Readalong – Vi, de drunknade (del 4)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 och del 2 och del 3 att läsa.

Kommentarer. Ber om ursäkt att jag blir sen med uppdateringarna, det är lite svårt att få till då jag är bortrest och så med lillskruttan. Men några tankar har jag om veckans del, som jag för en gångs skull kunde börja läsa i tid så jag kunde mysläsa lite mer lugnt, och känna in berättelsen. Jag tycker dock att det är för långrandigt och segt för mig, när det nu också är så mycket text. Samtidigt är det som vanligt väldigt fint språk som gör det läsvärt, trots att jag saknar ordentligt grepp om alltsammans. I slutet av förre delen och en bra bit in på denna tyckte jag ändå att det var givande, sedan kastades vinden om igen 😉

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.