Chimamanda Ngozi Adichie – FANNY TENGROS

Handling
Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, Odenigbo och får en dotter, Baby.
Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i ung ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.

Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

Kommentar
Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av den här boken. Vad den skulle bestå av, vad den berättade, hur den berättade eller vad som var det underliggande budskapet. Ingenting. Bara att det var en ”snudd på klassiker” och någonting i Afrika.

När jag så började läsa fattade jag genast tycke för tjänstepojken Ugwu. Han som vill så väl, kämpar på och tycks alltid hålla sig upprätt. Det var nog också honom som jag tyckte mest om att följa. För här varvas kapitlen med några huvudpersoner. Alla är dock i samma kretsat och allt grundar sig i det som händer kring dem. Här kunde jag dock tycka att det tog lite väl lång tid innan det tog fart. Även om det var skön läsning utan komplikationer hade jag önskat att det fanns lite mer driv och det tidigare. På något sätt var jag ändå tillräckligt fängslad.

När jag så hängt en hel del med dessa personer från början då när allt var frid och fröjd till att sedan vittna om hur det blir allt värre för dem, gör att jag grips med lite extra. Då kunde jag känna det eländiga i situationen. Svårigheterna, kampen men även det aldrig sinande hoppet. Nu fick jag en liten insyn i det som drabbade dem.

Samtidigt kunde jag också tycka (fram till mot slutet) att jag sedan innan fått en betydligt starkare läsupplevelse och insyn i Afrika genom en annan bok jag läst. Detta är dock bara min personliga reflektion. Den vita massajen av Corinne Hofmann var för mig en väldigt ambitiöst berättad historia (verklighetsbaserad) som både berörde och lärde mig massor, sådant jag minns än idag.

En halv gul sol blir ändå för mig en högst läsvärd historia. Författaren har gjort det väl genom att få med många bitar om vad som händer ett land och dess människor. Å andra sidan finns det en kluvenhet som sagt, det här pladdret som jag kan tycka försvinner i mängden.

Efter Ugwu är det Olanna som jag gillar mest att läsa om. Olanna som tycktes vara den där pålästa, rättfärdiga och godhjärtade personen. Men faktiskt tycker jag om att läsa om alla karaktärerna. Det var lätt att känna en värmande känsla vid läsningen, för personerna alltså, och sedan en slags vemod inför det som drabbar dem. Så ja, boken gick hem hos mig.

(Bilden, eller boken, är lite sjaskig, det är för att jag ser den som en slags souvenirer från min Skåne tid då jag jobbade på biblioteken där, de hade lite utgallring och jag kunde inte låta bli)