Vad hände med den här våren?

Hej på er, efter några månaders blogguppehåll!

Det var inte tänkt att jag bara skulle försvinna, men det blev väldigt mycket annat som tog över mitt liv och jag har verkligen snurrat i ett. Det blev så mycket att jag för andra gången, ganska precis ett år efter den senaste incidenten, fick en stressreaktion. Kroppen sa stopp. I huvudet kunde jag tänka att det snart kommer lugna ner sig och jag förstod att det inte var hållbart att ha så mycket att göra med två små barn som också behöver tas omhand. Den sista mest intensiva veckan fick jag svimningskänslor, som efter det har återkommit men inte lika extremt. Jag ska till läkaren om ett par veckor men jag som är uppmärksam och hyfsat klok har ändå tagit kroppens varning på allvar och gör allt för att inte äventyra. Det här får bli ett eget inlägg framöver. Vad har jag egentligen haft för mig de senaste månaderna?

Jag har läst en distanskurs på halvfart, litteratur och ekokritik. I mars började jag läsa yrkesutbildningen till förlagsredaktör hos JW Förlag & Utbildning. Sedan har jag jobbat nästan varje helg hos en handelsträdgård kan man säga. Det blev också väldigt rörigt på jobbfronten med det gamla jobbet ett tag och mycket förändringar och omplaneringar som byggde på stressen. Nämnde jag barnen? Och allt dygnetruntarbete det innebär att vara mamma med ansvar och framförhållning.

Det blev alldeles för mycket att bolla alla göromål. Men nu har det lugnat ner sig och jag kommer se till att inte snurra runt på det här sättet mer. Jag misstänker att det inte blir lika rörigt i huvudet när båda barnen går på förskolan till hösten. Det var inte helt lätt att hinna med alla sysslor utan att stressa sönder när det ena barnet var hemma på heltid.

Avslutningsvis är jag väldigt förväntansfull för det jag planerar de kommande månaderna. Det är mycket spännande som väntar med uppstart av eget förlag med lektörsläsning och att skrivandet ska få fart igen. Min memoar kommer dessutom snart att knytas ihop och den väntar otåligt på att få möta världen. Och blogga, det ska jag.

Hur har ni haft det de senaste? Har ni läst något givande, hur går skrivandet?

Jag har även funderingar på att låta andra skrivsjälar få gästblogga här och få ett inlägg dedikerat till just dem, är det något du skulle vilja göra? Maila mig.

Att skriva sig fram i mörkret – Berättandet enligt Dean Wesley Smith

Att börja skriva en hel bok utan någon som helst planering? Att skriva ett första och sista utkast, samtidigt, och sedan gå vidare till nästa?

Jag har läst Writing into the dark förut, men det är först den här gången som jag tar till mig budskapet. Om varför det är en fördel att nästan blunda och skriva, och hur det egentligen går till.

För också succéförfattaren Dean Wesley Smith är det ett enormt projekt att skriva en bok och han poängterar att det inte finns någon som kan hålla koll på precis alltid. Det går liksom inte att planera en hel bok, inte varenda detalj. Så då ska vi inte ens försöka? Det han menar är att vi alla har en inneboende förmåga till berättande. Det gäller bara att uppmuntra och stärka den och det gör vi inte genom att i förväg utstaka vägen. Jag kan känna igen mig i åsikten om att då blir det med ens tråkigt. Halva grejen med att skriva är ju den här ovissheten, att skapa i stunden och se vart skrivandet och historien tar vägen. När karaktärerna får eget liv… ni vet.

Det är en poäng. Att själv inte tappa intresset. Skrivandet ska vara ett äventyr. För att då förmå sig att skriva sig fram hela vägen utan planering gäller det att stärka upp sin kreativa röst och känsla. Den finns där inom oss och ju mer tilltro vi sätter till den, desto starkare växer den och snart kan vi skriva historier ”felfritt”. För mig låter det här helt makalöst. Så hur ska en göra?

Men planerar han ingenting? Jo, delvis, i efterhand. När han har skrivit ett kapitel, skriver han ner några noteringar om vad det handlade om. Väldigt övergripande. Det gör han i farten och det tar bara någon minut, men det hjälper väldigt mycket. Dels längre fram för att snabbt få koll på historien och dels i stunden så att allt blir rätt.

Tro inte heller att han på riktigt skriver från början till slut. Det är bara läsaren som tror att det är så det går till när en bok skrivs. Egentligen är det ett enda virrvarr. Kapitel byter plats och det som skrivs behöver inte hänga ihop med det föregående. Skriv det som behöver skrivas, oavsett vart i historien det ska placeras. Det här hänger ihop med hans absolut viktigaste budskap, vilket måste följas om det ens ska vara möjligt att skriva en bok på det här sättet…

Alla problem och allt som din kreativa röst kommer på MÅSTE fixas PÅ EN GÅNG.

Det är här jag har gjort så många fel att det blir pinsamt. Men också så ofantligt uppenbart att det är det som fattas mig för att kunna skriva bra historier från början. Jag har nämligen massvis med anteckningar om sådant jag ska lägga till och skriva om och gud vet vad. Jag vet en massa, men har tänkt att det bygger jag på i kommande utkast, jag har inte lyssnat på min kreativa röst. Dean Wesley Smith är dock stenhård med att du skriver ENDAST ett utkast. Därför att alltför mycket pillande i texten förstör vår inre kreativitet. Det är inte precis det som förespråkas om skrivkonsten nuförtiden så det kräver mod och åter mod.

Oerhört svårt att lyssna på sin inre röst? Kanske, men övning ger färdighet och snart kanske jag kan berätta historier med ”pennan” som om jag berättade dem muntligt.

Vidare uppmuntrar han en med att jag inte ska bry mig så mycket om en viss historia, eftersom jag har tusen att skriva. Jag ska skriva en, uppslukas av den och följa med på äventyret, gå ”all-in” och lyssna inåt och skriva precis allt som behövs. Avsluta den. Lära mig något. Sedan gå vidare till nästa.

Det finns två punkter som han har framför sig vid sitt skrivbord och är egentligen alla råd som behövs för att skriva sig genom mörkret – skriv scener & lita på processen.

Avslutande nämner han också en viktig punkt – att jag måste lära mig att avsluta precis varenda historia som jag påbörjar. Däri ligger en disciplin och målmedvetenhet som krävs för ett författarskap. Men sedan, om jag lär mig att på riktigt skriva – kommer det vara ett stort nöje. Författare är ju en som skriver, eller hur?

Bokrecension – Writing into the dark

av Dean Wesley Smith (2015)

Om boken
With more than a hundred published novels and more than seventeen million copies of his books in print, USA Today bestselling author Dean Wesley Smith knows how to outline. And he knows how to write a novel without an outline.In this WMG Writer’s Guide, Dean takes you step-by-step through the process of writing without an outline and explains why not having an outline boosts your creative voice and keeps you more interested in your writing.Want to enjoy your writing more and entertain yourself? Then toss away your outline and Write into the Dark.

Min kommentar
Jag har ”läst” den här boken förut, men det är först nu som jag tagit till mig budskapet. Det är fascinerande att kunna skriva en hel bok utan att planera det minsta. Verkligen gå på lust och agera kring skrivandet som det äventyr det är. Författaren vet också vad han pratar om, och jag älskar att han så väl lägger upp hur det här tillvägagångssättet går till och uppmuntrar en trots att det går fullständigt emot hur en bör skriva.

Han vill hedra och lyfta fram vår kreativitet och inre röst, att vi vet, om vi får träna, hur en historia berättas. Att vi ska skriva den och sedan gå vidare till nästa, utan redigering.

Jag tror på det, så jag är väldigt sugen på att testa. Men det krävs galet mycket mod, inte minst för ovan nämnda att det inte är vad som förespråkas. Det är i varje fall värt ett försök.

Dock förstår jag inte varför nästan en tredjedel av boken utgörs av en annan bok.

Betyg: 4+ av 5

Kan vinderdepp bli vinterpepp?

Den här tiden på året, januari, februari och till och med mars, är den som jag tycker är allra segast. Än tyngre blir det när jag också förstår att januari trots allt är mitt i vintern. Men senare, senvintern, så är jag som en vit, urvriden trasbit. Då har många mörka månader passerat och det finns inte kraft nog att göra allt som man tror sig behöva göra. Dessutom är det ett nytt år och det är mycket man vill ta tag i. När jag sedan tänker på att jag mot våren och under sommaren kommer att accelerera i mina åtagande, då får jag nästintill ångest hur det ens är möjligt, hur jag ska orka med, för just nu i slutet på januari verkar det oerhört svårt för jag har inte mycket energi…

Det finns förstås knep att ta till för att pigga upp sig. Jag kan vara ute och röra på mig under dagtid, allra helst när solen tittar fram. Stretcha och rörelseaktivera kroppen. Se till att få ordentligt med sömn. Äta energifylld och näringsrik mat, rena saker och varierat.

Eller så kan jag bara acceptera. Jag kan ta till mig insikten att vi inte är några maskiner. Att det finns något som heter naturens gång. Att saker och ting går i cykler. Vi har trots allt årstider. Det är inte sunt att blåsa på året runt. Samhället är förstås det som driver på. Jakten på framgång och lycka. Jobba, jobba, jobba mot självförverkligande. Året runt, under alla veckor och månader. Göra något vettigt och göra det bra och ta sig framåt trots att mörkret sänker sig, fortsätta när ljuset spirar outtröttligt och vidare när mörkret åter lägger sig. Är det inte uppenbart att det inte borde fungera på det sättet?

För att sätta in min vintertrötthet i en kontext så kan jag redogöra för min nuvarande splittring. Jag hade som deadline med det andra utkastet för Du vilda rot till den sista januari. Men dels är jag kluven hur jag ska göra för att skriva färdigt ett halvfärdigt utkast. Dels ifrågasätter jag och utforskar min skrivmetod. Och dels är jag vintertrött. Det går inte, jag kan inte. Jag tränar nu också i att lyssna inåt. Dels för att hitta min skrivröst och berättarglöd som kommer bära mitt skrivliv längst. Men visst kräver det att ibland också bara att skriva med disciplin om något verkligen ska hända. Dock tänker jag ta till mig att leva lite hållbart också. Kosta vad det kosta vill. I längden tror jag ändå att det är det mest gynnsamma.

Så vad händer nu? Ingenting skrivduktigt i varje fall, ingen press. Jag passar på att göra annat. Och så inväntar jag ljuset. Om en månad kommer det kännas bättre.

Sakta kommer energin tillbaka. Jag vet att jag i juli kommer att vara odödlig. Fram tills dess får det stegras i den takt det vill.

Om ett par månader kanske kommer jag att försöka mig på att skriva om Du vilda rot helt. Jag ska försöka nollställa mig och berätta den en gång för alla, ett sista försök och så får vi se. Jag är otroligt nervös. Sedan ser jag fram emot att framöver, när säsongen och energin återvänt, göra skrivandet till det äventyr som det borde vara, fylld av livsglädje.

Jag medverkar i en novellantologi

Idag fick jag veta att min novell När jordens hjärta slår kommer att publiceras i novellantologin Sommarsjälar 2022 hos Nohiding förlag (tillsammans med 25 andra). Det blir min första publicering. Det blev också min första novell som jag skrev innan jul. Tänka sig! Vilken tur att jag gjorde något vettigt när jag var lite rastlös på bortaplan 😉

Lite kuriosa är att den här lilla berättelsen är inspirerad av mitt pågående manus Du vilda rot. En av karaktärerna figurerar nämligen där, men framförallt ville jag fånga samma känsla. Jag är så glad att jag vågade skriva och skicka in, dels för att få medverka på det här sättet. Men dels blev det också som en skrivövning – för i och med det låste det upp fler idéer för hur jag kunde gå vidare nu när det andra utkastet stannat av lite.

Det ska förstås bli väldigt spännande, och nervöst (!), att få se texten på pränt sen 🙂

Läs min baksidestext för utkast 1 (Du vilda rot)

I veckan publicerade jag den här bilden / texten på instagram och tänker att den kan få finnas med också på bloggen. Observera att jag nu skriver på det andra utkastet och att historien har ändrats lite, men grundstommen är densamma. Genren är low fantasy.

Ett köpfritt år 2022

Nu händer det. Nu har jag bestämt mig för att jag inte får köpa något under hela året. Jag har velat göra en sådan här utmaning förut men alltid skjutit det ifrån mig, nu blev det en väldigt spontan tanke under årets första dag som jag nappade på. Men vad innebär det egentligen? Varför vill jag utsätta mig för något sådant?

Dels har jag en ekonomisk önskan om att spara pengar. Dels finns en hållbar aspekt som jag bär med mig. Är det inte onödigt att köpa saker som bara för det mesta samlas på hög här hemma? Har jag inte redan så pass mycket som jag kan använda mig av? För vad kan jag egentligen behöva? Att använda sina pengar till ”trams” och sedan hantera det med allt vad det innebär – åka till affären, välja och köpa, ta hem, ha i sitt hem och strukturera om jämt och ständigt och sedan kanske slänga – tänk att bli av med hela den processen. Vad ska jag göra av pengarna och tiden i stället? Skriva och ge ut mina böcker förstås!

Finns det inget som jag får köpa då? Jo såklart. Mat behöver handlas. Jag får köpa till barnen men bara det mest nödvändiga. Om de har alldeles för lite kläder eller något sådant. Jag får också köpa något som jag behöver, men där är det maximalt hårda regler, i yttersta nödfall, typ om jag bara skulle ha tre par trosor. Det här året kommer jag alltså att slippa besöka loppisar, inget sådant nöje och inga böcker. Ibland kommer det vara lätt, ibland svårt.

Beslutet gick så fort att jag inte hann tänka över det riktigt. Som att jag kanske skulle beställa saker alldeles innan start, men är inte det fusk? T.ex har jag ingen supervarm vinterjacka. Den jag använder är ganska tunn och klarar inte när minusgraderna blir alltför låga. Då får jag ta min tjocka ulltröja under, helt enkelt. Dyker det upp tankar på saker jag tror mig behöva får jag skriva det på min önskelista och kanske belönas med när jag fyller år i augusti.

Det ska bli intressant det här. Hur länge jag kan hålla mig 😉 Nej men förhoppningen är förstås att jag ska klara det, att jag sparar lite pengar och lär mig något utav det. Vi får helt enkelt se om ett år hur det gick.

Skriver min första novell

Jag fick ett rus när jag ramlade över en novelltävling för någon vecka sedan. Jag brukar inte delta i tävlingar precis, än mindre skriva noveller. Men det var något som lockade mig och jag tänkte att jag i varje fall kan försöka få ihop något.

Jag befinner mig dessutom i ett liten vakuum för skrivandet av det andra utkastet på Du vilda rot. Nu under juldagarna är jag borta två veckor och ”kan inte” skriva på det projektet eftersom datorn är hemma. I stället planerar jag hur jag ska fortsätta. Men det blev då ganska lägligt att testa på detta.

Det är dock otroligt läskigt. Jag får liksom blunda och skriva och skriva om flera gånger. Temat är fantasy och sommarsjälar och texten får vara max 4000 ord. Mitt verkar dock bara bli strax över hälften, men hoppas det också är ok. Allt ska ju för en novell utgå från en händelse. Jag tar inspiration från mitt pågående projekt för enkelhetens skull, men en helt ny karaktär har fokus. Det känns spännande, men läskigt som sagt. Får se om jag får ihop något! Deadline är den 1/1 så det blir ett sista ryck för det här året.

En hint om min memoar som jag skriver på

Det är hög tid att jag berättar något litet om vad min memoar som jag skriver på handlar om. Nervöst som attan men hela poängen är ju att det ska bli en bok av det framöver. Jag har så väldigt länge velat skriva en bok som denna så det känns helt magiskt att jag nu gör det! Tror att följande stycke säger en del, sen kanske mer kan få dyka upp eftersom.

Under 1 års tid djupdyker jag i vad vår naturkontakt och våra tältnätter betyder för mig och mina barn, jag måste få veta vad det innebär att växa upp med naturen. Och jag skriver en bok om det.

Dag 91 (bilden dag 32)

Jag har författaren Ina Ekegård att tacka för att hon har ramat in ett sådant här projekt så väl. Också det startades i september. Hennes går ut på att under ett år göra en nedmontering av sin materiella välfärd, och skriva en bok om det. Så intressant att följa!

Jakten på skrivtid som kvinna och mamma

Ibland undrar jag hur jag ens kan komma på tanken att skriva böcker under småbarnstiden. För det finns knappt någon tid. Kanske hade böckerna fått en bättre chans om det inte var jag som mamma som ska finnas där för mina barn 9,9 av 10 tillfällen och att den där 0,1 av tiden när barnens pappan gör något så behöver jag säga till om det, tvinga och dra och vänta tills han sovit eller spelat färdigt och sedan finnas där på ett hörn, ändå.
Hemmet behöver också tillagad mat och putsas till vid något tillfälle vilket det bara är jag som kvinna som behärskar, tydligen.
Jag har litet kontrollbehov, men annars, varför växer vi upp med dessa förväntningar?
Det är en ond spiral utan dess like, där jag som kvinna får lägre och lägre värde för att makten med pengarna är det som avgör och det är fullständigt omöjligt att få berättigande. Visst, när mannen jobbar är jag med barnen, men alla andra timmar? Kvällen, natten, morgonen och helgerna. Jag kan ibland önska mig en endaste sovmorgon om så bara 30 minuter efter 3 år utan.
Ja, tack för min klagan.
Kanske överdriver jag. Kanske är det bara mitt eget fel. Men ibland blir jag så less. Och jag älskar förstås mina barn över allt annat. Och vill man något tillräckligt hittar man tiden, vilket jag också har gjort, men det är såklart aldrig bra nog.
Nu ska jag skriva någon mening på det enda som kanske någon dag kan ge mig någon form av värde och är min andra kärlek i livet. Jag håller hårt i min skrivdröm för annars går jag under.

Detta skrev jag i ett instagram-inlägg och jag tänkte att den kunde få dyka upp här på bloggen. Det är en stor del av mitt skrivliv som jag kämpar för, men just nu känner jag mig så trött och less och orkar inte driva mitt skrivande så extremt som det faktiskt krävs för att något ska hända. Då får jag i stället skuldkänslor för att jag inte producerar något.