Bokrecension – Vackra, vita lögner

av Lovisa Wistrand (2021)

Om boken
Förväxlingar, lögner och kärlek när en tvilling tar den andras plats på en julig kryssning till Antarktis.

När arbetsnarkomanen Aurora Vinters tvillingsyster Melissa inte kan åka på sin efterlängtade resa till Antarktis, flyger Aurora dit i hennes ställe. I sjutton dagar måste hon låtsas vara sin spontana, orädda syster som är gift, kan kinesiska och är en mästare på att köra snöskoter, klättra och paddla kajak. Enkelt. Eller? Det är bara det att Aurora avskyr att resa, avskyr kyla, avskyr flygplan och absolut inte gillar tanken på ett långsamt internet.

Väl ombord på kryssningsfartyget visar det sig att den vrålsnygge expeditionsledaren Aiden Mayer känner Melissa sedan innan – och Aurora måste spela ordentligt. Bland is, pingviner och glittrande snötäcken börjar känslorna spira, men frågan är vad Aiden och Melissa har för historia? Aurora vill inte flirta med systerns ex, och det är ändå hennes minsta problem. Värre blir det när lögnerna haglar, kärleken växer och bluffen är nära att avslöjas.

Min kommentar
Jag har verkligen fastnat för Wistrands böcker. Det blev lite fel med Drakviskaren för då drunknade jag i all text som dessutom var minimal. Men kanske borde jag ge den en ny chans. Tycker hon skriver så följsamt och energiskt om karaktärerna som blir så personliga och tilldragande. Den här är hjärtlig och lustfylld och mot slutet höll den mig fast, men så speciell tyckte jag nog inte att det kändes, även om det var helt klart godkänd mysläsning.

Betyg: 4- av 5

Bokrecension – Netraya

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip media
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 377

Handling
Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, för annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva.

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för?

Kommentar
Jag läste för länge sedan författaren bok Drakviskaren. Visst tyckte jag att den var spännande och fascinerande, men på tok för lång och för liten text så jag blev less på den, tråkigt nog. Därför har jag dragit mig för att läsa mer (också för att, skamligt nog, är omslagen långt ifrån några favoriter för min del), fast jag hört gott om hennes böcker och ändå känt mig smått nyfiken. Nu blev det att jag lyssnade på den här boken, till slut, och det är jag så himla glad för! Jag tyckte den var helt fantastisk.

Uppläsaren var lite annorlunda men otroligt mysig och stämningsfull. Jag tyckte hela berättelsen svepte med mig totalt. Detta var en läsupplevelse om något.

Jag drogs till Netraya samtidigt som hon också fick mig att hålla mig på tårna, hon var lite speciell på något sätt så att jag inte visste vad som skulle hända. Absolut spännande. Sedan det som händer känns ganska så annorlunda. Det var många bitar som höll mig fast. Det jag nog främst gillade var känslan. Jag var som i en egen värld, helt uppslukad i det som Netraya är med om och även kopplat till Imorfes.

Samtidigt som det är tilldragande gillade jag det otroligt vackra och betydelsefulla som också finns där med sin egen speciella atmosfär. Alltsammans var så väl berättat. Jag blev helt enkelt otroligt positivt överraskad och väldigt fascinerad – så nu får tröskeln allt vara lite mindre till nästa bok av författaren.

Betyg: 5 av 5

Drakviskaren av Lovisa Wistrand

Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 599
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Baksidetext: Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin.

Mina kommentarer:
När jag fick en förfrågan om att läsa den här boken så fick jag lov att fundera och kolla upp lite, vilket man kanske alltid gör men ändå. Jag blev nyfiken på handlingen och på att boken tycktes vara bra skriven. Däremot var det som fick mig att tveka omslaget, dumt nog, och kanske att det var så många sidor. Jag började i vilket fall läsa och då påverkade omslaget inte särskilt nämnvärt, såklart, då var det i stället språket och världen som jag försvann in i och fokuserade på. Och det gjorde mig positiv, det kändes lite annorlunda och det var händelserikt och språket var medryckande.

Men med tiden och vart eftersom jag läste så kom det här andra in, det att jag tyckte att det blev för mycket text. Alldeles för långt och jag grubblade på varför och vad poängen är med att det ska behöva vara så pass mycket. Jag är en ganska så van läsare men det var lite kämpigt för mig, men vem vet, kanske påverkar det att jag tappat läsningen en smula den senaste tiden. Det var också lite jobbigt att läsa en något mindre text vilket gjorde att jag inte förmådde läsa så långa stunder.

Boken kändes ändå uppfriskande att läsa. Det är alltid så spännande att ta del av nya världar med allt som finns där och jag kan inte låta bli att fascineras av förmågan att komma på allt och hålla ordning på allt. Det ger i varje fall en extra dimension i läsningen och gör att det känns ännu mer lockande.

Sedan hör det väl ihop med min kritik ovan att boken tappade mig lite. För mig blev det för långdraget så jag var inte riktigt med på samma sätt som det kanske hade kunnat bli.

Det känns väldigt synd tycker jag att jag upplevde det så men jag kan inte göra annat än att berätta om hur det var för mig. Kanske lite tillfälligt, jag har ändå många bra saker från den här boken. Naturmagin och alverna och deras värld och ja, allt det där, det gillade jag. Målande språk och livfullt. Full fart och äventyr. Kanske ett något för långt för mig i stunden 🙂