Tvåårsjubileum med författarjakten

I samband med nanowrimo är det nu två år sedan jag tog tag i min skrivdröm. Då 2019 när min dotter hade blivit 1 år bestämde jag mig – nu får jag allt ta och bli författare!

Sedan dess har jag skrivit:
Långt ifrån, råmanus på 45,591 ord
Värdinnan, råmanus på 41,257 ord
Värdinnan, lätt genomarbetad och skickad till testläsare
Rota, råmanus på 42,005 ord

Samt otaliga försök med påbörjade projekt, inte minst förra årets nanowrimo när jag skrev ofantligt många ord, dock en bit in på december, men på en massa olika varianter av historien – som ”inte räknas”?

Jag har å andra sidan samtidigt bollat vardagen med en växande ettåring, nu treåring, samt varit gravid och fött mitt andra barn och allra främst – lärt mig hantera vardagslivet som tvåbarnsmamma. Vilket har varit en större omställning än jag trott (å andra sidan har barnen piskat på mitt driv). Nu när lillebror snart är 8 månader och nanowrimo återigen har börjat känner jag mig redo att återigen ta tag i skrivdrömmen.

Årets nanowrimo är pågående och just nu ligger mitt memoar-manus på 21,095 ord.

Under dessa två år med ett aktivt skrivmål har jag dessutom läst över 200 böcker.

VIKTIGT
Med risk för att analysera vad som är produktivt och duktigt så spelar det ingen roll hur många ord eller projekt jag skrivit på och antalet kompletta manus (när jag listar detta känns det futtigt för hur extremt närvarande skrivlivet varit för mig, mycket sker i huvudet och med planering). Det viktigaste är att jag har tränat och det som jag nu upplever – en utveckling och mognad i mitt författarskap. Jag har öst ur mig orden och nu är jag väldigt sugen på att ”få till det” (vilket jag alltid tänkt men ändå). Vid varje försök blir mina texter och helhetshistorien allt bättre och skrivrutinen rullar på allt mer. Bara att ha tålamod så finns tids nog en bok i min hand.

Men ett jubileum? Är det något att fira att jag fortfarande aspirerar? Kanske inte. Jag hade hellre firat ett etablerade författarskap med en färdig produkt 😉