I kroppen min av Kristian Gidlund

Titel: I kroppen min
Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min #1
Genre: Självbiografi
Antal sidor: 330
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-7503-245-0
Utgivningsår: 2013
Format: Pocket

Första meningen: Det finns något som jag måste berätta.

Handling: Kristian Gidlund, journalist och trummis i gruppen Sugarplum Fairy, avled den 17:e september 2013, 29 år gammal.
   Drygt två år tidigare hade han fått sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Bloggen fick en enorm genomslagskraft – miljontals människor upptäckte Kristians starka, nakna, vackra texter.
   Texter som träffar rakt i hjärtat.

Min kommentar: När jag första gången hörde om Kristians situation blev jag oerhört rörd, både för att det kändes så himla tragiskt men också hur han hanterade situationen. Att han var så klok och så öppen med allt. Och när jag under en sommarkväll för några år sedan var ute och gick och lyssnade på hans sommarprat hade jag gåshud om kroppen och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var någonting som gick rakt in. Jag tror jag lyssnade och grät till det flera gånger. Minnet finns så starkt i mig att det var Kristians röst som jag hörde när jag nu läste hans bok. Det kändes så innerligt på det sättet, och smått häftigt, samtidigt som det också är lite märkligt.

Precis som jag trodde är hans texter så fint skrivna. Genomtänkta, intressanta och givande att läsa. Ibland dyker det upp en bild och genast blir det mer påtagligt. Men jag tycker också det är svårt att förstå, om än imponerande, att han kunnat skriva om sina dagar och det som dyker upp inom honom såsom han gör. Som han också nämner i boken blir boken ett fint minne till hans familj. De gånger han nämner dem känns det som mest i mig.

Men när jag tänker på alla bitar av den här boken tycker jag inte att den var fullt så fantastisk som jag tänkte mig att den skulle vara, om jag djupanalyserar den (vilket känns lite fel ändå!) men den är ändå så pass fantastiskt att jag känner att den förtjänar det högsta betyget. För att det är så vackert, äkta, personligt och viktigt.

Mitt betyg: