Bokrecension – Bergtagen

Författare: Camilla Sten
Förlag: Rabén Sjögren
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 380

Handling
En elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. En kedja av skallgångar, polisutredningar och ryktesspridning drar igång. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända.

Stark spänning och magisk realism i Bergtagen, första delen i en trilogi där förflutet och nutid vävs ihop i ett samhälle där alla känner alla.

Kommentar
Jag har gillat författarens böcker och den här tyckte jag såg otroligt lockande ut. Det var också den delen som fick min nyfikenhet, också det som jag gillade med historien. Den mystiska skogen och de oklara väsen som kan tänkas finnas där. Generellt den smått kusliga atmosfären. Att där kan finnas något mer. Det tyckte jag var en spännande ingrediens, och det som lyfte hela historien för mig. Det andra, föll jag inte riktigt lika mycket för. Men det var ändå bra, jag drogs till huvudpersonen och följde henne med spänning. Det är välskrivet och det fanns nästan alltid något som höll mig på min vakt. Men längs sidorna blev alltsammans lite svalare för mig. Antingen levde det inte upp till mina förväntningar, eller så tror jag att det inte riktigt landade i min smak.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Svamparnas planet

Författare: Jesper Nyström
Förlag: Bonnier Fakta
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 207

Handling
”Varför kan man odla champinjoner men inte kantareller?” Under en svamputflykt får Jesper Nyström en till synes enkel fråga från sin dotter. Han är biolog och vetenskapsjournalist men vet inte svaret. Det blir starten på en resa som tar oss både ner i urberget och ut i världsrymden. Ny forskning visar att svampen är en livsform som kan vara miljardtals år äldre än man trott. Och den är en mästare på kommunikation! Svampar kan vara både våra värsta fiender och våra bästa vänner, och trots att de är närmare släkt med djur än med växter är deras liv till stora delar ett mysterium. Välkommen till Svamparnas planet!

Kommentar
Jag tyckte det bådade gott med den här boken. Men jag blev tveksam faktiskt. I början och på sina håll tyckte jag att den var sådär intressant och lärorik på sitt pedagogiska vis i det här smala ämnet, men sedan tyckte jag ändå att det var fler tillfällen som det blev just som jag befarade – smått tråkigt och svårt att känna sig indragen. Gott försök många gånger och jag ångrar inte precis att jag tog del av den, för visst har jag lärt mig och tagit del av en hel del (som jag nog aldrig annars hade bekantat mig med), men nog hade jag önskat och förväntat mig att den skulle vara mer greppbart häpnadsväckande.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Morgondagens post till Vidhäll

Författare: Solja Krapu-Kallio
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 295

Handling
Trettioettåriga Iris jobbar på postsorteringskontoret i norrländska Vännäs. I tio år har hon som lantbrevbärare lärt känna alla längs sin rutt. Här finns bland andra trevliga markägarna Margit och Bertil Hägglund, den excentriska och utsvävande nagelskulptrisen Desiré, och den gamle mannen Egon Rask, som punktligt står vid sin brevlåda varje dag och väntar in Iris. Han får sällan någon post, men passar alltid på att växla några ord om väder och vind. Men Iris är inte bara lantbrevbärare. Hon är också medium. Medan hon åker runt och levererar sin post extraknäcker hon som Tamara på telefontjänsten Tamaras framtidslinje . En mycket hemlig sidoverksamhet som bara hon och nagelskulptrisen Desiré känner till. Så en dag visar det sig att en av dem som ringer till Tamara också är en av hennes postkunder. Snart har Iris blandat ihop sina roller och styr medvetet händelserna genom sina spådomar. Allt slutar givetvis i dramatik och kaos, men får Iris att inse vad som är rätt och viktigt för henne i livet. Morgondagens post till Vidhäll är en varm och underfundig berättelse om livet, ödet och människorna längs en brevbärarrutt på den norrländska landsbygden. Det är också en berättelse om att det bara är du själv som kan välja och påverka din väg i livet.

Kommentar
Det här var en positiv överraskning. Jag tyckte den här boken var supermysig och härlig. Jag gillade temat och det lättsamma. Att det fanns lite humor såsom den feelgood jag tänker mig att det är. Samtidigt som det är hederlig roman skulle jag nog säga. Den var klockren för mig för det känns inte som så ofta egentligen som jag blir totalt indragen. Jag ville verkligen alltid lyssna vidare, samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut. Det var underbart att följa Iris snåriga väg. Hon var så härlig och det hon hade för sig var så underhållande att ta del av. Träffsäkert och bekant i det som togs upp, samtidigt i de ämnen som jag dras till. Fast det här berättades med en glimt i ögat. Även om det förstås var seriöst för dem alla, såsom det är, men det var som sagt skojigt att hänga med på. En helt klart lättsam läsning som gick hem varenda minut som jag lyssnade på den.

Betyg: 4+ av 5

Jämnare flöde (Skrivsöndag 11)

Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉

Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.

Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.

Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).

Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.

Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.

Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.

Bokrecension – Brandvakten

Författare: Sven Olov Karlsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 252

Handling
Sommaren 2014 växte några gnistor till Sveriges största brand på hundratals år. En yta mer än tre gånger Stockholm ödelades. Priset: en miljard kronor eller mer, många skadade, ett dödsfall. Ett tusental tvingades fly. En av dem var Sven Olov Karlsson. Efteråt försökte han utforska om mer än bara hetta och vind orsakat katastrofen. Han fann två berättelser: en aktuell om ekonomiska nedskärningar och globala klimatförändringar. Och en tidlös om hur människans eldar genom årtusendena skövlat allt mer av världens natur.

Brandvakten porträtterar också kvinnor och män som lever och arbetar med skogen, och som fick kämpa dag och natt för att rädda sig själva och varandra.

Kommentar
Den här boken finns med på min boktolva i år. Jag hade lite svårt att hitta böcker till det just då, märkligt nog, men eftersom denna fanns i en av mina digitala hyllor så tog jag den. Jag kan tycka att det kan vara så intressant med sådana här böcker, förutsatt att det är bra förstås, och det kan jag ärligt tyvärr känna är väldigt osäkert ibland. Så därför var jag inte så pepp på den här efter ett tag, men bestämde ändå att bara prova åtminstone. Och tänk vilken tur, för den här var rätt så bra!

Ibland kanske den var lite spretig och kanske hade ”jag” tagit med andra delar, men sådant är kanske smaksak. Det var ändå intressanta delar som kopplades till detta. Fast jag ibland kunde tycka att det stretade lite i ämnena.

Men överlag var den intressant och välskriven. Stundtals dramatisk och absolut engagerande och satte igång tankarna för hur vi hanterar sådant här. Det fanns en fin blandning mellan fakta och känslor, personer och samhällsdebatt. Givande. Närvarande. Trovärdig och innehållsrik.

Brandvakten känns som en väldigt aktuell bok om en händelse i nutidens Sverige. Som innefattar sådant som vi dessvärre kan komma att se mer av framöver. Tänkvärd och spännande på sitt sätt.

Betyg: 4- av 5

Tisdagstrion – Klassiker

Veckans tema hos Ugglan & boken är klassiker som jag har läst eller vill läsa. Jag väljer tre som ännu finns framför mig och hoppas kanske få pepp att ta tag i någon 😉 Jag har valt tre stycken från en lista som jag gjorde 2019 och fortfarande kikar på när jag vill läsa denna typ av böcker.

Möss och människor av John Steinbeck
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Flugornas herre av WIlliam Golding

Bokrecension – Expedition Sverige

Författare: Linda Åkerberg
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 253

Handling
Linda Åkerberg reste världen över i jakten på nya äventyr tills hon hittade en perfekt utmaning hemma i Sverige. På fyra månader tog hon sig till fots, i kajak och på cykel 486 mil genom alla våra 25 landskap, från Smygehuk i Skåne upp till Treriksröset i nordligaste Lappland.

Här får vi följa med på Lindas resa genom väglös vildmark, uppför snöklädda fjällmassiv och över vågor på öppet hav. Vi får ta del av äventyrets utmaningar och höjdpunkter, men också lära känna personen bakom äventyret. Vad är drivkraften och hur gör man när ingenting går som planerat? Hur hanterar man sina rädslor och hur klarar man av att ta sig flera mil om dagen, månader i sträck?

Boken är också en berättelse om Sverige. Vi får följa med på en natur- och kulturhistorisk resa som ger en inblick i vårt lands natur och hur den omformats genom åren. Hur landet befolkades och hur människan kommit att påverka Sverige av idag. Detta är en bok för dig som vill inspireras till egna äventyr. Här finns mängder med tips på svenska destinationer och hur du går tillväga rent praktiskt för att få ditt eget äventyr att bli av. Men det är också en bok för dig som bara vill fascineras av vårt avlånga lands historia och magiska natur.

Kommentar
Jag känner mig väldigt lockad av äventyrsböcker som denna. De är så spännande att läsa, kanske också för att jag själv skulle vilja få in mer friluftsliv med små vardagsäventyr. Expedition Sverige bjöd på ännu en härlig läsupplevelse i genren. Den är kanske lite annorlunda än de tidigare jag läst, men tillför gott på sitt sätt.

Framförallt uppskattade jag alla de otroligt vackra och inbjudande bilderna. Visuellt är boken otroligt proffsig. Jag gillar upplägget och designen för de olika delarna med de olika etapperna och fördjupningarna, också kring landskapen förstås. Genom boken hinner också en nyfikenhet byggas upp att faktiskt upptäcka Sverige. I stort sett är det här en helt makalöst fin bok att ta del.

Men det fanns ett par saker jag reagerade över. Dels hade önskat att Lindas personliga resa fick mer utrymme. Det fanns en del i början och mycket i slutet som jag gillade, det hade jag velat läsa mer om för att känna mig mer indragen så att det inte blev ytligt. Överlag tyckte jag den kändes lite hattigt. Det är så väldigt mycket som skulle med så att allt bara blev kortfattat. Jag hade helt enkelt velat ha mer om den här imponerande expeditionen, men de smakbitar jag fick gjorde sitt – inspirerade till att ta sig ut och följa sin upptäckarlust.

Betyg: 4 av 5

Många trådar att nysta i (Skrivsöndag 10)

Nu var det länge sedan jag kunde kika in en söndag och berätta om något gott kring skrivandet, men nu kan jag faktiskt det. Äntligen! Jag är igång med skrivandet och det känns så bra!

För en vecka sedan, den nionde maj, bestämde jag mig för att sätta ett dagligt skrivmål på 500 ord. Det kunde vara varstans i scrivenerdokumentet; i manussektionen, planering eller allmänna tankar. Det här har hittills visat sig vara ett vinnande koncept.

Jag har skrivit varje dag minst detta, och håller därmed historien levande. Steget till att börja skriva har också minskat, vilket förstås är fördelaktigt. Jag tror också det här har lett in mig på att jag åter kan känna glädje i ett skrivprojekt. Det låter kanske märkligt, men ibland sätter jag en sådan press och slår knutar på mig själv. Med ett lägre mål har jag också släppt en stolthet i allt-eller-inget-tänket – innan tyckte jag inte det var okej med annat än minst tusen eller ännu hellre tvåtusen ord per dag. Nu känns det betydligt mer kraftfullt att skriva lite mindre men att i stället göra det precis varenda dag.

Jag har verkligen brottats med hur jag ska ägna mig åt skrivandet. Ska jag planera massor eller skriva helt på känsla? Ska jag tokskriva ett par veckor eller köra mer uthållighet under en längre tid? För att inte tala om alla miljoner sätt det finns att bygga och berätta en historia på. Men egentligen ska jag inte behöva fundera på detta – det bästa sättet är det som fungerar… och det måste få vara okej att blanda och byta metoder. Speciellt nu med två små skruttar att ta hand om, det är så mycket mer pyssel än jag tänkt… men jag kämpar på och har lyckats slappna av lite mer än innan. Och jag försöker fångar så många små stunder jag kan, gärna se till att få klart dagens skrivande så snart som möjligt, för på kvällarna är jag ofta alltför trött. Men jag är motiverad, och det som får fart i mig är meningar som how badly do you want it och your dream life is closer than you think – från podden creative penn som jag nu lyssnar mycket på. Här ska skrivlivet levas.

Den version som jag har beslutat att skriva om håller än. När det nu var jag bestämde mig för den? Den är i varje fall en mix av tidigare varianter. Med den så får jag också med fler element att bolla kring, och vart eftersom jag planerat och nu börjat skriva så dyker det bara upp fler. Det finns många trådar att nysta i och det känns som att det finns en tillräckligt rik grund att bygga vidare på vilket känns hoppfullt. Också det sätt jag tänkte berätta den på känns dynamisk och spännande.

Det jag däremot kände hindrade mig var det här med att börja skriva. Förväntningarna kan liksom hinna bygga sig stora och hur jag inombords ser allt framför mig skär sig ofta extremt med min praktiska förmåga. Men nu växer i varje fall orden i dokumentet och jag ska bara fortsätta på det spår jag nu tagit, så ska jag se att det med tiden närmar sig i hur jag tänkt att alltsammans ska vara.

Bokrecension – Modern mystik

Författare: Kajsa Ingemarsson
Förlag: Bladh by Bladh
Utgivningsår: 2014

Handling
Efter framgången med sin förra bok, den uppmärksammade Den magiska gnistan vägen till ett kreativt liv, kommer nu Kajsa Ingemarsson med en ny efterlängtad bok i samma genre. Här tar hon ytterligare ett kliv fram som förebild och representant för den moderna människan som söker sina svar bortom vår tids förenklade quickfix-lösningar.

Modern mystik den dolda vägen till inre klarhet är en bok som tar läsaren vidare in i det mysterium som finns dolt inom var och en av oss. Den handlar om att finna sin kraft, men också om att våga låta sig ledas av det som är större, att lita till den universella intelligensen och att använda sina mänskliga förmågor på bästa sätt.

Enkelt och ödmjukt visar Kajsa Ingemarsson, med generösa exempel från sitt eget liv, hur vi alla kan finna en mening med tillvaron. Hur vi kan gå från hopplöshet till hoppfullhet och hur vi lär oss att lita till vårt eget inre vetande. På vandringen längs det hon kallar den dolda vägen är utmaningarna många, men de syftar alla till att få oss att växa och omfatta mer av den potential vi besitter.

Modern mystik den dolda vägen till inre klarhet är en spännande, personlig och inspirerande bok om livets mysterium och sökandet efter en större mening. Boken är rikt illustrerad med författarens egna fotografier i färg. Bilder som väcker förundran och visar på det magiska i tillvaron.

Kommentar
Den här tyckte jag väldigt mycket om att lyssna på. Det passade perfekt med en författaruppläsning och perfekt för att leda in mig på lika vardagsmagi och andra härligheter till ett öppet intuitivt sinne.

Boken är väldigt välskriven och jag kände mig indragen och engagerad från början till slut. Ganska mycket är bekant men inte alls fel för det att höra om. Mycket annat är viktigt att påminna sig om och framförallt att bli inspirerad för att, som sagt, återigen ledas in på sådant här som gör livet magiskt.

Betyg: 5 av 5

Tankar mitt i bokåret 2021

Jag skrev aldrig ett reflektionsinlägg vid årsskiftet den här gången (varför känns det lite som att det nyss var nyår?), såsom jag brukar göra och se över de kommande tolv månaderna med mitt bokliv. Den främsta anledningen tror jag var att jag inte alls var pepp och mig själv riktigt i vinter. Just för att jag var gravid. Jag tycker i vanliga fall att senvintern i slutet på januari och fram till april är något av den tröttsammaste tiden på året, så ni kan ju tänka er hur segt det var den här gången när jag dessutom befann mig i de sista graviditetsveckorna? Hua… jag är så glad att det är förbi och att allt är lite lättsammare nu. Det är verkligen på sommaren, med ljuset och värmen, som jag lever upp och har den mesta energin och inspirationen. Inte minst nu också när jag kan börja träna upp mig fysiskt igen. För mig hänger motion och skrivflow otroligt väl ihop.

Men vi gillar förstås att leva efter att det aldrig är för sent. Så nu tänkte jag reflektera lite smått i nyårsanda såhär halvvägs in i bokåret 2021, vid tiden när träden börjar knoppa.

Det här året är händelserikt. Eller för mig de sista året innan jag fyller nytt tiotal, vilket jag gör alldeles i början av augusti. Jag har velat satsa lite mer än vanligt. Jag har bytt efternamn till min pappas, tagit körkort samt varit gravid och fött mitt andra barn. Sedan tänkte jag att det skulle ha hänt lite mer med skrivandet. Hösten och vintern gick inte som jag tänkte mig. Å andra sidan är även tragglande lärdomar, för jag kan gott konstatera att jag verkligen har försökt. Nu har det släppt lite mer och jag blickar som bekant framåt. Jag har varit snäll med mig själv, annat går inte känner jag, med barn och allt. Nu är sommaren runt hörnet och jag ser fram emot att ta tag i allt igen och även alla de äventyr som väntar när det är något lättare att frilufsa utomhus.

Jag blev ändå lite förvånad att få det andra barnet, över hur det är att ha två små att ta hand om. Som ett uppvaknande att det är mer pyssel med bebis än vad man kan tro trots att de ”bara sover”. Så skrivtiden är än mer knapp. Men jag ska respektera den tiden, och göra så gott jag kan. En mors effektivitet ska inte underskattas… och detta når nu en ny nivå. Med mitt nyligen satta dagsmål på 500 ord så märker jag också att det går enklare när man är inne i det. Det gäller att hålla bollen i rullning, så att säga. Jag tror på mig själv och mitt skrivande, för varje dag, månad eller försök så tar jag mig framåt. Nu när det var trögstartat tror jag mycket handlar om att våga skriva dåligt. Att utkastet först och främst måste få finnas till.

Angående läsningen så kommer den antagligen att vara sig likt i antalet böcker. Däremot går det i extrema perioder där jag plöjer nästan halva läskonsumtionen för ett år på en månad… då när jag tar en ljudboksmånad så går det undan. Men den inspirationen är makalös och det ger mig massor. Ibland kan jag gräma mig över att läsning ”bara” är ännu ett uppskjutarbeteende, men så förstår jag ändå att det verkligen är utvecklande för mitt skrivande. Jag märker skillnad för varje gång jag åter skriver på ett manus, och det är underbart att få inspirera sig själv lite.

Kring bloggandet har jag fått mersmak. Jag vill blogga mer och få in lite mer innehåll än bara dessa bokrecensioner. Främst tänker jag på fördjupningar och följetonger såsom jag gjorde med min inspirationsguide att börja bokblogga, men också lite annat innehåll, och även vardagsinlägg, för att göra den här bloggen mer givande och variationsrik (även om det förstås går i samma tema). Kom gärna med förslag!

För att gå lite i nyårsanda kan jag också ta upp några tankar om mål.

Förutom ovan nämnda så kan jag göra ett försök kring skrivandet (för det är ju bara där det betyder något egentligen för mig). Jag vill färdigställa ett första utkast för Värdinnan version 3, det som jag nu äntligen har börjat på efter alla försök och planering i vinter. Sedan vill jag börja fila på en slags fackbok. Inga direkta ambitioner där än så länge, kanske hinner det komma. Kanske ska jag också skicka romanmanuset till testläsare, kanske i ett tidigt stadium. Jag hade ju tur och fick så bra testläsare sist och lärde mig massor. Jag tänker att det vore bra att fånga upp de större problemen med manuset innan allt trasslat till sig 😉

Det var det, antar jag. Låt orden fortsätta att flöda.