Författare: Carsten Jensen
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: strax över 700
Handling
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.
Kommentar
Den här boken har jag läst i ett readalong tillsammans med Littermentärt. En mycket uppskattad bokaktivitet för att ta sig igenom en tegelsten som denna. Veckouppdateringarna går att läsa här, del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5. Det här är något jag gärna gör om, om än med en något kortare bok kanske, eller mer ”modern”. Mycket om vad jag tyckte om boken går att läsa om mina små tankar där, för det mesta skulle jag säga att de är ganska spoilerfria, även om jag berättar hur jag upplever läsningen och därmed ”avslöjar” förlopp.
För det första är den här en maffig bok, med så mycket text, som jag ibland förlorar mig i då jag inte fick grepp om alltsammans. Det är så mycket, och storslaget på sina håll och det har jag tänkt att det kanske blir till priset av att jag inte dras till karaktärerna så som jag önskar. Som ska spänna sig över en längre tid med havet som ständig följeslagare. Både som grym medpartner men också oemotståndligt fascinerande och tilldragande i sin skönhet och kraft och med aldrig sinande äventyr.
Däremot har språket varit med från början till slut som något väldigt givande och intressant. Som varit vackert och poetiskt, inkluderat många parametrar med referenser till deras situation, havet och livet i stort. Och mellan varven har det varit spännande att följa personerna, vad de råkar ut för och ger sig an. Så på ett sätt tycker jag boken är läsvärd, även om jag har svårt för böcker som ska vara så långa om de inte lyckas behålla mitt intresse som jag då tycker att det krävs.
Betyg: 3 av 5
FANNY TENGROS 