Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015
Serie: Mistborn del 1
Antal sidor: 742
Handling
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Den evige och odödlige Överstehärskaren och aristokratin styr och vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och slaveri.
Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar de dödsdömda. Kelsier har allomantiska förmågor – magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter – och en plan om hämnd och frigörelse.
Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker – men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer.
För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter…
Kommentar
Jag kan vara kräsen på framförallt långa böcker nuförtiden, eller kanske korta också för den delen, om de inte ger mig något eller att jag inte bryr mig om vad som händer. Den här ganska omtalade, episka fantasyboken slash serien höll mig dock kvar, genom alla sjuhundra plus sidorna. Mycket tack vare det ”enklare” språket. Det var okonstlat, direkt, tillgängligt och ändå fylld av spänning och intressanta inslag. Det var alltså inte jobbigt att läsa, utan väldigt följsamt och jag drogs med.
Det gjorde jag även med huvudpersonen Vin, som var intressant och som växte hela tiden. Hennes bakgrund, öde och vad hon tycks ha inom sig var svår att motstå.
Och världen, den var verkligen tilldragande. Fascinerande och egen och så väldigt spännande. När man väl kom in i det var det som att försvinna in i den där andra världen… På ett sätt kändes allt så levande. Fast samtidigt hade jag en liten missunnsamhet om att det kändes för oflexibelt med miljön på något vis, det kändes som att de alltid befann sig i gränden typ eller på balen, lite grovt sådär. Det andra klagomålet jag har är kanske inte förvånande nog att jag tycker det är mycket text 😉 men det gick hyfsat bra.
En läsvärd, fascinerande och episk berättelse som växer med sidorna.
Betyg: 4- av 5
FANNY TENGROS 