Bokrecension- Järnulven

av Siri Pettersen (2021)

Om boken
En liten flicka tvingas glömma att hon har sett djävulen. En ung man förråder sin älskade för att få evigt liv. Ett mystiskt urverk börjar ticka efter sexhundra år av stillhet. En hemlighet som har vaktats i generationer är på väg att avslöjas.

Juva hatar blodläsare. De hyllas för att de kan se in i framtiden, men egentligen är de bara svindlare som utnyttjar folks rädslor. Juva är själv av blodläsarsläkt, men har svurit att aldrig bli en av dem. Men när familjen hotas dras Juva in i jakten på blodläsarnas arv: en mörk hemlighet som en gång förändrade världen och som kan komma att göra det igen. För att överleva måste hon konfrontera barndomsminnet som hon har kämpat hela livet för att glömma – den gången hon såg djävulen.

Järnulven är en fängslande historia om blod, begär och besatthet. Det är den första boken i trilogin Vardari, som utspelar sig i samma universum som den hyllade serien Korpringarna.

Min kommentar
Jag gillade Korpringarna av författaren, men det var ändå något som skavde, kanske upplevde jag den som smått äcklig ibland. Då gillade jag den här lite mer. Det är mörkt och fängslande och intressant. Jag är glad att jag provade, däremot kommer jag inte att fortsätta med den.

Betyg: 4- av 5

Kraften av Siri Pettersen

Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2016 (2015)
Antal sidor: 529

Baksidetext: Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.
Dreysil, det första landet, är en kall värld där svaghet föraktas. Det är också en del av Hirkasarv, hennes fars hemland, dit hon har återvänt för att rädda Ymslanden och Rime. Men de likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.

Kraften är tredje och avslutande delen i serien Korpringarna, en storslagen fantasyberättelse om makt, hat, högmod – och brinnande kärlek.

Mina kommentarer:
Ah, det känns då skönt att ha fått avsluta en serie, och just den här tycker jag känns häftig för jag tycker det är en spännande idé och allt runtomkring. Kanske väntade jag lite för länge sedan bok nummer två för det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt. Men det gick bra för det finns alltid ett driv framåt i dessa böcker. Kan kanske kan tycka att det känns lite väl som att det alltid är ”andan i halsen” på något vis, det kanske är språket som känns av.

Annars är det i stort sett samma anda som i de tidigare böckerna, Odinsbarn och Röta. Det är spännande och häftigt på något vis, upptrappningen oundviklig och så finns det starka band som nu ställs på sin spets. Hirka är minsann en stark karaktär, gillar hennes position i allting och vad hon kämpar för (och som jag nämnde vid förra boken så är författarens tillsägelse alltid så fint och sånt gör alltid det lilla extra). Men som jag nämnde kan det vara svårt att hänga med i böckerna, varför vet jag inte. Något bidragande är i varje fall att låta det gå för lång tid till nästa bok när man väl bekantat sig med världen, situationen och språket.

Jag ska inte säga något om slutet mer än att det var episkt och gör en inte alls besviken för en sådan här trilogi, det är en så annorlunda och spännande värld och historien är väl värd att dyka ner i. Även om jag inte tillhör den största fanskaran så är jag glad att jag läst dessa böcker om Korpringarna.

Röta av Siri Pettersen

Handling
Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.

   Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Kommentar
När jag läste den första boken i serien, Odinsbarn, hade jag svårt att komma in i den. Det är en originell serie det här och jag var nyfiken på den, så det kanske inte är så konstigt att det inte gick som jag hade förväntat mig. Jag tror också att läsmetoden som jag hade för den boken inte riktigt passade mig. Jag var med ett readalong och då skulle vi läsa vissa sidor under vissa veckor. Det var jätteroligt att läsa boken tillsammans med andra. Jag tror också att det hjälpte mig en del med några förklaringar. Dock har jag förstått att det passar bättre att läsa utifrån min egen takt och mer sammanhängande. Men mot slutet av Odinsbarn var jag däremot indragen i berättelsen och det höll sig kvar inför den här andra boken, Röta.

Nu den här gången hänger jag med redan från början och fortsätter att göra det under i stort sett hela boken. Jag gillade att läsa Röta. Framförallt när Hirka nu har kommit till vår värld, det tycker jag var väldigt intressant. Kanske blev det då lite lättare för mig att hänga med, vem vet. Det är ju tydliga skillnader mellan Ymslandet och vår döende värld. Jag gillar de här kontrasterna och den samhällskritik som kommer fram nu när spelplanen ändrades.

Det är nog det som får mig att känna ännu mer för berättelsen. Det som Pettersen också skriver om vid allra första början – ”… och till dig. Du som bryr dig om jorden. Du som kämpar på egen hand, eftersom avgrunden mellan din dröm och verkligheten är alltför stor. du som vill lämna världen i bättre skick än den var när du kom. Du som alltid har vetet att vi går i fel riktning. Det här är din bok.” Jag gillar verkligen att få en glimt av författarens intentioner med sin berättelse, det blir så mycket mer då när jag läser den.

Jag var som sagt mer i samklang med historien den här gången och njöt av att läsa och följas med i svängarna. För det svängde verkligen, ibland visste jag inte vad jag skulle tro. Är riktigt nyfiken på hur den här serien ska sluta!

Dock är jag ju rätt så känslig av mig, så när de kommer de där äckliga scenerna avskys jag av det och tänker hur egentligen ungdomarna tar det, för boken har väl en lite yngre målgrupp än mig. Annars blir ju rätt så inlevelsefullt…

Slutsats och betyg
Det klickade mer för mig nu när jag läste Röta , tyckte den var väldigt spännande och intressant och jag ser fram emot att läsa den sista boken i serien. Röta klättrar upp och får en 4:a av mig.

Korpringarna #2 | Fantasy, Ungdom | 525 sidor | B. Wahlströms | 978-91-32-16619-9

Odinsbarn av Siri Pettersen

”Stormen hade gjort slut på sina krafter under natten, och bara ett och annat vindkast

tog tag i Hirka för att visa att naturen inte riktigt hade gett upp än.”

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna #1
Genre: Fantasy
Antal sidor: 662
Språk: Svenska
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Ravneringene 1: Odinsbarn
Översättare: Ylva Kempe
Förlag: B. Wahlström
ISBN: 978-91-32-16485-9
Utgivningsår: 2015 (2013)
Format: Inbunden

Första meningen: Den nedfallna jättegranen låg som en halvrutten bro över Alldjup.

Handling: Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
   En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. När hon är femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn – ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död.
   Samtidigt sprider sig rykten och oroligheter i landet. Gamla maktkamper väcks till liv, krig hotar att bryta ut och folk överger sina hem i fruktan för varelser som ingen har sett på tusen år.
   Det verkar som om Hirka inte är den enda som tagit sig igenom stenportarna från den andra världen och plötsligt vänds alla blickar mot henne.

Min kommentar: Jag läste den här boken tillsammans med några andra bokbloggare i ett readalong som Nellons bokblogg annordnade, tack Nelly för en rolig upplevelse! Här är mina kommentarer från del ett, två, tre och fyra. Obs! De innehåller spoiler så läs inte om du inte redan läst Odinsbarn.

Nu till mina tankar om den här boken. Jag var ganska förväntansfull innan, framförallt nyfiken. Det kändes så annorlunda. Men jag visste inte vad jag skulle möta i sidorna.

Det är mycket som händer hela tiden och det var lite svårt att få en bild av hur den här världen fungerade. Det är inget som förklaras utan jag kastas rakt in i handlingen och får läsa mig fram till det. Det gillar jag. Jag tycker också att Hirka är fantastisk. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att leva i en värld där man måste dölja vem man är. Det är väldigt spännande. Jag gillar också att det inte går att veta vad som händer härnäst.

Men det var något som gjorde att jag inte greps tag så som jag hoppats på. Kanske hade jag för höga förväntningar. Kanske var det språket som det gällde att läsa ganska noggrant för att inte missa när något hände drastiskt. Eller kanske för att jag läste boken under ett readalong, när läsningen blev så utspridd. Jag tror inte det passar mig riktigt, jag hade nog velat att lästillfällena var mer sammansatt. Men jag är ändå glad att jag var med, för jag fick mycket förklarat för mig under tiden och som gav mer förståelse. Dessutom var det roligt att läsa de andras tankar om vad som hände, och att reflektera över mina.

Det är ändå en bok som växer under sina många sidor. Mot slutet var det otroligt spännande och jag vill absolut läsa fortsättningen, det var om att nu drog allt igång. Vid slutet hade jag kommit in i världen och fäst mig vid Hirka och Rime. Det är en fascinerande värld som jag bara måste få bekanta mig mer med.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit från boken.