I vår läser jag den här episka romanen av Patrick Rothfuss och varje vecka gör jag en superkort uppdatering, mest för att stämma av och hålla lästempo. Jag har fortfarande legat efter sedan lillebror kom och jag har väldigt svårt att få till lästid av denna. Allt går i ett på dagarna med två pluttar och jag hinner knappt med nått annat än dem och hem… men jag gnetar på och tränar min engelska. Som inte alls är något jag är van vid och det märks vid min läsförståelse. Ändå tycker jag den är stämningsfull när jag väl läser och så, men i efterhand är det ganska blankt. Det känns i alla fall hoppfullt att jag nu kommit ikapp 😉
Wow vilket maffigt tema för veckans tisdagstrio hos Ugglan & Boken. Jag har läst, eller främst lyssnat, på väldigt många bra böcker som jag absolut vill tipsa om – men att välja endast tre var en utmaning. Det fick bli dessa.
Morgondagens post till Vidhäll av Solja Krapu-Kallio En väldigt härlig slags feelgood. Jag njöt varje sekund som jag lyssnade på den. Det var underhållande, lättsamt och skojigt med det lite mediala temat och vardagsigenkänningen när huvudkaraktären trasslar in sig i olika saker.
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy En otroligt välskriven, skrämmande och vacker historia som jag blev djupt involverad i för den goda relationen jag fick till huvudkaraktären.
Netraya av Lovisa Wistrand Kanske min största överraskning någonsin. Det var många år sedan jag läste Drakviskaren, som visserligen var bra men det var så många ord (och liten text), dessutom inte helt min stil på omslag, så jag har dragit mig. Men varit lockad och hört gott om denna så till slut, och vilken tur – det var en helt underbar läsupplevelse. Jag blev så involverad i vad som hände och det var väldigt inlevelsefullt, intressant och fin kärlekshistoria.
Nu var det länge sedan jag var med i tisdagstrion arrangerat av Ugglan & Boken, men tyckte detta tema var lite skojigt så jag ville ta mig en titt efter passande böcker. Fast det var väldigt svårt att ens hitta några haha, det var mest den förstnämdna som jag kom att tänka på sedan tog det lite stopp, men fann ändå ett par 😉
Norrut av Scott Jurek är en bok jag köpte på bokrean. Jag kan älska sådana äventyrsböcker (så hoppas den är bra också…) och nu längtar jag dessutom väldigt mycket till att själv kunna börja springa igen och även till sommaren.
Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren var en spännande och välskriven ungdomsfantasy.
Under 9 veckor gör jag en slags readalong, även om det antagligen är bara för mig själv, för den här boken. Jag använder den här formen av veckouppdateringar för att hålla igång mig själv med den här tjocka boken. Det behövs också för att jag inte är van att läsa på engelska. Nu ligger jag dock efter p.g.a syskonleverans men jag ska försöka komma ikapp så snart som möjligt. Sedan gör jag pyttesmå uppdateringar, mest som små hållpunkter för mig som jag bockar av så att jag inte kommer av mig, denna gång fram till kapitel 36.
Av den anledningen med bebis så har jag kanske varit lite tankspridd vid läsningen och kan inte riktigt peka på detaljer, men det har varit spännande att läsa omden fortsatta resan med den smått mystiska stämningen som förekommer och jag gillade att läsa om Denna.
Dags för den andra uppdateringen i min långläsning av The name of the wind av Patrick Rothfuss. Planen är att det ska ta 9 veckor och varje onsdag göra en avstämning. Inför denna onsdag skulle jag ha läst till kapitel 23.
Varning för spoilers.
Nu har jag fått reda på lite mer om karaktärerna liksom introducerats för lite mer magi, och det uppskattade jag. Jag tycker mig hänga med lite mer i språket, så det här är bra träning… Jag ser gärna att det blir än mer av det magiska/mystiska och/eller att något ”stort” sker så att det får lite fart. Det är okej nu, men jag önskar kanske lite mer dramatik även om jag gillar huvudpersonens fascination för att vilja lära sig hantera vinden så att säga…
Förra året tog jag med boken Vindens namn av Patrick Rothfuss på boktolvan. Jag kom så långt att jag lånade hem den från biblioteket, men stack då iväg på en spontanresa till min familj i norr och fick lämna tillbaka. Sedan blev det inte mer med det.
Nu fick jag syn på boken på en second hand hylla och tänkte att det kunde vara bra att ha den hemma, eftersom jag förstås velat läsa den. Dock är den på engelska vilket kan vara en utmaning för mig. Men eftersom jag ju vill läsa den så tänker jag göra det på det här sättet, lite öppet på bloggen för en extra knuff. Ganska långsam takt men ändå inte alltför mesig, hanterlig kanske är rätt ord. Boken är på 662 sidor, så det blir ca 73 sidor i veckan under 9 veckor.
Hållplatser för korta läsuppdateringar sker på onsdagar med följande datum och sidnumrering.
10 mars läs till sidan 65 (kapitel 9) 17 mars läs till sidan 153 (kapitel 23) 24 mars läs till sidan 225 (kapitel 36) 31 mars läs till sidan 279 (kapitel 42) 7 april läs till sidan 350 (kapitel 53) 14 april läs till sidan 428 (kapitel 63) 21 april läs till sidan 506 (kapitel 72) 28 april läs till sidan 578 (kapitel 80) 5 maj läs till slutet.
Det blir alltså förmodligen inga djupa analyser utan mest en avstämning att jag håller lästempot och kanske någon reflektion.
Egentligen var det igår som en uppdatering om veckans sidor skulle upp på bloggen, men det blev tajt med allt som skulle hinna göras och jag var så väldigt trött att jag inte hann med igår kväll. Prio var förstås att hinna läsa alla tänkta sidor så att jag kunde diskutera med littermentärt som jag genomför detta med, och det hann jag förstås med, så det var skönt. Nu är det ny dag och nya tag. Här kommer mina tankar om andra delen för läsningen av Borta med vinden, sidorna 252-521.
Varning för spoiler.
Under den här delen så hände det väldigt mycket. Inte en tråkig stund skulle jag nog vilja påstå, det hände saker mest hela tiden som kastade runt och det var än roligare, mer spännande och intressant att läsa då.
Sist önskade jag lära känna Scarlett mer och det fick jag nog, men det visade sig att hon är lite knepig och ganska mesig. Även om hon verkar vara äventyrlig och rättfram för sin tid, så visar det ändå tydligt hur kvinnor var på den tiden. Som när hon blev helt förvirrad och handlingsförlamad för att hon skulle göra något och ta tag i saken helt själv, utan minsta stöd från något håll – vilket hon aldrig utsatt sig för tidigare. Ännu mer av den här förvirringen kring förändring visade sig när hennes mamma dog och det blir allmänt nytt i och med krigets framfart. Jisses, tänker man lite ibland, om hur de handskas med allt som kastas om.
Och med tanke på det här med slavar, så dök det nu upp ett par scener som jag nästan tappade hakan inför. Boken har tydligen fått kritik för sin rasism och det är glasklart varför, om jag säger så. Otroligt märkligt att läsa vissa scener med integrationen dem emellan.
Partnerskap och giftemål är också viktiga ämnen och nu när hon är änka och dessutom kriget skördat många män, kommer tankar om detta och hon funderar på att gifta sig igen. Jag kunde tycka det var lite skojigt på något sätt. När hon också med tanke på innan reflektioner om hur mesig hon är, att hon då behöver en man för att klara sig. Ändå verkar hon ha någon form av självständighetstänk, undrar lite hur det kommer fram senare.
Jag nämnde lite kort i min presentation av årets boktolva att en utav böckerna kommer att vara med i en readalong tillsammans med littermentärt, och den kör vi under februari – vilket börjar i morgon!
Så under februaris fyra veckor läser vi ett gäng sidor och gör uppdateringar varje söndag om veckans läsning.
Det känns bra att få lite draghjälp för en sådan här tjock bok, en bok som jag ändå velat läsa länge men som fått vänta så himla länge här i hyllorna. Så detta blir nog bra.
De sidnummer och veckohållplatser som gäller är följande:
7/2 Läs fram till sidan 252 – ”Fjortonde kapitlet Hopp och förtröstan fyllde alla hjärtan i sydstaterna…” 14/2 Läs fram till sidan 521 – ”Del 2 Trettioförsta kapitlet En kall januarieftermiddag år 1866…” 21/2 Läs fram till sidan 773 – ”Fyrtiotredje kapitlet Det var en av de där sällsynta decemberdagarna…” 28/2 Läs fram till slutet
Under juni läser jag och LittermentärtVi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 att läsa.
Risk för spoiler. Den lite ruffa starten avslutades förra veckan med något av ett löfte om kommande äventyr, och en bra bit under veckans läsning är det det äventyret, till sjöss, som alltsammans kretsar kring. Jag tyckte det blev rätt spännande, framförallt gillade jag att det nu fokuseras mer på deras personliga resor och allt som drabbade dem, hur de hamnade där, vad de försöker göra åt situationen, deras funderingar och annat som rör livet med havet. Men visst förekom det en och annan grymhet som jag antar är lika naturligt som nödvändigt inslag för den här historien, dyker det bara upp kan jag se över det och tänker inte så mycket mer på det. Den här delen tyckte jag som sagt började ta sig mer. Språket är fint och djupt många gånger. Men sedan kom berättelsen in i en annan del och det har jag ännu inte riktigt fastnat för. Men där verkar det ännu mer lågmält än vad tidigare delar gett sken av. Hoppas det kan dyka upp något som griper tag också där.
Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
Under juni läser jag tillsammans med LittermentärtVi, de drunknade av Carsten Jensen. Här har jag skrivit ihop datum och sidanvisningar för när uppdateringar sker som denna med tankar.
Den första delen är från start fram till sidan 144, beroende på bokformat.
Den här boken är ju ganska maffig, just därför lämplig för en aktivitet som denna. Det är nog också tack vare det som jag också ger boken en ärlig chans, för ibland, nu på sistone, kan jag vara rätt hård med att ge upp böcker som inte fångar mig.
Jag hade lite svårt att komma in i den i början, kanske är jag tankspridd nuförtiden. Men, till slut fick jag grepp om dem, karaktärerna, och kunde även få känna in hur stämningen var och vad det var för typ av historia. Men jag tror och tycker den är lite trögstartad (tur att det just innan dagens stopp blev lite mer spännande). Språket tycker jag är rätt fint ibland och av den anledningen kan jag finna det läsvärt. Inslagen av den småskaliga magin gör det snäppet mer intressant för mig. Det bådar också gott tror jag för de problem som havet grymhet målat upp och för hur det kan drabba familjerna. Jag hoppas det tar bättre fart snart.
Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
FANNY TENGROS 