I veckan publicerade jag den här bilden / texten på instagram och tänker att den kan få finnas med också på bloggen. Observera att jag nu skriver på det andra utkastet och att historien har ändrats lite, men grundstommen är densamma. Genren är low fantasy.
Nu har jag kommit igång igen med skrivandet. Har nästan glömt bort att jag lyckades slutföra ett första utkast i början av sommaren. Det känns som så länge sedan jag skrev. Mycket att landa i som tvåbarnsmamma förstås. Men det som jag nu börjat skriva på är av en helt annan typ. Det är ingen fiktion, utan sprunget rätt ur mina egna farhågor och förhoppningar i form av en memoar!
Jag gillar memoarer för deras äkthet. Några av mina bästa läsupplevelser finns i den genren och når mitt hjärta om de berättas väl med inlevelse, tänkvärdhet och spänning – något jag försöker eftersträva. Men det här har blivit ännu en konst att lära sig. Det är som med allt skrivande – svårt och läskigt.
Men det är förstås inte bara elände 😉 Det är superkul och orden flödar. Jag får dock backa bandet hela tiden för jag klurar för fullt på hur jag kan berätta alltsammans och bygga upp händelseförloppen och reflektionerna på bästa sätt för att det ska bli läsvänligt och spännande och inte rörigt och tradigt. Det som jag nu skrivit känns som en synopsis, en lång sammanfattning, för mig själv och även om det är bra måste det bli än bättre för läsbarhetens skull. Det är mycket att tänka på, som vanligt med andra ord. Antagligen är det en naturlig process detta.
Den senaste planen är att skriva småkapitel utifrån en specifik händelse eller tema. Då kan jag alltid klippa och klistra om så skulle behövas. Det blir också ett bra knep för att få ordantalen växa.
Jag tycker mig märka av en missuppfattning att memoar gränsar till biografi, vilket jag inte alls skriver. I min värld är de väldigt långt ifrån varandra. Så jag tänker framöver skriva ett inlägg där jag reder ut skillnaderna dem emellan och framförallt tar upp vad just en memoar är, då det är en sådan jag försöker skapa.
Tills vidare – skriv på!
Igår satte jag den sista punkten för ett första utkast av mitt skrivprojekt. Något som jag längtat efter att få göra och jobbat hårt för i ett halvår. När jag väl hittat idén och kom igång tog det bara 49 dagar och gav mig 42,000 ord att jobba vidare på.
Jag har mycket att tacka för att jag satte ett överkomligt dagsmål den där söndagen den 9 maj på 500 ord. Snittet per dag blev 857, vilket jag tycker är ganska bra. Men jag har verkligen varit ihärdig och försökt skriva på de stunder jag satt mig för att skriva, samtidigt som jag också många dagar tillåtit mig att endast ta mig förbi målet. Det är så häftigt hur mycket som kan växa fram från en idé. Jag har överraskat mig själv många gånger, både med formuleringar och nya scener. Det mesta blev till och skrevs i stunden.
Det finns mycket att jobba med och jag är lite nervös för den här omskrivningsprocessen som jag inte har så mycket erfarenhet av. Dels behöver jag få till så att handlingen blir logisk. Både ordningen och att länkarna dem emellan passar. Men det har också tillkommit nya idéer för underhistorier (eller vad heter det? engelskans subplots), sådant som också bidrar till huvudhistorien liksom ger större tyngd. Generellt är jag smått lyrisk över allt material som finns att få ordning på. Det finns potentialen att få till en riktig historia. Och potentialen finns också att förmodligen dubbla ordmängden, eftersom texten behöver fyllas ut på många sätt.
Men det känns som att det är en miljard saker att hålla reda på. Inte blir det enklare av att bara, på grund av småbarnsliv, jobba under kortare sektioner och alltid riskera att bli avbruten. Men jag ska ta det stegvist. Jag tog mig i mål för ett första utkast så nog ska jag klara det igen. Även om utkast två kommer ta betydligt längre tid. Det känns som en helt annan process.
(Rota är bara en löjlig arbetstitel då jag gärna har något längre och smått poetiskt sedan)
God eftermiddag! Denna varma och fuktiga nationaldag. I morgon är det en symbolisk dag, så en skrivuppdatering vore lägligt. Då är det 30 dagar sedan jag startade och jag närmar mig halvvägs av den mängd som utgör ett nanowrimo-projekt på 50.000 ord. Så tempot är alltså en bit under hälften i jämförelse. Jag nöter på med dagsmålet på minst 500 ord/dag. Så det är inte dåligt precis, sakta men säkert kommer jag att ta mig i mål ändå. Jag tycker nog att den här metoden är väldigt kraftfull, att skriva precis varenda dag. Då blir det inte en så stor grej av det hela, jag kommer alltid klara målet och därmed ta mig i mål vid den där slutgiltiga linjen förr eller senare.
Det känns som att jag fortfarande hållet på att etablera saker och ting. Allt är heller inte klart. Egentligen blir ju ett sådant här första utkast som ett enda stort test. Mycket kan kastas om inför det andra sedan. Nu utforskar jag hela idén grundligt och samlar på mig material. Så får jag se hur jag bygger vidare.
Visst känns det otroligt läskigt, men jag ska verkligen försöka att sänka ribban. Det jag också tänkt att jag behöver är att internetbanta. Försöka begränsa intryck och information. Annars blir jag slut i huvudet (vilket jag blir ändå av att ränna runt efter barnen). Det är dock inte så enkelt, men lite grann hjälper också. Jag har även, främst i början i och med skrivandet av det här utkastet, tagit hjälp av ett par appar. Det här låter väldans modernt och jag är långt ifrån van att använda appar på det här viset, haha. Men det hjälpte mig att få fart på skrivandet och det är ju huvudsaken.
Först behövde jag något som höll i vanan att skriva varje dag. Då fungerade det fint med habit now där jag ställde in larm som då påminde mig om att jag har ett skrivjobb att sköta. Den ringde, och ringer fortfarande (även fast jag nu inte behöver någon påminnelse…), tre gånger per dag. Klockan 8, 12.30 och 19.30. Den första är när jag brukar vara hyffsat klar med frukost och allt runtomkring med barnen. Den andra är när jag just lagt storasyster och jag har en timme med bara lillebror. Den sista är när hon sedan lagt sig för natten och jag återigen är lite mer fri. Jag har dock väldigt sällan skrivit på kvällen. Då är jag helt enkelt för trött, så jag ger hellre järnet på dagen och låter hjärnan få ha lite ledigt då.
Den andra appen jag tog hjälp av är appblocker. Då främst instagram och mailen som jag hade avstängd från 22 till efter lunch. Men efter ett tag justerade jag de tiderna, och nu har jag pausat detta helt. Men nog skulle det behövas… I vilket fall hjälpte det genast. Och det var skönt att få den energin fri. Väldigt nyttigt.
Ett annat litet knep jag tagit till mig är, om än kanske tvärtemot ovan nämnda, att skriva på mobilen. Variation är också bra för att inte fastna. Men då behöver jag inte sitta fastlåst vid skrivbordet utan kan samtidigt hålla koll på storasyster när hon är ute och härjar. Det är många bäckar små som gäller, att samla in orden. Hela det här manuset består förmodligen av sådant.
Jag får faktiskt påminna mig om hur bra det här går. Det är himla roligt att varenda dag nå sitt skrivmål. Över 22.000 ord har producerats genom dagligt skrivande. Fortsätter jag så här så har jag snart ett första utkast, och jag är väldigt motiverad att ta mig dit. Hoppas verkligen att när de flesta komponenter kring historien är nedskrivna så går upploppet i en rasande fart.
Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉
Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.
Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.
Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).
Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.
Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.
Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.
Nu var det länge sedan jag kunde kika in en söndag och berätta om något gott kring skrivandet, men nu kan jag faktiskt det. Äntligen! Jag är igång med skrivandet och det känns så bra!
För en vecka sedan, den nionde maj, bestämde jag mig för att sätta ett dagligt skrivmål på 500 ord. Det kunde vara varstans i scrivenerdokumentet; i manussektionen, planering eller allmänna tankar. Det här har hittills visat sig vara ett vinnande koncept.
Jag har skrivit varje dag minst detta, och håller därmed historien levande. Steget till att börja skriva har också minskat, vilket förstås är fördelaktigt. Jag tror också det här har lett in mig på att jag åter kan känna glädje i ett skrivprojekt. Det låter kanske märkligt, men ibland sätter jag en sådan press och slår knutar på mig själv. Med ett lägre mål har jag också släppt en stolthet i allt-eller-inget-tänket – innan tyckte jag inte det var okej med annat än minst tusen eller ännu hellre tvåtusen ord per dag. Nu känns det betydligt mer kraftfullt att skriva lite mindre men att i stället göra det precis varenda dag.
Jag har verkligen brottats med hur jag ska ägna mig åt skrivandet. Ska jag planera massor eller skriva helt på känsla? Ska jag tokskriva ett par veckor eller köra mer uthållighet under en längre tid? För att inte tala om alla miljoner sätt det finns att bygga och berätta en historia på. Men egentligen ska jag inte behöva fundera på detta – det bästa sättet är det som fungerar… och det måste få vara okej att blanda och byta metoder. Speciellt nu med två små skruttar att ta hand om, det är så mycket mer pyssel än jag tänkt… men jag kämpar på och har lyckats slappna av lite mer än innan. Och jag försöker fångar så många små stunder jag kan, gärna se till att få klart dagens skrivande så snart som möjligt, för på kvällarna är jag ofta alltför trött. Men jag är motiverad, och det som får fart i mig är meningar som how badly do you want it och your dream life is closer than you think – från podden creative penn som jag nu lyssnar mycket på. Här ska skrivlivet levas.
Den version som jag har beslutat att skriva om håller än. När det nu var jag bestämde mig för den? Den är i varje fall en mix av tidigare varianter. Med den så får jag också med fler element att bolla kring, och vart eftersom jag planerat och nu börjat skriva så dyker det bara upp fler. Det finns många trådar att nysta i och det känns som att det finns en tillräckligt rik grund att bygga vidare på vilket känns hoppfullt. Också det sätt jag tänkte berätta den på känns dynamisk och spännande.
Det jag däremot kände hindrade mig var det här med att börja skriva. Förväntningarna kan liksom hinna bygga sig stora och hur jag inombords ser allt framför mig skär sig ofta extremt med min praktiska förmåga. Men nu växer i varje fall orden i dokumentet och jag ska bara fortsätta på det spår jag nu tagit, så ska jag se att det med tiden närmar sig i hur jag tänkt att alltsammans ska vara.
Vart var jag någonstans, med skrivandet sist jag gjorde en uppdatering? Jo jag hade inte ens börjat skriva ännu. Snarare stannat upp och slutat att trampa, för det kändes lite hopplöst och jag var alltför stressad och ivrig att få till något så att någon form av känsla försvann – den som krävs för att hitta sitt eget. Men nu har jag minsann kommit igång, och jag skriver med block och penna.
Processen går därmed långsammare, men det är det värt. För det blir en annan känsla både för mig när jag skriver men också för hur resultatet på texten blir sedan. Då när jag skriver är jag mer närvarande och inkännande, lite mer fri och kreativ och skrivflödet går jämnare än om jag skulle skriva på datorn då det ofta blir ryckigt och tar tvärstopp emellanåt. När jag sedan skriver in det på datorn (tänk det extra arbetet) så kan en mer analytisk del av mig ta över och föra in kommentarer och sådant. Jag tycker det blivit en fin kombination och sätt att arbeta fram berättelsen på. Som att jag ser texten annorlunda, och även att jag inte stirrar mig blind på ordantal utan låter det få ta den tid det tar. Men alltsammans får en ärligare chans på detta sätt, känns det som.
Annars är jag ganska snäll mot mig själv och hetsar inte med att få till skrivandet till varje pris. En liten tanke om att ta det lugnt nu de sista veckorna innan förlossningen och dyket in i bebistillvaron sedan, med två barn att ta hand om. Med tanke på det så är det heller inte konstigt att det går trögt för mig. För jag behöver motionera och träna fysiskt för att ha ork och inspiration till det kreativa arbetet. De går hand i hand. Och nu är jag rätt så otymplig minsann… men försöker ändå få till lite rörlighet varje dag, styrka ibland (pyttelite) och så mycket promenerande som jag kan. Jag märker stor skillnad på det lilla jag får till, så det är motiverande. Det som dessutom gjort mig trög är tiden det är på året, vintern/senvintern är smått outhärdlig tycker jag (också för att promenadlivet bli än mer begränsat för all snö som varit (plus för graviditetten)), längtar ofantligt efter sommaren.
Så det blev lite av en räddning för mig att ta en månad med ljudböcker nu. Jag var lagom less på att strosa samma grusväg ett par gånger varje dag, och tålmodigt stå och vänta på dottern med det hon pysslar med (visst är det lite synd för henne också att mamma inte kan gå i mer skog och mark nuförtiden). Med det så kom även inspiration.
Men det är segt nu, dessa sista 27 dagar som det är kvar. Det här inlägget har jag börjat och framförallt tänkt skriva i över en månad nu. Men när en helg och söndag infallit har det på något sätt inte blivit lika lätt att få ihop. Framförallt inte på kvällarna… men nu så, fick det bli som det blev.
Så jag har skrivit på en del, men också stannat av en del. Det får vara så, processen, just när tillvaron är som den är just nu. Jag försöker, både trycka på skrivandet och även vara snäll med hållbarhetstänk. Jag ser med andra ord otroligt mycket fram emot att det nu våras ute, till sol och värme och att förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv mer, främst genom att då få upp fysiken, som jag vet hör så väl ihop med det mentala och de båda behövs ju i detta kreativa arbete.
Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.
Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.
Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.
För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.
Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.
Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.
Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.
Dags för en uppdatering om hur det har gått med skrivandet i veckan. Väldigt mycket har hänt, skulle jag säga. Senast berättade jag att jag hade stannat upp för att anamma en annan metod. Inte bara justera karaktärer och situation, utan också hur jag lägger upp skrivandet. Nanowrimo gäller inte för mig längre, då många tusentals ord ska skrivas under november. För att klara det gäller det att bara skriva på, och inte se bakåt. Nu tänker jag göra just det, redigera längs vägen. Till och med skriva om.
Risken med den metoden är att jag blir självkritisk och förlamad så att det snart tar stopp, att jag aldrig kommer vidare. Men jag vet att jag har slutfört utkast förut, men då blev i stället det övermäktigt för mig att ta tag i all ”skit” i manuset efteråt. Nu ska jag prova att bygga en bra grund, vilket kräver en annan typ av uthållighet, betydligt segare sådan.
Det som hänt under veckan rent konkret är att att jag skrev knappt femtusen ord i den nya formen som jag beslutat att skriva på. Sedan skickade jag texten till två testläsare och fick värdefulla kommentarer tillbaka.
Nu ska jag se över och få ordning på hur jag fångat in början och fixa till den, skriva den igen, så att allt blir tydligare. För det var det övergripande problemet, det fanns så många frågetecken – hela 25 stycken faktiskt. Men det var inte så konstigt, när jag knappt själv vet… Jag har med mig magin och många stora konflikter och vad allt ska gå ut på med en del scener och dilemman, men ju mer man zoomar in desto luddigare blir det. Hur och varför är frågor som jag ska besvara. Men tänk så bra att våga låta någon annan läsa och säga till en vad som behöver åtgärdas, att få specifika frågor, det känns som en vändpunkt för mig.
Men jag fick även en del positiv respons, utöver allt det spretiga och oklara. De upplevde att premissen var fantastiskt fascinerande. Det fanns ett driv och tempo med något lyriskt som lockar, och en potential till en mysig ”feelgood-fantasy”. Där finns också en ton som kan komma fram – om jag bara får ordning på allt jag vill säga.
Så det är vad som gäller nu. Besvara alla frågor och bena ut mer exakt hur och varför allt är som det är. Vad karaktärerna vill och vad som står i vägen. Sedan se över hur alla scener ska byggas upp och placeras. Spännande, eller hur?
Hur var det första gången du tog hjälp av testläsare?
Sa jag inte att det skulle bli spännande att se vart historien tog mig, sist? Rakt in i väggen!
Så den form som jag började skriva på, den har jag kasserat. Jag har fortfarande kvar samma magi och samma frågor och en massa annat som jag vill att bokens tema ska kretsa kring, men jag var tvungen att hitta andra karaktärer och införa en ny situation för att berätta om det. Jag kan till och med vara generös och avslöja att tidigare, då tänkte jag skriva om en person som hade magin, men nu, så kommer jag att skriva om en vanlig person så att säga, som är i kontakt med någon som har magin. Det gör ganska mycket skillnad. Och än så länge har jag enklare kunnat få till det på det sättet.
Däremot var de dryga åtta tusen orden inte bortkastade. Tvärtom. Nu har jag fått lära känna historien mer. Samtidigt var det tur att jag hade mod och ork att se över och rätta till problem redan nu, innan jag nötte på femtiotusen ord som sedan skulle vara svåra att hantera.
Visst kommer det dyka upp problem nu också, jag har ju bara börjat. Det ingår att ta omvägar och testa sig fram. Men jag vet starkt att allt kommer bli så mycket bättre i slutändan, för nej, det var inte ett flyktbeteende att ”börja om”.
Jag har även läst på, lärt mig och fått insikt i den skrivmetod jag anammat. Engelska begrepp som ringar in detta är pantser, gardener, writing into the dark och discovery writing. Att jag bara börjar skriva och längs vägen planerar och redigerar. Det finns förstås stora risker, men jag anser mig ha fått nog med erfarenhet och tilltro till min förmåga att jag klarar det. För det finns vissa knep, och många fördelar. Jag följer min intuition och lust, det känns spännande och levande att skriva ungefär som att jag själv läser min historia. Nu till en början ska jag lyssna på tipset att göra mitt yttersta för att fånga in de rätta byggstenarna. För om de är rätt placerat, kommer resten falla på plats betydligt lättare. Det som jag förmodligen redan upptäckt – ett problem som jag rättar till nu i stället för sen när det är ”försent”.
Mitt nya skrivsätt kommer visserligen att ta längre tid för att få fram ett första utkast, men det kommer ha bättre kvalitet vid mållinjen – som då inte kommer bli vid månadens slut. Nanowrimo. Och vet ni? Jag släpper min stolthet, för förmånen till en komplett historia.
Nog är det rörigt och krokigt, men allt kommer förstås vara värt det.
FANNY TENGROS 