De små tingens gud av Arundhati Roy

Förlag: Bromberg
Utgivningsår: 2007 (1997)
Antal sidor: 332

Baksidestext: Genom de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha skildras den indiska delstaten Keralas historia där släktbråk, kastsystem och politik har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket.
   Men i bakgrunden, alltid närvarande, finns De Små Tingens Gud som skänker stunder av gränslös njutning och närhet.
   Mot en fond av ljuvliga dofter, mustiga färger och förbjudna känslor tecknar Arundhati Roy med säker hand denna levande och gripande släktkrönika.
   De Små Tingens Gud är Arundhati Roys debutroman som 1997 belönades med det prestigefyllda Booker-priset. Den har blivit en modern klassiker.

Mina kommentarer: Det var ganska länge sedan som jag plockade hem den här boken från en liten loppisbutik, men i och med min stora utrensning av böcker förra året så var det här en bok som jag tänkte att jag nog ”aldrig” kommer att läsa. Den verkade oerhört svår och skulle förmodligen skjutas fram om och om igen, så jag släppte den. Men nu så dök den upp som ljudbok framför mig på biblioteket så då passade jag på att låna den, det verkade som en bra lösning för visst fanns en nyfikenhet om vad det här är för bok egentligen.

Jag grämer mig fortfarande efter att ha lyssnat på den nu att den verkade så kort, jag förstår det inte. Som jag minns det var den som en vanlig roman med text och sidantalet. Nu var den bara 3 och en halv timme. Kan det stämma? Det borde ju göra det… det här spelar in lite eftersom jag hade svårt att få ett grepp om en sammanhängande historia. Kanske hade jag behövt se texten framför mig ändå. Men jag saknade ett tydligare ”det var en gång”, en tydlig resa och mål och sådär. Nu är det förstås den här berättelsens egna stil och uttryck men för mig var det lite för diffust att försöka hänga med på. Lite som att det bara hände saker, förvirrande.

Jag kunde dock se, eller höra, att här fanns det otroligt vackra beskrivningar som jag verkligen försökte njuta av, och gjorde många gånger. Jag tror verkligen det hade varit bättre att se texten, som sagt. Det var fint många gånger.

Men det dök också upp vidriga sexuella anspelningar eller uttalanden, för mig var det här oväntat och inte alls i mitt tycke trevligt. Lite plötsligt och knepigt upplevde jag det som. Ja de skulle väl finnas där av sin anledning men oj vad jag rynkade på näsan åt det.

Det känns verkligen som jag är ofärdig med den här historien. Kanske bäst att läsa den i textform. Kanske växer den med tiden. Kanske behövdes en annan tid. Den här boken var antagligen för svår. Men jag är ändå lite nyfiken på att försöka mig på att läsa författarens ganska så färska bok Den yttersta lyckans mysterium. Kanske går det bättre.

Artemis av Andy Weir

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 352
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Backsidetext: Kan hon rädda civilisationen på månen?
   Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
   För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
   Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Mina kommentarer:
Jag var olyckligtvis inte en av dem som läste den hyllade boken The Martian. Det blev så att jag såg filmen med familjen när jag var uppe över julen i stället, vill jag minnas. Jag minns i varje fall att jag tyckte mycket bra om den, det var intressant och väldigt spännande. Så det är klart att jag grämde mig lite över att jag inte fick det som läsupplevelse, men blev så glad och tvekade inte en sekund när jag fick tillfälle att läsa den här boken av samma författare, så spännande!

Nu har jag inte läst The Martian och kan inte jämföra med boken, men utifrån filmen känns de ändå lite annorlunda. Det var just den här överlevnadsbiten som jag gillade med filmen The Martian (min sambo vet att det är ofta ett bra tema när vi försöker hitta gemensamt filmer att se), jag tyckte det verkade så spännande att försöka odla på mars. Och det var kul att se på och följa. I den här boken är det inte riktigt på samma sätt och därför förlorar den mig lite där. Jag brukar inte läsa science fiction och det är kanske där skon klämmer lite. Men jag kan hitta ett intresse ändå, för det var roligt att läsa om hur det skulle kunna vara att leva på månen i och med den otroliga researchen som författaren har lagt bakom allt. Det höjer läsupplevelsen.

Sedan var det den här humoristiska och lite sarkastiska tonen som inte riktigt föll mig i smaken, för mig blev det lite knepigt ibland. Jag fick svårt att få ett grepp i och med det innan, men också lite för att inse allvaret. Jag hade nog lite svårt med huvudpersonen.

Så tyvärr tyckte jag inte att den här boken var någon höjdare, jag kan inte låta bli att jämföra den med The Martian. För mig var det framställningen på något vis som inte riktigt passade, även om jag fann det givande på andra plan i och med den intressanta idén om ett samhälle på månen.

Häxan av Camilla Läckberg

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 605
Serie: del 10

Baksidetext: När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.
   Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara?
   Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Mina kommentarer:
Det här är min första bok som jag läser av Camilla Läckberg. Fast jag lyssnade i och för sig på den. Det har inte blivit att jag läst någon av henne för det är lite klurigt när det är en serie och dessutom är deckare ändå inget som jag direkt dras till. Men det händer ibland att jag tar del av en sådan historia också. För just den här så var det något med titel som fick mig att tillslut prova något av Läckberg.

Boken var bra, ingen höjdare och inte heller dålig. Okej för min del, tycker jag och framförallt känns det bra att nu åtminstone ha testat. På något sätt kändes det bekant, det var så naturligt och alldagligt skrivit och lätt att i mitt fall lyssna vidare, lite som mysläsning. Det kändes nästan också som lite allmänbildning med den här boken och förmodligen också de andra. Med aktuella ämnen och så var det väldigt roligt att lyssna på karaktärernas dialoger mellan varandra. Och hur allt tycks kringgår vartannat och knyts samman på sina sätt, även om det till en början verkar ifrån varandra.

Jag befarade också att det skulle vara grymt och hemskt att läsa men det tycker jag inte att det var. När mord beskrivs och lite omkring är det som att det bara går förbi och funderas inte så mycket över.  Men däremot var det vid ett tillfälle lite obehagligt.

För sin genres skull kunde jag inte undgå att gissa mig till och fundera över vem som kunde vara mördaren, vilken min anklagelse skiftade lite mellan varven. Jag kunde dock tycka att boken var en smula för lång, speciellt när det ändå inte är så märkvärdigt. Bidragande till detta var slutklämmen som jag faktiskt blev besviken på, det räckte inte för mig tyvärr. Det var bra och så men efter allt för att ta sig dit så var det för klent för mig.

Jag har ingen annan Läckberg-bok att jämföra med och inte heller så mycket pli på genren, men jag tycker ändå att boken var helt okej läsvärd, glad att jag provade men känner mig nöjd såhär.

Veckans topplista – kvinnliga levnadsöden

Den här veckans lista hos Johanna handlar om kvinnliga levnadsöden vilket jag tycker känns som starka och gripande berättelser. Jag plockade fram fem stycken som jag verkligen gillade att läsa.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Drömhjärta av Cecilia Samartin

Den vita massajen av Corinne Hoffmann

Den sista konkubinen av Lesley Downer

Jag, En av David Levithan

Förlag: X Publishing
Utgivningsår: 2013 (2012)
Antal sidor: 336

Baksidetext: Jag vaknar.
Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är. Det handlar inte bara om kroppen – om att slå upp ögonen och se efter om hunden på mina armar är ljus eller mörk, om mitt hår är långt eller kort, om jag är tjock eller smal, kille eller tjej, ärrig eller slät.
Kroppen är det som är lättast att anpassa sig till om man är vad vid att vakna i en ny kropp varje morgon. Det är livet, kroppens sammanhang, som kan vara svårt att begripa sig på.

Varje dag är jag någon annan.
Jag är mig själv –
jag vet att jag är mig själv –
men jag är också någon annan.

Det har alltid varit så här.

Mina kommentarer:
Jag tror jag minns det som att jag såg den här boken och i början reagerade jag inte så mycket på den. Men lite senare gick det upp för mig vad den handlade om och då blev jag oerhört nyfiken och visste att det var en sån där bok som jag bara måste läsa någon gång. Det blev ganska så hastigt just nu, och det kunde inte komma lägligare.

Det var länge sen som jag blev så uppslukad och njöt av att läsa en bok på ett sådant sätt som jag gjorde med den här. Just när jag började läsa så fångade den mig, men sedan blev jag lite fundersam och undrade lite hur det skulle kunna hålla hela vägen, med den här halvknasiga men intressanta idéen. Ingen fara, ganska snart vad jag så inblandad i historien att jag kunde knappt slita mig. Jag bara läste och läste, den var så bra!

Jag gillar i stort sett allt med den här boken. Om det var något jag funderade över så kanske det var det här med att alla de liv som förekommer, att de alla var för perfekta i den meningen att så många olika personer kom fram, utifrån tonåringar då. Samtidigt, så saknas det såklart också några och hur roligt hade det varit om det dykt upp likartade liv.

Annars tycker jag inte det blev rörigt, tråkigt eller distanserad med att det här upplägget. Jag tyckte snarare att det var mycket givande, för det blev som att jag ändå lärde känna En, när, jag vill säga han, men strunt samma, när En kommer i kontakt med de andra. Det ger mig en bättre bild för varje liv och för att också ta upp det här med kön, så var det inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag kan säga att jag inte säger hen till vardags men jag kan förstå om det är en av poängerna i den här boken, men för mig var det bara som en fin sak som följde med och inte det främsta jag tänkte på, just på det sättet. Även om utgångspunkterna är lite olika kan de samlas i någon gemensam kärna som är så fin – det här med att lära känna och bli kär i en person och dess själ snarare än den fysiska kroppen. Och hur allt speglas utifrån våra och samhällets föreställningar.

Det finns ju en del att diskutera utifrån boken. Jag gillade den väldigt mycket, för den fina berättelsens skull. Jag ville bara ta reda på hur det skulle gå för En och Rhiannon. Och det är deras relation som var spännande att läsa och alla stora frågor som följde med längs vägen. Helt fantastisk tycker jag att den var. Annorlunda och så fängslande att läsa, jättefint skriven.