vila, läka sig. Nu ska de hitta tillbaka, börja om.

   Äntligen finner de lugnet, äntligen lever de enbart i nuet. Äntligen har de tid att räkna alla stjärnorna på himlavalvet.

   Men i samvaron på den rofyllda ön luckras förseglingarna långsamt upp. Det Hanna och Judit hade hoppats lämna bakom sig hinner i stället ifatt dem. Samtalen färdas i allt bräckligare farkoster, driver systrarna till att demaskera sina sanningar.

   Till sist nalkas den fara som ska tvinga dem att kämpa för sina liv. Tillsammans.

   Eller var och en för sig.

En egen strand är en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.

Kommentar
Jag tyckte den här boken såg så tjusig ut. Sedan lockades jag också av titeln och handlingen, men föga anade jag vad som faktiskt dolde sig i boken, något som inte ens huvudpersonerna kunde gissa sig till heller…

Det var verkligen roligt med ett lite annorlunda språk som den här boken hade. Jag kanske inte kan läsa alltför mycket Trosell böcker i rad, men jag blev så pass nyfiken att jag kan tänkta mig att prova fler framöver. De var lite poetiskt emellanåt. Och dialogerna markeras inte ut, utan var en del av texten. Det var som att allt flöt samman. Ungefär så som tillvaron kan vara i verkligheten, det tänkts och händer och det pratas i ett enda virrvarr. Jag gillade att utforska det är nya uttryckssättet med språket.

Huvudpersonerna som sedan står för berättelsen var intressanta och jag ville veta hur det kom sig att de drog iväg på det här äventyret. Jag ville också veta hur deras relation till varandra såg ut. Och jag ville också veta hur det skulle utvecklas. Det fanns ett driv för mig att läsa vidare. Jag kände mig nära dem och jag kunde också känna mig in i deras tillvaro på stranden.

När det sedan börjar dra ihop sig och utvecklas i en riktigt som de kanske inte planerade för blir jag lika skrajsen som de. Det var riktigt spännande och jag kunde inte se hur det skulle sluta. När det är på det allra yttersta tyckte jag också återigen att språket tillförde mycket av min läsupplevelse. Det var mycket bra läsning.

Så boken var rakt igenom väldigt bra. Jag gillade den. Men det var lite synd att det blev något knasigt i slutet. Jag hängde inte riktigt med och det jag uppfattade var kanske inte något som jag uppskattade.

Slutsats och betyg
Väldigt spännande med ett lite annorlunda språk, dessutom var blev jag tagen av berättelsen och syskonen att jag med gott samvete kan ge boken betyg 4.

2013 | Norstedts | 271 sidor | 978-91-1-303866-7

Kvartalsrapport: Januari, Februari och Mars

Antal lästa böcker: 21

Antal lästa sidor: 

Medelbetyg:

Antalet inköpta böcker: januari (14) februari (4) december (5) = 23
Antal bortskänkta böcker: Ingen aning, för många att hålla räkningen på

Arvet efter dig, Jojo Moyes
Berättelsens ängel, Jakob Sverker
bird by bird, Anne Lamott
Björnstad, Fredrik Backman
Columbus koden, Mike Evans
En nästan sann historia, Mattias Edwardsson
Heidenstams misstag, Jakob Sverker
I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, Kristian Gidlund
Larma, släcka, rädda i Rosengädda, Emma Hamberg
Liv efter liv, Kate Atkinson
Los Peregrinos, Cecilia Samartin
(Mammutjägarna, Jean M. Auel) Avbröt, lägger undan serien
Ondskans schaman, Michelle Paver
Ordbrodösen, Anna Arvidsson
Röta, Siri Pettersen
The wilderness, Samantha Harvey
Torsdagarna i parken, Hilary Boyd
Trädens hemliga liv, Peter Wohlleben
Trädets tid, Christel Kvant
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakami
Ödets dotter, Isabel Allende

Kvartalets bästa: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Kvartalets sämsta: Columbuskoden
Kvartalets överraskning: Torsdagarna i Parken
Kvartalets besvikelse: Björnstad

Den bok som var…
Roligast: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Sorgligast: I kroppen min
Tråkigast: Liv efter liv
Mysigast: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Läskigast: En nästan sann historia
Mest romantisk: Los Peregrinos
Mest inspirerande: En nästan sann historia
Mest fängslande: En nästan sann historia

Boken med finast omslag: Ingen självklar men jag får återigen nämna En nästan sann historia

Kommentarer från kvartalet och inför nästa

Jag kan se listan på dessa böcker och tycka att det ser lite litet ut. Har jag bara läst dessa? Hur kan de vara 21 stycken? Men så räknar jag och visst, det stämmer och det är också många. Det är ju det…

Under den här tiden fick jag ett ordentligt ryck och rensade ut en himla massa saker, däribland mina böcker. Så nu måste jag också fundera ut lite hur jag ska göra med till exempel de här inläggen. Jag kan ju inte stapla bokhögar längre. Vilket känns tråkigt såklart. Kanske kan jag bara visa upp några enstaka böcker av en viss anledning som jag finner värdig. Jag provade att göra lite så nu och så får jag se hur det blir nästa gång. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det dock… bättre än inga bokbilder i alla fall 🙂

Annars tycker jag det varit ett okej kvartal, med några riktigt bra och några ”riktigt dåliga”. Så som det kanske bör vara. Så att det inte blir för mycket av det ena utan att det sparas.

Är det något specifikt som jag är sugen att plocka upp och läsa vid nästa kvartal? Det finns en del. Men jag har ju halvt glömt bort att fortsätta med Harry Potter, så det får jag göra! Det kan ha en liten orsak i att den tredje boken som jag är på, från filmen så finns en scen som är en av mina absolut värsta barndomsminnen. Jag är så rädd av mig och undviker allt skrämmande. Men jag var nog inte beredd då och så fick jag se allt och hörde ljuden, det är nästan så att blodet i mig fryser till is än idag. Usch!!! Så jag är lite nervös om jag faktiskt kommer bli rädd när jag nu ska läsa det, haha…

Mr Dixon försvinner av Ian Sansom

Handling
Israel Armstrong, den manchesterklädde, bortkomne, bokälskande bibliotekarien långt ute på den nordirländska landsbygden, är äntligen tillbaka i andra delen i den uppskattade humordeckarserien som inleddes med ”Fallet med de försvunna böckerna”.

   På det stora varuhuset Dixon & Pickering är man mitt uppe i förberedelserna för ett stort jubileumsfirande när det upptäcks att självaste mr Dixon är spårlöst försvunnen – och med honom flera hundra tusen pund i kontanter. Det dröjer inte länge förrän Israel Armstrong, som borde nöja sig med att leverera biblioteksböcker till sina föga litterärt bevandrade läsare, lyckas hamna högst upp på polisens lista över misstänkta kidnappare. Han förlorar både jobbet och anseendet, och i sin strävan att rentvå sig själv upptäcker han att ingenting är vad det synes vara. Kommer Israel att få upprättelse? Lyckas han få tillbaka sin fallfärdiga bokbuss? Kan han få ordning på sitt trassliga kärleksliv? Och är det verkligen ingen som har hört talas om Franz Kafka?

Kommentar

Den här boken ar fått stått och väntat alltför länge i mina hyllor tills den nu äntligen blev läst. Det gick väldigt fort också eftersom den inte består av så många sidor som dessutom är väldigt luftiga med mycket dialoger. Snabbläst och dessutom ganska så lustig och härlig på sitt sätt.

Redan på första sidan brast jag ut i ett skratt och tänkte att det här blir bra. Det kanske inte blev fullt så roligt längre fram, men det var ändå lättsam och härlig läsning rakt igenom.

Jag kan dock inte påstå att den satte några avtryck efteråt, eller var särskilt märkvärdig. Men för att ha noll förväntningar och verkligen dragit ut på att läsa den måste jag ändå säga att den var bättre än vad jag tänkte mig. Huvudpersonen stod inte bara för det härligt charmerande utan jag gillade också att han var en sådan bokälskare. Det är nästan, nästan så att jag kan tänka mig att se efter om jag ska läsa bok nummer 1 (det här verkade vara nummer 2, men påverkade inte läsningen alls).

Slutsats och betyg

Inte så märkvärdig men ändå en rolig och charmig liten berättelse. Betyg 2.

Mr. Dixon Disappears | 2006 | Massolit förlag | 245 sidor | 978-91-86649-40-1

Los Peregrinos av Cecilia Samartin

Handling
En mustig, varm och färgsprakande roman som avslutar trilogin som inleddes med Señor Peregrino och La Peregrina. Här får vi äntligen veta vad som hände med Señor Peregrinos ungdomskärlek Rosa, sanningen om Jamilets vanprydande födelsemärke och, inte minst, höra legenden om Den blå rosen.

   Den sällsynt vackra mexikanskan Jamilet bär på en fruktansvärd hemlighet: hennes rygg är vanställd av ett ohyggligt födelsemärke. Efter en farlig flykt till Los Angeles träffar hon den excentriske Señor Peregrino som tar henne under sina vingar.

   I jakten på svar från det förflutna beger sig Jamilet och Señor Peregrino tillbaka till Santiago de Compostela. Omgivna av vakande vänner ligger de nu på sjukhus efter en dramatisk brand och ett mordförsök som lämnat dem allvarligt skadade. Men inte alla önskar deras tillfrisknande…

   Kommer Jamilet äntligen hitta sin mormor Rosa? Finns det bot för födelsemärkets förbannelse? Och vem var den modiga Flor, vars livsöde och klokskap påverkar livet för människorna än i dag?

Kommentar
Jag har älskat alla Samartins böcker för hennes fantastiskt vackra och härliga språk. Den här serien är en av mina bokliga favoriter. Hela historien om Jamilet och de andra är helt underbar att läsa om. Jag njuter aldrig så mycket av läsningen som vid dessa böcker, så jag måste bara läsa om dem någon gång. Att jag inte har fler böcker som väntar av henne känns lite synd…

Den här avslutande delen i trilogin var lika bra som de andra. För mig har jag också känt att de blivit allt bättre eftersom jag gillar dem så mycket. Det kan aldrig sägas nog. Det som jag däremot reagerade över i den här boken var att den här legenden som det berättas om upptog en sådan stor del av boken. Kanske lite för mycket för mitt tycke, men jag lutar mig åt författarens intentioner med historien och får känna mig lugn av det. Just det förflutna har ändå en stor betydelse över den nuvarande tillvaron för Jamilet. Ur sagan framkommer det också ett fint budskap, jag hade gärna sett att det drogs ut lite till och belystes ännu mer vid slutet. Sedan bara lite mer om Jamilet och de andra.

Men det var inte så att legenden var tråkig att läsa. Absolut inte. Jag är så imponerad och stormförtjust i Samartins berättande att jag bara tar till mig allt. Underbar läsning. Legenden om den blå rosen är en lika vacker berättelse som den om Jamilet, och Rosa. Ja, som det framgått, jag älskar den här serien.

Slutsats och betyg
Jag var lite kluven till om boken skulle få fullpott eller inte, men tillslut tippade det över det det ändå, eftersom jag älskar de här serien så mycket och Samartins berättande.

Peregrinos #3 | Bazar | 2014 (2013) | 335 sidor | 978-91-7028306-2

Bokbloggsjerka 14-17 april

Frågan som Annika ställer den här gången ser ut så här: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc

Ja! All you need is less… Jag är ganska så inne på den filosofin just nu. Först och främst har jag städat ut mitt hem och gjort mig av med en fasligt massa saker, inklusive böcker och hyllorna. För att jag blir lugnare av det, kan fokusera bättre och har något tydligare att förhålla mig till.

Sedan om Annikas exempel med boken är det också något som jag tänker nämna. Jag läste nyligen ut Fatimas hand av Ildefonso Falcones och den hade kunnat halverats känner jag. Och den var på hela 919 sidor. Alldeles för utdraget. Den var bra, men för lång.

Vad mer, bokligt? Låt mig inte lockas av alla spännande böcker som finns… jag behöver någon form av superkraft för att hinna med alla. Mindre böcker i världen alltså…

Glad påsk på er!

The Wilderness av Samantha Harvey

Handling
It’s Jake’s birthday. He is sitting in a small plane, being flown over the landscape that has been the backdrop to his life – his childhood, his marriage, his work, his passions. Now he is in his mid-sixties, and he isn’t quite the man he used to be. He has lost his wife, his son is in prison, and he is about to lose his past. Jake has Alzheimer’s. As the disease takes hold of him, Jake struggles to hold on to his personal story, to his memories and identity, but they become increasingly elusive and unreliable. What happened to his daughter? Is she alive, or long dead? And why exactly is his son in prison? What went so wrong in his life? There was a cherry tree once, and a yellow dress, but what exactly do they mean? As Jake fights the inevitable dying of the light, the key events of his life keep changing as he tries to grasp them, and what until recently seemed solid fact is melting into surreal dreams or nightmarish imaginings. Is there anything he’ll be able to salvage from the wreckage? Beauty, perhaps, the memory of love, or nothing at all?

Kommentar
Den här boken lyckades slinka hem till mig just för att den såg så fin ut och för titeln. Ibland talar de till en. Jag gillar ju naturen så när något verkade vara ännu vildare än det blev jag nyfiken. Att boken egentligen verkade handla om en man som får alzheimers och att den faktiskt var på engelska, det var mindre viktigt.

Jag brukar inte läsa romaner på engelska, men det är något som jag gärna skulle vilja kunna göra. Framförallt är det den här automatiska förståelsen som inte är så naturlig för mig. Jag är lite mer distanserad på något sätt. Jag får öva på det. Som nu.

Jag tyckte att boken var mysig att läsa och jag kunde faktiskt känna något. Det var tragiskt på något sätt, sorgligt och vemodigt. Tänk vad hemskt att alla minnen bara försvinner! Vissa scener var jag helt tagen över, helt inne i när jag läste. Så jag tyckte det gick bra trots språket. Det var inte så krångligt. Helheten som bok tyckte jag också var okej. Visst fanns det en del bitar som bara gick mig förbi och jag kanske inte drogs med så värst mycket (vet faktiskt inte om det berodde på engelskan eller helt enkelt för att det bara var mindre bra, haha). Men överlag var det absolut värt att jag läste den här.

Slutsats och betyg
Trots språket och handlingen som inte är något för mig så gillade jag att läsa boken. Den kanske inte var super, men ändå rätt bra. Så absolut en 3:a från mig.

2009 | 328 sidor | Vintage Books | 9780099526537

Mitt nya bokliv – min omvärdering av böcker

Jag har hintat lite i bloggen om att jag har omvärderat mitt bokliv tidigare, men aldrig riktigt gjort klart för er hur eller varför det kan komma sig eller ens vad jag tänker mig att det ska bestå av. Så nu får jag göra ett försök till det.

Jag vet inte hur stort och brett jag ska gå, men ska försöka hålla mig så kort jag kan. Men det är klurigt, så det blev kanske lite styltigt emellanåt. Och jag måste bara poängtera att det här är mitt egna personliga val som jag har gjort därför att jag tror det blir bäst för mig. Jag kommer också göra mitt bästa för att inte nämnde det mer än den här gången.

Men så, håll i er…

Allt tog far när jag kom i kontakt med en livsstil som heter Minimalism och föll för den och jag rensade ut som en besatt så ofantligt mycket i mitt lilla hem och jag blev så oerhört lättad utav det. Nästan så att tårarna trängde fram. Jag var också förvånad hur mycket jag faktiskt ägde på alla omöjliga ställen. Minimalism kan tolkas på lika många sätt som det finns brukare av den och vem som helst kan också kalla sig det. Poängen är att göra fler medvetna val om det som ger värde i sitt liv. Framförallt handlar det om att minska konsumtionen för att frigöra tid, energi och pengar till det vi själva finner verkligt viktigt. Kärnan är som bekant att lyckan finns inom oss och inte i materiella ting. Nog hade jag hört det förut men denna gång brände det till ordentligt och fastnade på ett helt annat sätt. Hela samhället bankar i oss att om vi bara köper detta blir vi lyckliga. Men behöver och använder vi verkligen allt som vi har? Regelbundet och för att det ger oss verklig glädje? Denna gång blev dessa frågor på en helt annan nivå för mig.

Efter mycket utrensning kom jag tillslut till mina böcker. Jag sa lite på skämt att i den här takten ryker hela hyllan. Sagt och gjort. Nog kunde jag göra lite för mig själv även där. Så jag släpade iväg kassar efter kassar efter kassar…  i flera omgångar (tillbaka) till min lokala loppis. Så många att jag nästan skämdes. Men ganska roligt ändå, det var bra träning… och symboliskt att bära iväg med sina bördor… det var tungt!

Varför var böckerna tvungna att lämna mitt hem? Jag har insett att mitt boksamlarebeteende blev ganska ohållbart, åtminstone svårhanterligt i längden. Jag kunde liksom ta hem böcker med alla möjligt argumentationsgrund. Högen av olästa böcker växte alltmer och den gjorde mig stressad. Second hand som var mitt skattställe är som ni förstår väldigt billigt, vilket gör det lättare för mig att ta hem ännu mer samt att jag då trodde att jag sparade pengar (när jag faktiskt spenderar dem!) Snart var mitt fokus mer på allt som jag måste läsa än den boken som jag faktiskt läste. Och jag kommer aldrig kunna skaffa hem varenda bok som jag önskar i hela världen (vilket kan tyckas knepigt men jag kände att jag ville bygga upp mitt bibliotek – och säg mig, vart går gränsen för vilka böcker som jag inte vill ha i det? Ohanterligt för mig).

Andas ut. Hoppas ni förstår mig.

Jag är lite nervös över hur det här ska tas emot i bokvärlden. Men det förändrar ju inte min bokkärlek precis, den växer snarare! För mig blir det så enkelt som att jag inte behöver äga böcker för att älska dem. Mitt boksamlande är ju precis här, på bloggen. Det har slagit mig hårt men oj sådan effekt det fått. Nu kan jag njuta ännu mer av själva läsandet plus att jag lättare kan fokusera på mitt eget skrivande. Det är väldigt skönt för mig att jag nu har tydligare riktlinjer att förhålla mig till. De böcker som förtjänar att vara i mitt hem ska vara de som jag verkligen, verkligen älskar och inspireras av. Och vad gäller nya böcker kan jag alltid låna från biblioteket, låna av andra eller köpa hem någon billig för att läsa (direkt!).

Parentes: En annan bidragande faktor är att jag känner så starkt för miljöfrågor och hållbarhet vilket minimalismen är ett svar på eftersom vi kapar av vår konsumtion kraftigt. Är det något världen gått fel på så är det vår konsumtion. Obeskrivligt för mycket och det mesta helt i onödan. Jag känner sådan enormt bekymmer över hur människan behandlar sin planet. Det här går för det mesta utanför min bokvärld eftersom jag oftast handlar på second hand, och sedan finns det såklart värre saker än böcker. Men ändå. För mig känns det betydelsefullt att ”även jag” kunnat omvärdera och ändra beteende med något som kommer få inflytande på det mesta i mitt liv.

Äventyrliga hjärtan av Jakob Sverker

Handling
Hur kan en vanlig tjej på väg mot en lysande karriär inom marknadsföring förvandlas till en kallblodig krigare? Finns det en hemlig och mäktig nazistisk organisation som utnyttjar kriserna för att skapa ett auktoritärt och intolerant Europa? Ett sms får Carl-Henrik att i all hast resa till Berlin. Madeleine får hjälp från oväntat håll på sin färd genom Europa. Organisationen FEF är henne hack i häl i jakten på hemligheten och planerar dessutom attentat för att skapa kaos och tillintetgöra demokratin. Kommer någon att kunna stoppa dem?

Kommentar

Det har gått allt bättre för mig att läsa den här serien för varje bok som gått. Allt mer flyt och jag märker tydligt att Sverker vet vad han gör så jag kan luta mig tillbaka. Men för varje bok har det också sjunkit in att det här inte är min smak. Det är alldeles för hårt klimat för mig på något vis, för mycket hemskt. Vissa scener var så brutala att jag helt enkelt fick hoppa fram en bit. Samtidigt så förstår jag att det också var för att det beskrevs så pass bra och inlevelsefullt att det kändes. Men jag är så mesig och kan inte ägna mer än ett stycke eller så när de är som grymmast, framförallt om det är så detaljerat.

Det är dock inte bara hemskheter. Den där sagan om Rakel tycker jag är en väldigt skön kontrast, som en varm filt för mig mot det onda. Och på något sätt gillar jag också hur det utvecklar sig om Madeleine, helheten på något sätt, inte de där andra detaljerna. Framförallt är det relationerna som jag uppskattar och håller mig till.

För det var inte så att jag inte tyckte att det gick an, tvärtom, jag tycker det är riktigt bra skrivit. Allt bättre ju längre fram jag kom. Väldigt innehållsrikt språk, bra uppbyggt och riktigt spännande. Man tvingas till att bläddra vidare för att se hur det ska gå. Det är bara det att den här serien inte var något för mig. Och så får det vara, det finns säkert andra som kan ha glädje av den i stället.

Slutsats och betyg
Det är både och med den här boken liksom de tidigare i serien, jag både gillar och gillar inte. Jag tycker det är bra skrivit men det tilltalar in mig riktigt så därför landar det på betyg 3.

Recensionsexemplar från författaren

Europatrilogin #3 | Jakob Sverker förlag | 2016 | 228 sidor | 978-91-981827-4-3

Som en liten bokbox

Mina bokhyllor har krympt. Men det spelar ingen roll, Sonja ska ändå lägga beslag på mitt bibliotek, oavsett hur stort eller litet det är 😉 Kanske är det mer lämpligt för henne nu… (Hon har försökt att tränga sig in ovanför Backmans böcker, men lyckas aldrig så hon får backa ut igen, haha.)

Så här ser min bokutställning ut just nu i varje fall (jag har i och för sig fler böcker i min ägo på annan ort också, plus att jag inte ska ljuga om att några också gömmer sig på andra platser i lägenheten). Men i den här bokboxen finns några lästa böcker som jag älskade, men för det mesta är det böcker som jag måste beta av för att se om de är värda att behållas. Nu när det inte är lika många känns det mer översiktligt och hanterbart. Väldigt skönt måste jag säga.

Tanken är ju dock att jag ska bygga ihop ett hyllsystem av något slag med äppellådor. Men jag förstår inte varför det ska vara så himla svårt att få tag på dem. Jag låg typ sömnlös för att jag var så exalterad över min idé och laddade inför att dagen efter komma hem med massor av lådor och börja snickra. Men icke. De säljs till hösten. Suck. Det var ren tur att jag åtminstone fick hem dessa två. Sedan ska jag också slipa dem lite och måla på med lite oljebets.

Jag får helt enkelt ha lite tålamod så blir det nog bra tillslut 🙂

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Handling
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.

   Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

   Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Kommentar
Innan jag började läsa den här boken var jag lite orolig för att den skulle vara för krånglig och hemsk för mig. Men jag kunde inte låta bli att läsa den ändå när jag hörde så mycket gott om den. En bok som dessutom utgörs så mycket utav skrivandet var dessutom oemotståndligt för mig.

Först kan jag säga att den inte alls var så krånglig och hemsk som jag hade befarat. Jag sögs genast in i berättelsen och hade svårt att låta bli att läsa vidare för att se hur allt skulle sluta. Jag ville åt den där sanningen, men som aldrig tycktes verkade komma. Det blev många vändningar och till sist fick jag bara luta mig åt att det kanske aldrig kommer att komma ett svar. Det är spännande att utforska, vad som egentligen är sanningen.

Handlingen är väldigt snyggt uppbyggd och jag hade aldrig tråkigt någon gång. Edvardsson är duktig på att skriva så att jag bara följer med. Jag blev nyfiken på att prova något annat av honom. Något annat som höll mig fastklistrad var de små bitarna av skrivkonsten. Den där skrivarkursen som de gick i Lund verkade minst sagt intressant, kanske också något extrem. Men det var något i det som jag drogs till. När skrivandet är på liv och död. Alltså väldigt spännande att dra lite extra i fiktionens värld.

För att inte tala om den ännu snyggare helheten med den här berättelsen. Den var precis så fascinerande som jag tänkte mig och jag är glad att jag nu har läste den.

Slutsats och betyg
En väldigt fängslande historia som levde upp till mina förväntningar och får därför av mig betyg 4.

Spänning | 373 sidor | Forum | 2016 | 978-91-37-14915-8