Den här tiden på året, januari, februari och till och med mars, är den som jag tycker är allra segast. Än tyngre blir det när jag också förstår att januari trots allt är mitt i vintern. Men senare, senvintern, så är jag som en vit, urvriden trasbit. Då har många mörka månader passerat och det finns inte kraft nog att göra allt som man tror sig behöva göra. Dessutom är det ett nytt år och det är mycket man vill ta tag i. När jag sedan tänker på att jag mot våren och under sommaren kommer att accelerera i mina åtagande, då får jag nästintill ångest hur det ens är möjligt, hur jag ska orka med, för just nu i slutet på januari verkar det oerhört svårt för jag har inte mycket energi…
Det finns förstås knep att ta till för att pigga upp sig. Jag kan vara ute och röra på mig under dagtid, allra helst när solen tittar fram. Stretcha och rörelseaktivera kroppen. Se till att få ordentligt med sömn. Äta energifylld och näringsrik mat, rena saker och varierat.
Eller så kan jag bara acceptera. Jag kan ta till mig insikten att vi inte är några maskiner. Att det finns något som heter naturens gång. Att saker och ting går i cykler. Vi har trots allt årstider. Det är inte sunt att blåsa på året runt. Samhället är förstås det som driver på. Jakten på framgång och lycka. Jobba, jobba, jobba mot självförverkligande. Året runt, under alla veckor och månader. Göra något vettigt och göra det bra och ta sig framåt trots att mörkret sänker sig, fortsätta när ljuset spirar outtröttligt och vidare när mörkret åter lägger sig. Är det inte uppenbart att det inte borde fungera på det sättet?
För att sätta in min vintertrötthet i en kontext så kan jag redogöra för min nuvarande splittring. Jag hade som deadline med det andra utkastet för Du vilda rot till den sista januari. Men dels är jag kluven hur jag ska göra för att skriva färdigt ett halvfärdigt utkast. Dels ifrågasätter jag och utforskar min skrivmetod. Och dels är jag vintertrött. Det går inte, jag kan inte. Jag tränar nu också i att lyssna inåt. Dels för att hitta min skrivröst och berättarglöd som kommer bära mitt skrivliv längst. Men visst kräver det att ibland också bara att skriva med disciplin om något verkligen ska hända. Dock tänker jag ta till mig att leva lite hållbart också. Kosta vad det kosta vill. I längden tror jag ändå att det är det mest gynnsamma.
Så vad händer nu? Ingenting skrivduktigt i varje fall, ingen press. Jag passar på att göra annat. Och så inväntar jag ljuset. Om en månad kommer det kännas bättre.
Sakta kommer energin tillbaka. Jag vet att jag i juli kommer att vara odödlig. Fram tills dess får det stegras i den takt det vill.
Om ett par månader kanske kommer jag att försöka mig på att skriva om Du vilda rot helt. Jag ska försöka nollställa mig och berätta den en gång för alla, ett sista försök och så får vi se. Jag är otroligt nervös. Sedan ser jag fram emot att framöver, när säsongen och energin återvänt, göra skrivandet till det äventyr som det borde vara, fylld av livsglädje.
FANNY TENGROS 