Veckans topplista – oläst 2017

Nu är jag ett par dagar sen i den här sista topplistan för året, som Johanna håller i, men det går nog bra ändå. Jag tänkte i varje fall att jag nog skulle komma på 5 böcker som jag hade tänkt läsa under 2017 men inte hann med. Det måste ju finnas massvis, ändå blir det lite svårare när jag inte är bland mina böcker just nu, så jag fokuserar mest på den här höstterminen. Det får bli dessa, tyvärr blir det inget omslag den här gången.

Främlingen – Diana Gabaldon (påbörjad en bit)

Doftande trädgårdar för de blinda – Janet Frame

(plus en till av henne samt ännu en bok ur min bokutmaning 3×3, kanske kanske kan jag få till och spurtläsa dem nu men känner inte så för det…)

Aprilhäxan – Majgull Axelsson

Blomsterspråket – Vanessa Diffenbaugh

Vålnadernas berg – Michelle Paver

(att det inte ens blivit att jag hann med denna ”korta” som avslutar serien…)

The artist’s way av Julia Cameron

Förlag: Tarcherperigee
Utgivningsår: 2016 (1992)
Antal sidor: 245

Bakgrundstext:  This international bestseller has inspired millions to overcome the limiting beliefs and fears that inhibit the creative process. First published twenty-five years ago, The Artist’s Way is the seminal book on the subject of creativity. Perhaps even more vital in today’s cultural climate than when it was first published, The Artist’s Way is a powerfully provocative and inspiring work. In it, Julia Cameron takes readers on an amazing twelve-week journey to discover the inextricable link between their spiritual and creative selves. This groundbreaking program includes:
– Introductions to two of Cameron’s most vital tools for creative recovery
-The Morning Pages and The Artist Date
– Hundreds of highly effective exercises and activities
– Guidance on starting a ”Creative Cluster” of fellow artists who will support you in your creative endeavors
A revolutionary program for artistic renewal from the world’s foremost authority on the creative process, The Artist’s Way is a life-changing book. This 25th anniversary edition includes a new introduction from the author.

Mina kommentarer:
Det här är någon slags klassiker när det kommer till böcker, vägledning och sådant för personer som önskar driva sin kreativitet mer medvetet och avsiktligt. Så jag är glad att den dök upp för mig, för när den gjorde det så blev det så som det brukar bli – då dök den plötsligt upp överallt. Den är ganska gammal också, näsan lika gammal som jag själv, även om just den här boken som jag läste är i en ny upplaga. I varje fall så kom den när det var läge för det.

Det enda tråkiga med den tycker jag är att den är designad och uppbyggd såsom en kursbok, det ger lite dåliga vibbar. Å andra sidan är det ju vad det är, en slag kurs eller såsom det står väg mot en högre kreativitet. Nu har jag inte boken hos mig men tror det är 14 veckor som man följer och ska för det första läsa om det hon har att säga om olika stadier för ett kreativ liv med erfarenheter och exempel, med det dyker även upp en hel del uppgifter som Cameron vill att vi ska göra. Ja ni ser, det är väl en kursbok. Men om det får vara i det här fina ämnet, då gör det väl ingen? Jag tyckt faktiskt inte det, för den var givande och lärorik att läsa, jag har markerat mycket, stärkande och även om jag inte kan tro att det finns något i den här stilen att lära i det här diffusa ämnet (när det kopplas till kreativa riktningar av olika slag, allt skapande) så gör det ändå det. Jag är lite förvånad och glad över många kloka och finurliga svar som jag har fått på sådan som kan möta en.

Ett återkommande uppdrag som hon ger läsaren och som Cameron själv säger gång på gång att det är själva kärnan, det är det här med att göra sina morning pages (som alltså är uppfunnit av henne). Varje dag, tre sidor handskrift. Sådär flödesskrivning utan att tänka, ens på stavning eller att det ska bli läsbart. Även om de ska göras dagligen är det ju svårt, så jag ser hellre att jag sätter mig ner och skriver en sida än inget, men jag måste bli bättre på det ändå. Jag recenserade nyligen en bok i detta ämne, där författaren också nämnde i början att det är utvecklad från just den här boken. Writing down your soul av Janet Conner. (Båda böckerna riktar sig till alla typer och inte just skrivande sådana) Att jag läste dessa samtidigt i och med att jag önskade mig dem när jag fyllde år tyckte jag var smått otroligt, för jag visste inte om deras kopplingar.

Det går säkert att skriva en massa om den här intressanta boken. Jag gillar att det är lite av en klassiker och sådana får man ju inte missa, eller hur? Vi är ju många som drömmer eller vill ha lite mer av kreativa göromål omkring oss så det här är absolut en läsvärd bok. Bara man ser lite bortom designen på något vis så gillar jag den.

Livet vid ån av Annie Dillard

Utgivningsår: 1978 (1974)
Antal sidor: 260

Baksidetext: (Urval) Liksom Thoreau 1854 beskriver hon en människa för vilken den levande naturen är en ofrånkomlig upplevelsedimension. Skönheten i bådas världar är densamma. Ändå har mycket hänt. Annie Dillard kan aldrig släppa upplevelsen av meningslös ondska i den natur som för Thoreau framstod som i botten god. Men hennes intensitet är oavbruten.

Mina kommentarer:
Det här är en biblioteksbok som jag lånade från magasinet efter att ha läst om ”nature writing” i somras, jag tog lite på chansning just den här boken eftersom det tycktes skojigt med en kvinnlig författare. Sedan var det förstås en bonus när jag snare läste att boken är en ””modern” Walden, som jag läste i våras. Det var faktiskt den tanken jag fick när jag såg boken med dess titel.

Jag tyckte att den var mysig att läsa. Spännande på något vis att läsa gamla tankar såhär, men också när det kretsade kring naturbetraktelser. De var säregna stundtals, alldagliga andra gånger. Så jag kunde njuta av läsningen av det hör en bit in men sedan kom jag av mig och jag löste inte hela boken. Men det tycker jag inte gör något, det känns skönt att kunna sluta om det inte är tillfredsställande. Det räckte gott för att bara känna på boken och skrivsättet eller bara få en inblick i den här författaren. Det var inte riktigt som Thoreau, tyckte jag, kanske till en början men här var det mer utdraget och mer på detaljer på något vis och sedan mer på i stort sett bara naturen. Kändes det som i varje fall, även om Dillard också gjorde referenser i sina tankegångar till ”vardagslivet”.Även om jag inte läste hela boken tyckte jag om den!

Lucka 10: Djurens språk

Idag är det min tur att få öppna en lucka till er i Julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg håller i. Igår var det Sincerely Johanna som tipsade om The hate u give us av Angie Thomas.

När jag fick höra att temat var Bäst i bokhyllan tyckte jag först att det var ett omöjligt val, men så kom jag på, och så blev det genast självklart. Den bok som jag tycker är bäst i min bokhylla är Djurens språk av Carina Solöga Högman. Varför det? Jo för det är den lilla boken som jag har använt mest och återkommit mest till genom åren. Jag säger liten för den får plats i handflatan som ni ser på bilden. Men trots sitt lilla (smidiga) format så innehåller den ändå 800 djur.

I boken går det att söka upp alla de här djuren för att se vad de symboliserar och har för budskap med sig. Till exempel vid ett möte i drömmen eller i verkligheten eller om det bara är ett djur som dyker upp i tankarna. Vid varje djur står det med fetstil kort vad de menar och sedan ”min gåva till dig är att …”, det tycker jag är så fint. Sedan står det också en liten kommentar i kursivt, kanske lite mer personlig från författaren, utifrån det här djuret såsom hur hon lärde känna det eller beskriver en situation. Jag älskar att söka upp olika djur i den här boken! Nu vet jag inte om det går att läsa texten, annars kanske det går via min Instagram, @lionslibrary, där jag också lägger upp bilderna. Klart jag var tvungen att ta uppslaget med lejonet 😉

Om det inte går att se kan jag alltid skriva ner vad mitt lejon säger mig 🙂 ”Ett öppet hjärta är ett modigt hjärta. Min gåva till dig går att vara modig. Var stolt över vem du är. Låt världen ta del av din begåvning och din visdom. Ett modigt lejon gömmer sig inte”.

Jag kikade alltid i den här boken av mamma när jag bodde hemma och sedan när jag flyttade hemifrån var det självklart att också jag skulle få min egna. Det är nästan ett måste att ha den här om man fått smak på det tror jag 🙂

Jag gjorde lite research (men har haft glädje av boken ändå) och fann att boken grundar sig i schamanism och medicinhjulet. Shamanism är urgamla traditioner som syftar till att bevara hälsa, bota sjukdomar och upprätthålla balansen mellan människor och naturen. Den nordiska shamanismen är en del av den gamla indoeuropeiska kulturen och finns kvar än idag och har burits med genom diverse kloka personer liksom våra gemene folkliga tro såsom asatron. Medicinhjulet har jag ärligt haft svårt att få grepp om, men det är utifrån de fyra väderstrecken och syftar till att, genom shamanismen som betyder att se, att göra en slags resa i sig själv. En gammal kunskap för att kunna praktiseras i dagens värld. Källorna till detta är här och här / här. Men som sagt, boken är användbar och skänker gott glädje ändå.

I morgon är det Emmas tur från Systrarna böcker att öppna lucka nummer 11.

Sånger i skymningen av Camilla Davidsson

Förlag: Bladh by Bladh
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 289
Serie: #4
Rec.ex: Från författaren, stort tack!

Baksidetext: Två år efter sin första pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i Spanien har Emma lyckats genomföra de livsförändringar hon bestämde sig för under vandringen. Nu, i slutet av en intensiv sommar på Fårö, där hon drivit pensionat Solgården, är hon redo för en ny pilgrimsvandring. Hon ser fram emot lugn och ro och tid att tänka över vart förhållandet med Olle egentligen är på väg. Hennes barnlängtan är stark, medan Olle har lagt småbarnsåren bakom sig får många år sedan. En av dem måste kompromissa om de inte ska gå skilda vägar frågan är bara vem?
Men pilgrimsvandringen blir inte den välbehövliga tid för reflektion Emma väntat sig. Den får istället ett abrupt slut när ett samtal hemifrån vänder uppochner på allt. Emma måste resa hem till Sverige igen och en gång för alla konfrontera sitt förflutna …

Sånger i skymningen är den fjärde fristående boken i serien om Emmas sökande efter livsinsikt och kärlek. Boken är inspirerad av Camilla Davidssons personliga erfarenheter av pilgrimsvandring såväl som familjerelationer och kärlek.

Mina kommentarer:
Vad jag har förstått så var det inte meningen att det skulle bli en fjärde bok om Emma, men för mig kändes det väldigt naturligt och jag återsåg henne gärna. Man vill verkligen veta hur det ska gå för henne. När man sätter sig ner börjar läsa i dessa böcker så sugs man in och det är väldigt svårt att sluta.

Det är väldigt starkt och verklighetsförankrat. Det märks att mycket, eller hur stor del det nu är, som är självupplevt från författaren för det berättas och skrivs om på ett så levande sätt att det är berörande att läsa. Jag tror säkert att många som jag kan känna igen sig och gripas tag, både för det goda och det onda som händer.

Men jag har bara en liten tanke, men som jag tycker ändå fungerar bra i de här böckerna, men som jag har stött på eller i varje fall reagerat över i de några av de böcker som jag läst på sistone. Och det är det här med att gå till en terapeut eller psykolog. Nu kanske det är bittert av mig att säga att det är väl bra för dem. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha fram, det är i varje fall en bra bit ifrån min egen erfarenhet. Det verkar både läskigt men också skönt att kunna bolla med en expert. I dessa böcker om Emma tycker jag som sagt att det ändå lämpar sig för de här lite djupare meningarna som förekommer, det kanske rent av krävdes för att föra Emma framåt och fundera runtomkring såsom hon har gjort. Att följa Emma har i varje fall varit mycket givande, intressant också med de här inslagen och överlag när det finns mycket klokt som snurrar runt det förhastade.

Det känns lite märkligt att det är slut med dessa böcker nu, kanske. De sätter sig verkligen. Känns så verkligt, som jag varit inne på. Sånger i skymningen var en väldigt fin avslutning och lika berörande som de tidigare delarna i serien. Lättsam och tung läsning på samma gång!

Vem bryr sig? av Therése Lindgren

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 175

Baksidetext: 2016 års bäst säljande författare är tillbaka!
Efter fjolårets succébok om psykisk ohälsa är Therése Lindgren tillbaka med en uppmaning till oss alla att börja bry oss – om oss själva, hur vi lever, vad vi äter, och inte minst: om djuren.
Djurrätt är en hjärtefråga för veganen Therése och hon skildrar här hur det gick till när hon blev medveten om djurens situation och stegvis blev vegetarian och vegan. Det blir en personlig berättelse om ett uppvaknande och även en introduktion till ett djurvänligare liv.

Okej, alla människor kanske inte vill bli veganer, men var och en kan hitta sin grej att engagera sig i. Det handlar om hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt för en själv. Klyschan stämmer ju: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. För allt hänger ihop, det gäller att ta ansvar och orka bry sig.

Mina kommentarer:
Jag tycker det är så fint hur en sådan inflytelserik person också engagerar sig i så här viktiga frågor. I den här andra boken skriver Therése Lindgren framförallt om djuren och att se över hur vi lever våra liv. Det som blivit så naturligt som en tradition, hur det kanske inte är så sunt och vänligt ändå.

Sådana här frågor om djurrätt liksom att avstå från att äta djur överhuvud taget tycker jag känns viktiga och helt rätt, samtidigt är jag ju inte vegetarian heller, eller vegan… dessa skillnader är lite diffusa. Men, nu i den här boken berättar hon om bland annat hennes egen resa (som när hon gick från att frossa i kräftor till att helt avstå från dem för att också det hade blivit motbjudande när hon började reflektera kring innebörden) och med annat kring det här såsom fakta, exempel och allmän pedagogisk förklaring så att det också ha satt sina spår i mig.

Däremot kan jag verkligen tänka mig att det är en annan sak, betydligt starkare, att få en inblick i dessa frågor genom att se det på video. Att se en rörande bild med ett djur och ljuden som tillkommer. Therése har sett många youtube-videor om djur som far illa och vad köttproduktionen och annat där vi använder djur, hur de egentligen har det. Det kanske räcker att läsa om hennes beskrivning, även om jag kanske borde… det verkade i vilket fall ofattbart grymt. Jag förstår egentligen inte hur dessa frågor kan vara på sätt och vis uttröttande att höra om. Som när det kan kännas besvärligt när någon inte äter kött eller avstår från något annat i djurrättssyfte. Det visar lite på det här jag nämnde i början, att det har blivit en tradition. Något självklart. Framförallt är det kanske vår metod och vårt icke-reflekterande som är lite på sniskan, och mängden…

Men inte för att vi ska slänga iväg våra gamla vanor rakt av. Det jag gillade allra mest med poängen i den här boken är att Therése verkligen menar att vi måste ta det steg för steg och det kan inte bara gå över en natt. För då blir det bara bakslag, och det känns inte roligt. Det var skönt att läsa. Ett steg i taget. Det fixar jag.

Jag kunde dock tycka, främst i början men sedan antar jag att jag kom in i det, om jag ska jämföra med hennes förra bok (Ibland mår jag inte så bra), att språket i den här boken var lite mer vardagligt prat. Eller ganska mycket. Kanske var det mer naturligt och direkt från henne som person som kom fram, som att hon diskuterade med sina vänner. Det här är å andra sidan personligt frågor och det gör också att det känns mer lättillgängligt att läsa, till skillnad om det skulle berättas tyngre och torrare med fakta och saklighet.

Kort och gott är det här en viktig bok som berättar om att vi kanske bör tänka oss för hur djuren faktiskt har det, de som vi i stort sett dagligt utnyttjar. Och att vi kan börja resan väldigt lite till att börja med, att lägga till saker eftersom. Det är okej, det också, bara vi bryr oss.

Writing down your soul av Janet Conner

Titel: Writing down your soul – how to activate and listen to the extraordinary voice within
Förlag: conari press us
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 255

Baksidetext: You could pray, or meditate, or dream, or visit a shaman, or a minister, or a hypnotherapist. With so many routes into inner consciousness, why write? Of all the ways to get in touch with God, as you understand God… to hear the small, still voice pointing you in the right direction… why take the time to write? One reason: it works. It works amazingly well. If you want to engage in a vibrant conversation with the wisdom that dwells just a hair below your conscious awareness, write. Write every day, at approximately the same time, with passion, honesty, and the intention of speaking with and listening to the voice within.

Janet Conner was escaping a terrible situation of domestic abuse. While trying to ? gure out how she and her son could live and how they could eat, she realized she had hit rock bottom. With no other advisors, she listened to her own inner voice, which told her to start writing. As she did, Janet’s inner voice gained clarity and strength, and she felt an incredible connection to the divine, and almost immediately miracles began to happen. Today, research scientists in psychology, physics, biochemistry, and neurology are providing peeks into what consciousness is and how it works. Their findings give us intriguing clues as to what is actually happening in and through our bodies, minds, and spirits as we roll pen across paper. Writing Down Your Soul explores some of this research and instructs readers how to access the power and beauty of their own deepest selves.

Mina kommentarer:
Det här var en bok som jag inte riktigt minns hur jag upptäckte den, men jag önskade mig den och fick den när jag fyllde år i somras och det är jag glad för, för den var väldigt bra. Den gav väldigt mycket, både på ett mer konkret och vad ska jag säga, intelligent sätt genom att det rymmer så himla mycket i den. Samtidigt är den också personligt engagerande utifrån författaren.

Boken handlar alltså om de här så kallade morning pages. För de som inte hört talas om dem är det ett koncept från Julia Cameron att skriva 3 sidor på morgonen (vilket det sällan blir men huvudsaken är att göra det), sådär flödesskrivning (stream of consciousness). Utan att tänka, skriva snyggt eller funderar något annat överhuvud taget så skriver man helt enkelt av sig. För lite olika anledningar och orsaker och ändamål, för att lätta på sinnet, få klarhet, svar eller något annat. Cameron pratar om den här aktiviteten för kreativa själar (alltså inte bara skrivmänniskor såklart, egentligen är det öppet för alla ju), och i den här boken sker en djupdykning i vad som händer när vi pratar med oss själva eller vad det nu är genom skrift. Att skriva är ju oerhört befriande.

Dessutom finns mängder utav inledningar och ingångar till olika saker att skriva om, ni kan inte förstå hur många! Det kryllar av dem.

Jag gillade alltså den här boken. Om jag har något att påpeka så är det väl att jag kände någonstans att det blev en smula för mycket, ändå, på något vis. Hon nämner till och med i efterorden att hon förmodligen inte fick med allt hon skulle vilja. Inte så mycket less is more. Men samtidigt tycker jag inte att det är överflödigt heller, det är mjukt och härligt att läsa och uppmuntrande, så vänskapligt på något vis. En viktig sak som författaren också drar om och om igen är att vi alla får skriva så som vi själv vill och på det sätt vi vill, det är ju ändå för oss själva det gäller. Samtidigt som jag gillar det här, så är jag också lite rädd för att dyka ner i tankar och att känna, men antar att jag får bita i och våga typ, för jag tror också att det blir på ett något distanserande sätt genom att göra såhär.