Bokrecension – Livet med dig i mitt hjärta

Författare: Emelie Edholm
Förlag: Blue Publishing
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 110
Recex: Från författaren, stort tack!

Handling
Den här boken handlar om den gränslösa kärlek och sorg som infinner sig då man förlorar ett litet efterlängtat barn sent i graviditeten, redan innan babyn fått en chans att möta livet utanför sin mammas mage. Om att bli gravid på nytt samtidigt som man bär på en stor sorg.

2019 skulle bli det där magiska året då vi skulle få välkomna vårt första barn. Drömmen krossades på ett ögonblick och livet som vi kände det då blev aldrig sig likt igen.

Den 15 mars 2019 blev jag mamma för första gången. Jag fick en dotter men fick aldrig ta med henne hem.
Det är en personlig berättelse och jag har skrivit den som en del av sorgbearbetningen under det första året. Du får följa med i alla de känslor av stormande lycka, svåraste sorg och all vanmakt som kom och gick under tiden före och efter att min dotter Edit föddes.

Emelie är född 1988 och uppvuxen i Östergötland. Hon har varit bosatt i Los Angeles, Wellington och Stockholm men bor nu i Göteborg tillsammans med sin familj. Utbildad inom ekonomi och marknadsföring och har jobbat inom dessa områden i olika branscher. Det här är hennes första bok.

Kommentar
Historier som dessa är så oändligt sorgliga, men samtidigt kände jag att jag verkligen ville läsa den när författaren hörde av sig till mig (trots att jag själv nu är i den vecka som hon drabbades av detta). Har man själv burit, fött och ammat en liten bebis är men desto känsligare, men sådant här går inte att undgå att gripa tag i de flesta. Att ett barns hjärta plötsligt slutar slå så sent i graviditeten.

Efter att ha läst hennes historia om lilla Edit känner jag att det är viktigt för alla att ta del av. Både som moder, nära anhörig och bekanta. Att det nästan värsta som finns är att låtsas som ingenting. Det var så starkt att läsa hur hon brottades i olika situationer med att hantera dödsfallet i olika skeenden. Inte minst ett tag framöver, som vid frågorna om det är första barnet (för den andra dottern) och hon ibland kan svara ärligt nej och ibland tvingas svara ja – oavsett brottas känslorna inombords och kluvenhet att hantera det utåt.

Den enda fundering jag har som jag hade önskat fick utrymme i boken var en kort beskrivning av hur förlossningen med nästa barn kändes och gick. Det är en så pass stark upplevelse och det var där det brast för mig i hennes beskrivning av att föda fram och pyssla om sin döda dotter – hur blev det nu när det gick vägen, så att säga? Slungades tankarna tillbaka? Och så vidare.

Annars var det här förstås väldigt känslosamt att läsa. Väldigt fint, vacker och personligt berättat. Generöst med allt som de fick gå igenom. Viktig läsning.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Det sjunger i isen

Författare: Linne Dunér
Förlag: Humle förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 432
Serie: Vargatider (del 1)

Handling
De tre systrarna Dalin har levt ett lugnt och skyd­dat liv som döttrar till stadens kyrkoherde, men vintern 1869 förändras allt. Inez är på väg hem från grannsocknen när hon plötsligt befinner sig mitt i mardrömmen. Ensam och utlämnad till den skräckfigur hon bara hört ont om tror hon att hoppet är ute. Men efter hand börjar hon se människan bortom alla illasinnade rykten.

Samtidigt inser Inez att hon för första gången har möjlighet att fatta ett beslut om sitt eget liv. Men valet är inte enkelt. Hur hon än gör måste hon svika någon hon älskar. I och med Inez beslut sätts livet i gungning även för Elsa, som försöker hitta ett sätt att hantera sina skuldkänslor, och för Gertrud, som får se en ny värld öppna sig.

Det sjunger i isen är första delen i den fängslande Vargatider-trilogin. Det är en berättelse om kärlek, längtan och ensamhet och om att välja sin egen väg.

Linnea Dunér bor i ett litet rött torp i Uppland med åtta kaniner och skogen inpå knuten. Historia och kulturhistoria är stora intressen, som hon bland annat utövar genom att sy historiska kläder och delta i historiska evenemang. Hon har skrivit sedan hon kunde hålla i en penna och har haft dikter och noveller publicerade i ett flertal tidskrifter. Det sjunger i isen är hennes debut i bokform.

Kommentar
Jag började lyssna på den här boken för något år sedan, eller vad det nu var, och jag gillade den verkligen men eftersom jag lyssnade via en biblioteksapp så blev det krångel någonstans och på något sätt lyssnade jag inte klart på den. Men nu i år bestämde jag att den minsann fick vara med på boktolvan, så att den blev läst ordentligt. För jag minns att jag tyckte den var så mysig att lyssna på.

Det var den också nu. Det är väldigt stämningsfullt och otroligt givande. Jag tyckte verkligen om den här. (Däremot är jag lite orolig då nästa bok har en annan uppläsare, men det ska nog gå bra). Det är målande och inlevelsefullt om tiden och människorna och det som händer dem. Det är en fin och stark historia som berättas och knyts ihop med alla sina detaljer alldeles perfekt – så väldigt välskrivet. Jag håller den här boken varmt om hjärtat och ser mycket fram emot att fortsätta få vara i världen och höra på den fantastiska berättandet som Dunér gör.

Betyg: 5 av 5

Readalong ”Borta med vinden” (del 2)

Egentligen var det igår som en uppdatering om veckans sidor skulle upp på bloggen, men det blev tajt med allt som skulle hinna göras och jag var så väldigt trött att jag inte hann med igår kväll. Prio var förstås att hinna läsa alla tänkta sidor så att jag kunde diskutera med littermentärt som jag genomför detta med, och det hann jag förstås med, så det var skönt. Nu är det ny dag och nya tag. Här kommer mina tankar om andra delen för läsningen av Borta med vinden, sidorna 252-521.

Varning för spoiler.

Under den här delen så hände det väldigt mycket. Inte en tråkig stund skulle jag nog vilja påstå, det hände saker mest hela tiden som kastade runt och det var än roligare, mer spännande och intressant att läsa då.

Sist önskade jag lära känna Scarlett mer och det fick jag nog, men det visade sig att hon är lite knepig och ganska mesig. Även om hon verkar vara äventyrlig och rättfram för sin tid, så visar det ändå tydligt hur kvinnor var på den tiden. Som när hon blev helt förvirrad och handlingsförlamad för att hon skulle göra något och ta tag i saken helt själv, utan minsta stöd från något håll – vilket hon aldrig utsatt sig för tidigare. Ännu mer av den här förvirringen kring förändring visade sig när hennes mamma dog och det blir allmänt nytt i och med krigets framfart. Jisses, tänker man lite ibland, om hur de handskas med allt som kastas om.

Och med tanke på det här med slavar, så dök det nu upp ett par scener som jag nästan tappade hakan inför. Boken har tydligen fått kritik för sin rasism och det är glasklart varför, om jag säger så. Otroligt märkligt att läsa vissa scener med integrationen dem emellan.

Partnerskap och giftemål är också viktiga ämnen och nu när hon är änka och dessutom kriget skördat många män, kommer tankar om detta och hon funderar på att gifta sig igen. Jag kunde tycka det var lite skojigt på något sätt. När hon också med tanke på innan reflektioner om hur mesig hon är, att hon då behöver en man för att klara sig. Ändå verkar hon ha någon form av självständighetstänk, undrar lite hur det kommer fram senare.

Bokrecension – Inte för nära

Författare: Colleen Oakley
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 407

Handling
Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar med att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.

Kommentar
Vilken underbar liten pärla och läsupplevelse. Det var säreget, men inte alls otänkbart och igenkännande. Väldigt charmigt och tankeväckande. Personligt berättat med små slutsatser och redogörelser som skapade ett djup. Och rolig. En otroligt medryckande historia som verkligen kändes, och som jag mer än gärna slog mig ner i soffan och läste.

Betyg: 5- av 5

Bästa böckerna 2020

Tanken var att jag skulle spela in en video och presentera mina absolut bästa läsupplevelser. Men nu har jag skjutit på det så länge att jag lägger projektet åt sidan. Jag känner mig inte så redo för den typen, så jag gör det som allt är bekvämast för mig – att skriva 😉

Under 2020 läste jag 102 böcker (här finns en summering) och utav dem listar jag här mina tio absoluta guldkorn (så visst läste jag än mer fantastiska böcker, men dessa blev personliga favoriter).

Pärlfiskaren av Karin Erlandsson
Alla orden i mig av Karin Erlandsson
Vargattacken av Lars Berge
Ett hem att dö för av Lina Arvidsson
Midnattsbiblioteket av Matt Haig
Sju minuter över midnatt av Patrick Ness
Honeymoon, hejdå & bergen som väntar av Emma Svensson
Där kräftorna sjunger av Delia Owens
Biblioteket av Susan Orlean
Ålevangeliet av Patrik Svensson

Två bonustips är böckerna av Axel Lindén, Fårdagboken och Tillstånd, som jag tycker tar upp en naturrelation som jag tycker är värd att ägna en extra tanke åt.

Readalong ”Borta med vinden” (del 1)

Då var den första veckan förbi med läsningen av Borta med vinden (Margaret Mitchell) tillsammans med littermentärt. Vi har läst fram till sidan 252 och nu tänkte jag försöka sammanfatta några tankar om den här första delen.

Varning för spoilers.

Först var tiden som boken utspelar sig längre tillbaka än jag tänkte mig. Nästan vid mitten av 1800-talet, något framåt. Men det är intressant att läsa, därutav. Sedan skrevs också boken för rätt så länge sedan också, så bara det. Därför finns det också mycket att reagera över hur de ser på saker och ting och hur tillvaron är/var för dem. Som det här med att de har slavar. Det nämns som något självklart och egentligen tycker jag inte att det beskrivs så mycket, men ändå känns det en smula märkligt att det bara går förbi. Att det är skrivet utifrån den självklarhet som det en gång varit.

Sedan är det mycket kring relationer och giftemål och sådant som får utrymme. Där finns också för tiden intressanta tankegångar och metoder som de hade. Jag kunde dock tycka det gick lite väl fort i tidsaspekten (även om det i verkligheten också gick fort i handlingen), när Scarlett gifte sig och blev änka. Allt i en enda mening. Knappt jag hann med. Jag hade velat läsa lite mer om hur det gick till, också för att lära känna Scarlett mer. Det känner jag överlag annars också, att jag vill få veta mer om hur hon tänker och är. Visst får jag inblick i henne men jag tycker det är lite ytligt emellanåt. Men det blev och kommer säkert fortsätta att bli bättre längs med sidorna, när jag får lära känna henne mer. Hon verkar då egensinnig i alla fall, vilket är spännande.

Annars är boken maffig med alla sina ord. Jag tycker dock det är bra att vi satt ganska höga ambitioner för antalet lästa sidor per vecka. För att det också då ska finnas en chans att komma in i handlingen. För jag tycker också att alltsammans tar sig, när jag fått läsa om lite olika händelser och personer.

Bokrecension – Glasfåglarna

Författare: Elsie Johansson
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1997
Antal sidor: 244

Handling
‘Glasfåglarna’ är, genom sitt levande och djupt personliga språk, en stark och känsloladdad roman. Den berättar om TåPelles familj och i fokus står den trettonåriga Nancy. En dag upptäcks en okänd väska gömd under vindstrappan. Nancy betraktar den med olust och skräck. Kan den ha någonting med inbrottet hos handlarn att göra? Är det möjligt att hennes älskade storasyster, Dora, är inblandad.
Det var så allting började. Det var så hennes liv tog en ny riktning. Nancy växer upp som yngst bland fem syskon i ett arbetarhem under trettiotalet. Hon är familjens iakttagare. Hon anar de skuggor i Doras liv som till sist blir tydliga, hon ser mammans kamp och pappans stora inåtvända sorg.

‘Glasfåglarna’ blev när den utkom 1996 Elsie Johanssons stora genombrott och älskades både av kritiker och läsare. Den följdes av ‘Mosippan’ 1998, som nomierades till Augustpriset, och nyligen utkom den tredje och avslutande delen om TåPellefamiljen, ‘Nancy’

Kommentar
Jag har verkligen ingenting att säga om den här boken. Typ den enda anledningen till att jag tragglade mig igenom den var för att jag satte den på min boktolva, annars hade det här varit en bok som jag bara la ifrån mig. Fick liksom inget grepp om historien, något att följa. Även om det visst var bra berättat och gestaltat emellanåt så blev helheten nollställd för mig. Kanske är jag tankspridd ibland, men den här gången blev det svårt att få grepp. Men check på den, något motsträvigt.

Betyg: 2 av 5