Utgivningsår: 1978 (1974)
Antal sidor: 260
Baksidetext: (Urval) Liksom Thoreau 1854 beskriver hon en människa för vilken den levande naturen är en ofrånkomlig upplevelsedimension. Skönheten i bådas världar är densamma. Ändå har mycket hänt. Annie Dillard kan aldrig släppa upplevelsen av meningslös ondska i den natur som för Thoreau framstod som i botten god. Men hennes intensitet är oavbruten.
Mina kommentarer:
Det här är en biblioteksbok som jag lånade från magasinet efter att ha läst om ”nature writing” i somras, jag tog lite på chansning just den här boken eftersom det tycktes skojigt med en kvinnlig författare. Sedan var det förstås en bonus när jag snare läste att boken är en ””modern” Walden, som jag läste i våras. Det var faktiskt den tanken jag fick när jag såg boken med dess titel.
Jag tyckte att den var mysig att läsa. Spännande på något vis att läsa gamla tankar såhär, men också när det kretsade kring naturbetraktelser. De var säregna stundtals, alldagliga andra gånger. Så jag kunde njuta av läsningen av det hör en bit in men sedan kom jag av mig och jag löste inte hela boken. Men det tycker jag inte gör något, det känns skönt att kunna sluta om det inte är tillfredsställande. Det räckte gott för att bara känna på boken och skrivsättet eller bara få en inblick i den här författaren. Det var inte riktigt som Thoreau, tyckte jag, kanske till en början men här var det mer utdraget och mer på detaljer på något vis och sedan mer på i stort sett bara naturen. Kändes det som i varje fall, även om Dillard också gjorde referenser i sina tankegångar till ”vardagslivet”.Även om jag inte läste hela boken tyckte jag om den!
FANNY TENGROS 