Förlag: Natur och Kultur
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 204
Baksidetext: Kan man börja om var som helst, skapa sig ett nytt liv någon annanstans?
En ung kvinna från Stockholm fyttar till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i Norrlands inland, Platsen kallad. Men relationen tar slut redan innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb på en mataffär och blir kvar på orten av skäl hon själv inte riktigt begriper. Sakta men säkert arbetar hon sig in i platsen, och låter den arbeta sig in i henne. Det nya samhället har andra, okända koder. Här lämnar man dörren olåst, super på Hotellet på lördagarna, kör bil på isen. Hur blir man en del av något nytt?
”Inlandet” är en självlysande berättelse om uppbrott och förändring, skriven på avskalad, distinkt prosa. Elin Willows debutroman undersöker vardagens konkreta mekanik, småsamhällesmentaliteten och hur omgivningen kan spegla en människas inre landskap, relationen mellan frihet och ensamhet.
Mina kommentarer:
Det här var ännu en uppskattad historia av det lite kortare slaget. Det var inte många sidor, texten kändes luftig och kapitlen var korta. Det var enkelt att ta till sig, slå sig ner en stund om kvällarna och läsa några sidor, som ofta blev ganska mycket i förhållande till alltsammans. Det var tacksamt.
Men samtidigt som det upplevt som enkelt att läsa är det ändå en hel del som på något vis gömmer sig bland orden. Det kändes som ett litet konststycke. För jag börjar fundera själv i stället om det kanske kan vara något annat som lurar och fastän det egentligen, tror jag, inte händer så värst mycket så finns ett naturligt driv för mig att vilja läsa vidare. Lugnt och stilla. Då och då är det fantastiskt vackra beskrivningar och metaforer som dyker upp, sådär självklart och om man inte är uppmärksam så kanske de går förbi, men jag tyckte de var väldigt fina att läsa. Willows har fångat orden på ett sätt så att det vanliga får en extra glans och ett extra djup. På något sätt känns det som att huvudpersonen har en lite speciell attityd, kanske är det platsen som påverkar. Det sätter sig också i textens känsla, det är lite dystert och kallt samtidigt som det inte heller är deprimerande utan bara accepterande och ro med tillvaron, för jag vill ändå läsa på. Sedan fanns också många delar som jag inte helt ut är insatt i och som var spännande att följa – som det här med den enorma avlägsenheten och den speciella rytmen som förekommer i deras lilla stad mitt ute i ingenstans långt långt uppe i norr.
Så jag tyckte att den här var mysig att läsa. Ändå är jag pyttelite besviken, för jag hade ändå velat ha något mer i slutet, bara något litet som satte sig på något sätt. Nu blev det som att jag fick en inblick och sedan fortsätter alltsammans efter min vistelse, men kan ju vara fint det också i och för sig.
FANNY TENGROS 