Titel: Jag minns att jag sprang
Författare: Ron McLarty
Serie: –
Genre: Roman
Antal sidor: 360
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Memory of Running
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21378-3
Utgivningsår: 2005 (2004)
Format: Kartonnage
Första meningen: Mina föräldrars Ford kombi körde på en betongsugga på väg 95 utanför Biddeford i Maine i augusti 1990.
Handling: Smithson ”Smithy” Ide är en riktig loser, även i sina egna ögon. Han är kraftigt överviktig, han är mer eller mindre alkoholiserad, han röker för mycket. Han har inga vänner, inget riktigt hem och ett monotont jobb utan framtid. Det enda han har att vänta av livet är den hjärtinfarkt som synes oundviklig. Men när den stilla desperationen i hans tillvaro brutalt bryts av flera tragiska händelser grenslar han sin gamla pojkcykel och beger sig ut på en resa tvärs över den amerikanska kontinenten. Han möter de goda, de onda och de verkligt onda och får uppleva äventyr – uppsluppna, annorlunda, livsavgörande. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken.
Min kommentar: Den här boken var inte alls så som jag tänkte mig. Inte för att jag skapade så stora förväntningar eller låste mig med vad det var för typ av historia. Men på något sätt blev det fel.
Först var jag lite kritiskt till att anledningen till att den här boken blev tryckt och populär var för att självaste Stephen King hade lyssnat på författarens bandinspelning av boken och hyllat den i en recension. Då blir den plötsligt antagen av förlag därefter en läsarsuccé? Nej det kändes bakvänt. Jag struntade i den historien, jag har ju inte ens läst något av King.
Smithson är en annorlunda huvudperson att följa. Det var lite småkul ibland och det som blir märkbart i våra skiljaktigheter kunde jag se förbi, för det mesta.
Det som blev fel var att historien utgjordes till en så stor del av något som jag inte förväntade mig efter att ha läst om handlingen. Det var många tillbakablickar som jag tyckte ibland var svårt att urskilja och bestod av hans ibland knepiga relation med sin syster, och lite kärleksbekymmer, typ. Säkert intressant men det var inget jag fann intresse i. Jag hade svårt att få ett grepp om det hela, tyckte det var otydligt.
Ibland kom det dock tjusiga meningar och bitar som jag älskade, det som jag trodde att det skulle handla mer om. Och vissa inslag kände jag mer för än andra. Det var ändå rätt trevlig läsning, bara fel handling kan man säga. Det som gjorde att det var okej läsning var för att den skrevs i jag-form tror jag, för Smithson var ändå rätt rolig och mysig att följa.
Mitt betyg:
FANNY TENGROS 