Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 363
Förlag: Wahlström & Widstrand
Baksidetext: ”Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.”
De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.
Mina kommentarer
Mina kommentarer
En bok som varit svår att missa efter allt omtalande och väldigt positiva respons, så när jag fick syn på den redan nu på second hand kunde jag inte låta bli, det var ändå en bok jag tänkt läsa.
Även om jag rynkade lite på näsan åt att det handlade om en skolskjutning, så kunde jag inte motstå min nyfikenhet att ändå plocka upp den här boken. Det är ändå mest en situation som skapat det som boken utgörs utav – Majas berättelse om rättegångsdagarna, om vad som händer där och lite smått eftersom får vi också veta vad som har hänt innan, enligt henne. Det är betydligt mer intressant.
När jag började läsa kunde jag känna från första stund att det här var riktigt bra. Det var en sådan glasklar tolkning utifrån en tonårstjej som möter ett mycket stort allvar. Suveränt. För mig gör det att jag har lättare att relatera till Maja. Men samtidigt blir jag fundersam när hon inledningsvis säger att allt struntprat är onödigt, antingen är man skyldig eller inte, från början – så…? Jag får väl köpa det, för berättelsens skull. Jag funderar också om syftet är att jag ska tro på henne bara för att hon är tjej och att det per automatik gör henne mer oskyldig, men samtidigt känner jag henne inte alls, än mindre historien bakom, som stundtals blir alltmer diffus.
Men när sista sidan är läst så är jag ändå väldigt imponerad över läsupplevelsen och även av Maja själv, hur hon har formats under tiden. Klart att det kändes stort och det är en känsla som tyder på att den var lyckad.
Att intresset hölls uppe trots det relativt tradiga innehållet enligt mig, det visar på hur otroligt givandet det var. Upplägget, berättandet, tolkningarna, spänningen, frågorna. Men för mig blev det lite, lite ensidigt och tråkigt någonstans bakom alltsammans (jag gissar att det har att göra med tillbakablickarna som jag blev en smula besviken på eftersom jag inte rycktes med så värst). Visst var det fortfarande bra, men inte sådär helsåld blev jag rakt igenom, även om det kanske inte behövs alla gånger.
Störst av allt var en annorlunda och dramatisk berättelse som med sitt stora allvar tillsammans med en enskild persons tolkning gav mig en mycket givande läsupplevelse.
FANNY TENGROS 