Bokrecension – Eden

Författare: Monica Sabolo
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 277

Handling
I ett reservat för ursprungsbefolkningen, inklämt mellan en motorväg och uråldriga skogar, bor femtonåriga Nita. Motorvägen kantas av plakat som efterlyser försvunna flickor och skogen skövlas av skogsbolag. Nita drömmer om att ta sig därifrån, ända tills jämnåriga Lucy flyttar in i grannhuset. 

Några månader senare försvinner Lucy. Det dröjer två dagar innan hon hittas vid foten av ett träd, naken och täckt av sår. Ingen vet vad som har hänt, och Lucy har slutat prata. Snart upptäcks spår efter mystiska ritualer i skogen och när fler attacker sker börjar det viskas om hämndlystna skogsandar med rakbladsvassa näbbar och klor. I sina försök att ta reda på vem som gett sig på Lucy hamnar Nita själv mitt i händelsernas centrum. 

Eden är en spänningsmättad roman om tonårstidens gränsland, systerskap och hämnd.

Kommentar
En bok med ett sådant skogstema var svår att motstå för mig. Däremot var jag lite tveksam till de allra sista benämningarna, som inte är teman jag direkt söker för läsning. Men jag kunde inte låta bli förstås.

Jag tyckte den här var bra och stämningsfull. Lite konstig ibland men absolut på att sätt som gjorde mig nyfiken och lockad. Att jag inte visste vad allt handlade om typ, och att vad som helst kunde hända. Det kändes spännande. Och för det mesta tyckte jag att det höll sig så genom hela boken. Men lite mot slutet falnade det för mig och jag kände inte riktigt att den gick hem hos mig. Kanske där fanns en liten besvikelse. Svårt att säga på vilket sätt. Men jag är ändå glad att jag läste den för den var lite speciell, på ett bra sätt. All den här mystiken och det oväntade. Som en saga, nästan.

Betyg: 3 av 5