Vålnadernas berg av Michelle Paver

Förlag: Semic
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 300
Serie: del 6 av 6

Baksidetext: Torak har mött och besegrat de onda Själ-Slukarna, en efter en. Men den farligaste av dem alla är kvar. Hennes ondska har skapat isande vinter i Storskogen, och snart närmar sig Själarnas Natt, då de dödas andar vaknar …

Torak beger sig till Vålnadernas berg för att möta den mäktigaste schamanen, hon som enligt tecknen kommer att leda till Toraks död. Farorna verkar övermäktiga – hur ska det gå för Torak, Renn och Ulv? Sista boken i Vargbröder-serien är sanslöst spännande!

Mina kommentarer:
Det var lite lätt vemodigt att ta tag i och börja läsa den här boken. För att det är den sista, på den här fina serien. Kanske inte fin i den bemärkelsen, men jag tycker om den. Framförallt den första boken, som jag läst och lyssnat på så många gånger. De andra har vart spännande att läsa såhär i vuxen ålder och då har jag känt att de fortfarande är spännande, sådär sanslöst ibland som de gör reklam för. Vänskapsbanden och relationerna är också väldigt fina, som ibland fått mig nära tårögd.

Det var inte så att jag hade några förväntningar på den här sista boken, mer än att det kändes lite märkligt som sagt, men jag blev inte riktigt nöjd med den ändå. Inte direkt besviken, men det känns lite sådär otillfredsställt när upplevelsen blir så på den sista boken. Allt var inte i den känslan, men endel.

Jag tyckte väl inte att det var något spännande den här gången, det drog inte tag och framförallt så tyckte jag det kändes så händelsefattigt. Egentligen så hände det inte så mycket, upplevde jag det som. För mig var det alltför platt och odynamiskt på något vis. Upptrappningen mot slutet, det som man vet om man läser boken, det tyckte jag inte gav mig ”kalla kårar”. Hehe, inte för att jag ska bli skrämd men lite vill jag att det ska kännas.

Sedan kanske det var lite fel på mig men jag hängde inte helt hundra med på slutet, vad som hände med Torak. Någotsånär, men inte helt. Lite smått frustrerande. Den sista biten i boken var jag dock med på så klart och det var jag nöjd över.

Lite synd att avslutningen blev lite halvdant men det fick gå. De andra böckerna har varit väldigt bra och det är en fantastisk serie att läsa!

Drakviskaren av Lovisa Wistrand

Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 599
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Baksidetext: Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin.

Mina kommentarer:
När jag fick en förfrågan om att läsa den här boken så fick jag lov att fundera och kolla upp lite, vilket man kanske alltid gör men ändå. Jag blev nyfiken på handlingen och på att boken tycktes vara bra skriven. Däremot var det som fick mig att tveka omslaget, dumt nog, och kanske att det var så många sidor. Jag började i vilket fall läsa och då påverkade omslaget inte särskilt nämnvärt, såklart, då var det i stället språket och världen som jag försvann in i och fokuserade på. Och det gjorde mig positiv, det kändes lite annorlunda och det var händelserikt och språket var medryckande.

Men med tiden och vart eftersom jag läste så kom det här andra in, det att jag tyckte att det blev för mycket text. Alldeles för långt och jag grubblade på varför och vad poängen är med att det ska behöva vara så pass mycket. Jag är en ganska så van läsare men det var lite kämpigt för mig, men vem vet, kanske påverkar det att jag tappat läsningen en smula den senaste tiden. Det var också lite jobbigt att läsa en något mindre text vilket gjorde att jag inte förmådde läsa så långa stunder.

Boken kändes ändå uppfriskande att läsa. Det är alltid så spännande att ta del av nya världar med allt som finns där och jag kan inte låta bli att fascineras av förmågan att komma på allt och hålla ordning på allt. Det ger i varje fall en extra dimension i läsningen och gör att det känns ännu mer lockande.

Sedan hör det väl ihop med min kritik ovan att boken tappade mig lite. För mig blev det för långdraget så jag var inte riktigt med på samma sätt som det kanske hade kunnat bli.

Det känns väldigt synd tycker jag att jag upplevde det så men jag kan inte göra annat än att berätta om hur det var för mig. Kanske lite tillfälligt, jag har ändå många bra saker från den här boken. Naturmagin och alverna och deras värld och ja, allt det där, det gillade jag. Målande språk och livfullt. Full fart och äventyr. Kanske ett något för långt för mig i stunden 🙂

Hunden som skäms av Per Jensen

Titel: Hunden som skäms: myt eller sanning?
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 240

Baksidetext: Hundar har en unik förmåga att förstå och kommunicera med oss människor, utvecklad under årtusenden av nära samliv. Faktum är att de på många sätt förstår oss bättre än vad vi själva gör. Under senare år har forskarna på allvar börjat glänta på dörren till hundarnas inre liv. Vi har lärt oss att deras tankar och känslor framförallt kretsar kring en sak: relationen till människor.
I den här boken berättas om de nya rönen kring hundarnas intelligens och känsloliv. Kan de verkligen skämmas när de gjort något förbjudet? Har de sinne för rättvisa och blir de svartsjuka? Hur ser deras tidsuppfattning ut? Hur mycket förstår de av vårt språk? De nya insikterna i hundens innersta tankar gör det svårt att någonsin betrakta den på samma sätt igen.

Per Jensen är professor i etologi vid Linköpings universitet. Han är initiativtagare till och undervisar på universitetets populära kurser i hundens beteendebiologi.

Mina kommentarer:
Jag fick låna den här av en släkting över julen, med samma hund- och framförallt djurintresse. Denne var egentligen inte så mycket för att läsa, men fann den här boken otroligt givande och intressant. Så jag ville gärna prova dem, åtminstone läsa igenom den. Vilket jag gjorde, jag tyckte nog inte att den var fullt så bra för mig, men det är ju bra att vi alla kan hitta något som passar.

Först tycker jag titeln är ganska så märklig, inte så tjusig på det sätt att den ger dålig känsla, sedan att den beskriver boken dåligt. Det mest övergripande som jag tänker om den här boken när jag läste var att det var ganska snarlikt rakt igenom och om det då inte går hela vägen hem blir det inte lika intressant efter ett tag.

Jag tror det har lite samma effekt om jag ska jämföra med Peter Wohllebens böcker, Trädens hemliga liv samt Djurens gåtfulla liv. Med dem så tyckte jag den förstnämda var otroligt intressant, för att allt var så nytt och spännande. I den andra boken nuddade det mer vid bekanta saker och då tappar det mig lite. Med hundar, såsom den här boken, så blir det ännu mer utav det. Jag kan ju inte säga att det är uttjatat heller, men det krävs nog sin bok för att fånga mig där.

För att göra ännu en koppling till den som jag lånade boken av, som berättade att det var så kul att läsa om de där experimenten som man kan göra. Detta gjorde mig lite förvånad. För mig klingade det trix med sin hund, tester eller sådant. När jag själv lite boken uppfattade jag det snarare som att det var de här forskningsexperimenten och exempel från tidigare observationer av hundar, inte alla som det går att direkt testa själv, åtminstone inte framställt på det sättet. Visst var de intressanta ändå, jag har lärt mig att hundar, inte bara är mästare på att läsa av oss (vilket jag nog kunde känna igen) utan framförallt läser av oss i ansiktet så otroligt mycket. Jag har blivit lite mer uppmärksam på vad min hund gör, för att ta kontakt med mig. Hon vet exakt hur hon ska göra, de lär sig. Det är ju hennes livsuppgift typ, att hänga med mig så nog blir hon expert…  men många exempel var faktiskt roliga att läsa. Hundar är ju så charmiga.

Något som jag blev lite skeptisk vid ett experiment var det att när deras ägare tog på sig något över huvudet, ansiktet som de läser av försvinner, så kände de inte igen sin ägare när de passerade i rummet. Hm. Nog kanske de blir misstänksamma. Men jag tänker att hundar litar mest på sin nos och dofter så nog borde de kunna lista ut och känna efter ändå, liksom de läser av kroppsspråket och energier, men vad vet jag. Min hund blir i varje fall väldigt rädd för statyer. Hon tror ju att de är något levande men när hon inte märker några rörelser eller uttryck så blir hon osäker, då kryper hon fram om hon vågar och nosar omkring, jag tycker det ser lite roligt ut.

Så, kanske inte en exemplarisk bok men nog finns de igenkänning och många givande upptäckter att ta del av. Jag var nog lite för svårflörtad för den här boken.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Förlag: Bazar
Utgivningsår: 2016 (2013)
Antal sidor: 303

Baksidetext: Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
   Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
   Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.

Mina kommentarer:
Det gick inte precis att undgå den här boken när den började dyka upp över allt, sedan är det förstås för den charmiga titeln som det är svårt att inte bli lite nyfiken. Det blev jag i varje fall, och visste att jag ville läsa den någon gång. Sedan fanns den plötsligt i min mammas bokhylla när jag var hemma över jul, så då passade jag på att läsa den.

Jag hörde en del som sa att den här boken var en favorit för dem, så blev det väl inte riktigt för mig. Jag kan förstå att det här boktemat går hem för bokälskare och jag tyckte absolut om att läsa Den lilla bokhandeln i Paris, det var ingen storhöjdare för mig, men läsvärd och mysig tycker jag. Det här med bokreferenserna tyckte jag var smått genialiskt, så det gillade jag väldigt mycket och var kanske det som höll mig fast. Det känns alltid som något extra när böcker som man känner igen och över huvud taget med kraften kring böcker, när det tar upp på ett smått magiskt sätt som det gör i den här boken, då är det ju svårt att inte gillade det. Dessutom framställdes det på vad jag tycker ett ganska så eget sätt, så det fick mig på kroken.

Så för mig blev det fullt okej, jag vet faktiskt inte riktigt vad det var som gjorde att jag inte drogs med fullt ut, kanske att handlingen var lite platt och tempot när jag tänker efter lite lågt. Boken blev ändå som en tummen upp för mig, tack vare det mysiga temat.

Veckans topplista – nytillskott i läshögen

Denna veckas lista hos Johanna handlar om de senaste böckerna som jag köpt / fått / lånat hem. Jag tänker att det får bli de nyaste böckerna som jag också har i åtanke att läsa snarast möjligt.

Främlingen av Diana Gabaldon
(den här ska jag låna om och läsa ut)

Macramé av Fanny Zedenius
(den bokliga julklappen som jag önskade mig, ännu ett kreativitetsgrej som jag blivit halvt besatt av)

Aprilhäxan av Majgull Axelsson
(är kanske inte superny här hemma eller att jag kastar mig på den bums, men någorlunda så den får finnas med här, för jag tänker mig att jag vill läsa den snart)

Annars är det inte så många fler som passar in på detta. Som det ser ut nu vill jag bara plocka fram och läsa något från min egen bokhylla, och de böckerna är inte så värst nya 🙂

Hur gick det med bokutmaning 3×3?

Sådär i halvlek för 2017 hoppade jag på en utmaning om att läsa 9 böcker med 3 teman, en ganska lättsam och flexibel utmaning av Ugglan & boken . Här kan du läsa inlägget i sin helhet. Kanske kan jag skylla på den knappa tiden att jag inte klarade det, men jag trodde givetvis att jag skulle göra det, men läsplaneringar är alltid så optimistiska 🙂

Tema 1: Böcker av Janet Frame
Det var mest här det blev ett fall, för jag klickade inte alls med den första boken. Det var inte dåligt heller, men jag fick inget grepp och det kändes så varierande. Så två böcker kvar att läsa.

Tema 2: Böcker som innehar böcker
Här läste jag alla! Haruki Mirakami 1Q84, Läsarna i Brooken Where rekommenderar av Katarina Bivald samt Kajas resa en roman om ett brott av Carin Hjulström.

Tema 3: Böcker med en mattitel
Endast en bok kvar – En fransk curry av Richard C. Morais. Den blinde mannens trädgård av Nadeem Aslam och En doft av apelsin av Joanne Harrison är utlästa.

Så, jag klarade väl två tredjedelar? Inte ok för min del men det får duga, tyvärr blev de flesta inga höjdare eller dålig tajming för min del. Den av Bivald var dock bra!

Veckans topplista – nyupptäckta författare

Även under det här nya året fortsätter Johanna med sin topplista varje vecka, vilket jag tycker är roligt att hänga på ibland 🙂 Idag listar jag 5 böcker som jag skulle vilja läsa efter att en tidigare bok av författaren gav mig mersmak. (Ber om ursäkt för att jag inte förmår lägga in bild på omslagen)

Under två timmar av Hanna Landahl
(I och för sig dec -16… men hennes debut Välkommen till Himmelsta gjorde mig nyfiken på vad som kommer härnäst)

April, april av Mattias Edvardsson
(En nästan sann historia var så bra att jag gärna läser mer!)

(Flytten till Cornwall) av Liz Fenwick
(Den jag läste var så överraskande bra, så det skulle vara intressant att prova igen)

Handen på hjärtat av Hilary Boyd
(Gillade Torsdagarna i parken och även den här fina boken väntar i hyllan)

Torsdagarna med Morrie av Mitch Albom
(Ge mig en dag till av författaren var en sådan positiv överraskning att jag vill läsa den här också, dessutom är de så korta båda två)

Tankar inför bokåret 2018

Jag är lite blank inför att skriva om det här, hur jag tänker att bokåret kommer att bli det här året eller förväntningarna på det. För jag har inte så många. Det blir inga utmaningar. Jag förbjuder mig själv att spika in något vad gäller böcker och läsning.

Kanske är det en liten första förälskelse som har lagt sig. Jag tror som sagt också att det blev lite annat när situationen runtomkring mig förändrades en del. Men det gör inget. Det har också sin gång. Nu känner jag i varje fall att det är helt okej för mig om jag inte skriver på låt säga en vecka, om böcker, innan var det otänkbart och nu låter det ju till och med knepigt att jag inte bara kunde släppa det lite. Men åh, samtidigt blir jag också, att det är ju inte hela världen. Klart att jag vill läsa och så men nu har jag börjat göra plats för annat.

Det var superkul att kickstarta kan man säga med bokbloggandet. Jag är ju så, i lejonets tecken där elden lätt flammar upp och entusiasten är enorm, men så slocknar det. Det låter ju lite som ett avsked det här men så är det inte.

För jag ”vet” till exempel att jag under 2018 kommer att vara ett år för kreativitet och skapande. Och då kan jag ju inte slå mig ner med en bok… nejdå, inte så. Samtidigt vet jag också att läsningen är lite av ett flyktbeteende för det andra som jag drömmer om. Till exempel är det så mycket enklare att läsa en färdig bok än att slita med sina begränsningar men ändå oemotståndliga längtan efter att själv få skapa en berättelse. Känns som att jag babblat om sånt här några gånger den senaste tiden och jag blir trött på mig själv. Jag har ju som mål det här året att skriva av mig tankar för hand varenda dag. Det kan behövas. Splittrad är vad jag är. Vet knappt ut eller in och behöver hitta, inte tillbaka, men något.

Så, åter till min kärlek till böcker. Det finns ju så mycket spännande som jag vill läsa och prova, ska se till att bara fokusera på att attrahera fina läsupplevelser nu, de tillfällen då jag läser.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är så tacksam över de böcker som jag fått läsa, inte bara det här året, och både för mitt eget nöje men också utifrån recensionsexemplar, det känns märkligt förunnat att få de möjligheterna tycker jag. Tusen tack för det. Och för så mycket annat. För den fina stämningen och kamratskapen som böcker bringar mellan andra bloggare, och nu när jag även hänger en del på instagram. Så fint att finna likasinnade.

2018 blir ett bokbloggsår då jag… hm, tar sidorna som det kommer kanske. Det blir ett bra bokår, det 🙂

10 bästa böckerna 2017,

Gott nytt bokår bokvänner! 🙂 Åh jag känner mig så hemsk när jag blivit sämre på att kika in oftare på era bloggar och kommentera den senaste tiden, det måste, vill, jag verkligen bättra mig på!

Visst känns det alltid så ovant så här på årets första dag? Innan jag blickar framåt mot det här året i bokväg vill jag bara se över vilka tio böcker som jag tyckte mest om att läsa under 2017.

Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg

I det förflutna av Kate Morton

Mitt liv och jag av Cecelia Ahern

Världen utan dig av Jill Santopolo

Det växte ett träd i Brooklyn av Bett Smith

 

För att kunna leva av Yeonmi Park

Lugn av naturen av Mats & Åsa Ottosson

Självhushållning på Djupadal av Marie & Gustav Mandelmann

Så gör jag: konsten att skriva av Bodil Malmsten

Naturkraft av Miranda Kvist

Det finns så klart fler böcker som jag tyckte om att läsa det här året men som inte kom med.

Hälften av dessa är faktiskt mer åt fackbokshållet, det blev något med romanerna det här året, många besvikelser och jag vet inte om det var det som gjort att jag kommit av mig lite med det här sedan jag flyttade i början på sommaren. Men jag ska inte fundera över det så mycket, i morgon kommer ett inlägg upp om mina tankar inför bokåret 2018 precis så som jag gjorde inför det här året.

De här böckerna var i varje fall riktiga pärlor för min del 🙂 Vilka böcker tyckte du var bäst från 2017?