Kan vinderdepp bli vinterpepp?

Den här tiden på året, januari, februari och till och med mars, är den som jag tycker är allra segast. Än tyngre blir det när jag också förstår att januari trots allt är mitt i vintern. Men senare, senvintern, så är jag som en vit, urvriden trasbit. Då har många mörka månader passerat och det finns inte kraft nog att göra allt som man tror sig behöva göra. Dessutom är det ett nytt år och det är mycket man vill ta tag i. När jag sedan tänker på att jag mot våren och under sommaren kommer att accelerera i mina åtagande, då får jag nästintill ångest hur det ens är möjligt, hur jag ska orka med, för just nu i slutet på januari verkar det oerhört svårt för jag har inte mycket energi…

Det finns förstås knep att ta till för att pigga upp sig. Jag kan vara ute och röra på mig under dagtid, allra helst när solen tittar fram. Stretcha och rörelseaktivera kroppen. Se till att få ordentligt med sömn. Äta energifylld och näringsrik mat, rena saker och varierat.

Eller så kan jag bara acceptera. Jag kan ta till mig insikten att vi inte är några maskiner. Att det finns något som heter naturens gång. Att saker och ting går i cykler. Vi har trots allt årstider. Det är inte sunt att blåsa på året runt. Samhället är förstås det som driver på. Jakten på framgång och lycka. Jobba, jobba, jobba mot självförverkligande. Året runt, under alla veckor och månader. Göra något vettigt och göra det bra och ta sig framåt trots att mörkret sänker sig, fortsätta när ljuset spirar outtröttligt och vidare när mörkret åter lägger sig. Är det inte uppenbart att det inte borde fungera på det sättet?

För att sätta in min vintertrötthet i en kontext så kan jag redogöra för min nuvarande splittring. Jag hade som deadline med det andra utkastet för Du vilda rot till den sista januari. Men dels är jag kluven hur jag ska göra för att skriva färdigt ett halvfärdigt utkast. Dels ifrågasätter jag och utforskar min skrivmetod. Och dels är jag vintertrött. Det går inte, jag kan inte. Jag tränar nu också i att lyssna inåt. Dels för att hitta min skrivröst och berättarglöd som kommer bära mitt skrivliv längst. Men visst kräver det att ibland också bara att skriva med disciplin om något verkligen ska hända. Dock tänker jag ta till mig att leva lite hållbart också. Kosta vad det kosta vill. I längden tror jag ändå att det är det mest gynnsamma.

Så vad händer nu? Ingenting skrivduktigt i varje fall, ingen press. Jag passar på att göra annat. Och så inväntar jag ljuset. Om en månad kommer det kännas bättre.

Sakta kommer energin tillbaka. Jag vet att jag i juli kommer att vara odödlig. Fram tills dess får det stegras i den takt det vill.

Om ett par månader kanske kommer jag att försöka mig på att skriva om Du vilda rot helt. Jag ska försöka nollställa mig och berätta den en gång för alla, ett sista försök och så får vi se. Jag är otroligt nervös. Sedan ser jag fram emot att framöver, när säsongen och energin återvänt, göra skrivandet till det äventyr som det borde vara, fylld av livsglädje.

Jag medverkar i en novellantologi

Idag fick jag veta att min novell När jordens hjärta slår kommer att publiceras i novellantologin Sommarsjälar 2022 hos Nohiding förlag (tillsammans med 25 andra). Det blir min första publicering. Det blev också min första novell som jag skrev innan jul. Tänka sig! Vilken tur att jag gjorde något vettigt när jag var lite rastlös på bortaplan 😉

Lite kuriosa är att den här lilla berättelsen är inspirerad av mitt pågående manus Du vilda rot. En av karaktärerna figurerar nämligen där, men framförallt ville jag fånga samma känsla. Jag är så glad att jag vågade skriva och skicka in, dels för att få medverka på det här sättet. Men dels blev det också som en skrivövning – för i och med det låste det upp fler idéer för hur jag kunde gå vidare nu när det andra utkastet stannat av lite.

Det ska förstås bli väldigt spännande, och nervöst (!), att få se texten på pränt sen 🙂

Läs min baksidestext för utkast 1 (Du vilda rot)

I veckan publicerade jag den här bilden / texten på instagram och tänker att den kan få finnas med också på bloggen. Observera att jag nu skriver på det andra utkastet och att historien har ändrats lite, men grundstommen är densamma. Genren är low fantasy.

Skriver min första novell

Jag fick ett rus när jag ramlade över en novelltävling för någon vecka sedan. Jag brukar inte delta i tävlingar precis, än mindre skriva noveller. Men det var något som lockade mig och jag tänkte att jag i varje fall kan försöka få ihop något.

Jag befinner mig dessutom i ett liten vakuum för skrivandet av det andra utkastet på Du vilda rot. Nu under juldagarna är jag borta två veckor och ”kan inte” skriva på det projektet eftersom datorn är hemma. I stället planerar jag hur jag ska fortsätta. Men det blev då ganska lägligt att testa på detta.

Det är dock otroligt läskigt. Jag får liksom blunda och skriva och skriva om flera gånger. Temat är fantasy och sommarsjälar och texten får vara max 4000 ord. Mitt verkar dock bara bli strax över hälften, men hoppas det också är ok. Allt ska ju för en novell utgå från en händelse. Jag tar inspiration från mitt pågående projekt för enkelhetens skull, men en helt ny karaktär har fokus. Det känns spännande, men läskigt som sagt. Får se om jag får ihop något! Deadline är den 1/1 så det blir ett sista ryck för det här året.

En hint om min memoar som jag skriver på

Det är hög tid att jag berättar något litet om vad min memoar som jag skriver på handlar om. Nervöst som attan men hela poängen är ju att det ska bli en bok av det framöver. Jag har så väldigt länge velat skriva en bok som denna så det känns helt magiskt att jag nu gör det! Tror att följande stycke säger en del, sen kanske mer kan få dyka upp eftersom.

Under 1 års tid djupdyker jag i vad vår naturkontakt och våra tältnätter betyder för mig och mina barn, jag måste få veta vad det innebär att växa upp med naturen. Och jag skriver en bok om det.

Dag 91 (bilden dag 32)

Jag har författaren Ina Ekegård att tacka för att hon har ramat in ett sådant här projekt så väl. Också det startades i september. Hennes går ut på att under ett år göra en nedmontering av sin materiella välfärd, och skriva en bok om det. Så intressant att följa!

Jakten på skrivtid som kvinna och mamma

Ibland undrar jag hur jag ens kan komma på tanken att skriva böcker under småbarnstiden. För det finns knappt någon tid. Kanske hade böckerna fått en bättre chans om det inte var jag som mamma som ska finnas där för mina barn 9,9 av 10 tillfällen och att den där 0,1 av tiden när barnens pappan gör något så behöver jag säga till om det, tvinga och dra och vänta tills han sovit eller spelat färdigt och sedan finnas där på ett hörn, ändå.
Hemmet behöver också tillagad mat och putsas till vid något tillfälle vilket det bara är jag som kvinna som behärskar, tydligen.
Jag har litet kontrollbehov, men annars, varför växer vi upp med dessa förväntningar?
Det är en ond spiral utan dess like, där jag som kvinna får lägre och lägre värde för att makten med pengarna är det som avgör och det är fullständigt omöjligt att få berättigande. Visst, när mannen jobbar är jag med barnen, men alla andra timmar? Kvällen, natten, morgonen och helgerna. Jag kan ibland önska mig en endaste sovmorgon om så bara 30 minuter efter 3 år utan.
Ja, tack för min klagan.
Kanske överdriver jag. Kanske är det bara mitt eget fel. Men ibland blir jag så less. Och jag älskar förstås mina barn över allt annat. Och vill man något tillräckligt hittar man tiden, vilket jag också har gjort, men det är såklart aldrig bra nog.
Nu ska jag skriva någon mening på det enda som kanske någon dag kan ge mig någon form av värde och är min andra kärlek i livet. Jag håller hårt i min skrivdröm för annars går jag under.

Detta skrev jag i ett instagram-inlägg och jag tänkte att den kunde få dyka upp här på bloggen. Det är en stor del av mitt skrivliv som jag kämpar för, men just nu känner jag mig så trött och less och orkar inte driva mitt skrivande så extremt som det faktiskt krävs för att något ska hända. Då får jag i stället skuldkänslor för att jag inte producerar något.

Börjat på andra utkastet

Igår började jag skriva på andra utkastet för mitt manus med arbetstiteln Rota.

Nu är manuset på 42,000 ord och jag har som mål att det når 60,000 ord den här gången. Men i slutändan tror jag det kan bli än mer. Jag satte också en deadline till sista januari. Det blir 70 dagar. Tempot kommer vara påtaglig, men inte extrem. Huvudsaken är att jag tar mig stadigt fram vilket ett slutdatum kan hjälpa till med.

Det tog ett par dagar att läsa igenom och jag är förvånad över vilken känsla och närvaro jag fick till. Speciellt när det var en så turbulent tid, å andra sidan drev jag antagligen på för hårt. Men i manuset nu så är det så många detaljer som förstärker temat. Framförallt finns det mycket att bygga vidare på, när jag rört vid många komponenter som behövs. Grunden finns för något riktigt bra. Den här gången behöver jag lägga till fler scener. Dels för att kedjan ska passa bättre, men också för många subplots.

Däremot känns det väldigt överväldigande för allt jag vill få till. Kanske är det för att jag kommit av mig och att det ger med sig. Nu provar jag att skriva allt från början till slut och tar det ett kapitel i taget. Jag har markerat de meningar och situationer jag gillar extra från det första utkastet och så prioriterar jag dem, sedan tar jag med det andra lite lätt eller formar om plus att jag förstås berättar historien logiskt löpande. Det blir ganska ny text, där guldklimparna får en bättre spelplan. Men väldigt utmanande är det. Jag hoppas dock att jag är manad nog att arbeta på detta sätt. Tålamodet får sin prövning. Jag tror dock att det som växer fram, som är en så mycket snyggare historia, peppar mig att fortsätta. Det är en process. Ett hantverk.

Tvåårsjubileum med författarjakten

I samband med nanowrimo är det nu två år sedan jag tog tag i min skrivdröm. Då 2019 när min dotter hade blivit 1 år bestämde jag mig – nu får jag allt ta och bli författare!

Sedan dess har jag skrivit:
Långt ifrån, råmanus på 45,591 ord
Värdinnan, råmanus på 41,257 ord
Värdinnan, lätt genomarbetad och skickad till testläsare
Rota, råmanus på 42,005 ord

Samt otaliga försök med påbörjade projekt, inte minst förra årets nanowrimo när jag skrev ofantligt många ord, dock en bit in på december, men på en massa olika varianter av historien – som ”inte räknas”?

Jag har å andra sidan samtidigt bollat vardagen med en växande ettåring, nu treåring, samt varit gravid och fött mitt andra barn och allra främst – lärt mig hantera vardagslivet som tvåbarnsmamma. Vilket har varit en större omställning än jag trott (å andra sidan har barnen piskat på mitt driv). Nu när lillebror snart är 8 månader och nanowrimo återigen har börjat känner jag mig redo att återigen ta tag i skrivdrömmen.

Årets nanowrimo är pågående och just nu ligger mitt memoar-manus på 21,095 ord.

Under dessa två år med ett aktivt skrivmål har jag dessutom läst över 200 böcker.

VIKTIGT
Med risk för att analysera vad som är produktivt och duktigt så spelar det ingen roll hur många ord eller projekt jag skrivit på och antalet kompletta manus (när jag listar detta känns det futtigt för hur extremt närvarande skrivlivet varit för mig, mycket sker i huvudet och med planering). Det viktigaste är att jag har tränat och det som jag nu upplever – en utveckling och mognad i mitt författarskap. Jag har öst ur mig orden och nu är jag väldigt sugen på att ”få till det” (vilket jag alltid tänkt men ändå). Vid varje försök blir mina texter och helhetshistorien allt bättre och skrivrutinen rullar på allt mer. Bara att ha tålamod så finns tids nog en bok i min hand.

Men ett jubileum? Är det något att fira att jag fortfarande aspirerar? Kanske inte. Jag hade hellre firat ett etablerade författarskap med en färdig produkt 😉

Det är ett kreativt arbete (15)

Den senaste veckan har skrivandet trappats upp till en mer seriös nivå. Jag börjar än mer att se det som det kreativa arbete som det faktiskt är och har fått än mer fart. Inte för att det också är en hobby och först och främst ska vara lustfylld – min plan är ändå att skapa böcker som kan säljas och då blir det ett arbete. Det betyder att jag vid fler tillfällen borde skriva några rader än vad jag gör. Välja skrivandet vid fler tillfällen. Men som tur är har jag nu också hittat mer glädje vid skapandet och då händer det grejer när jag får kontakt med min inre vision.

Visst har processen trappats ner nu när jag tagit mig förbi den första förälskelsen och träningen att spruta ur mig orden för flera råmanus. Nu är jag mer försiktig eftersom jag känner att jag har mer kontroll på texten och får nästan till det så som jag ser det framför mig. På scener hit och dit, men inte hela vägen.

Jag tror också att när det gäller det skrivprojekt som jag nu ägnar mig åt så finns det inget försök att göra. Det är ingen romanidé som kan komma och gå och ersättas med en annan. Den här idén för fackboken är nästan skriven i sten. Det är den som gäller och det ska skapas en bok av dessa texter som jag jobbar på. Bara att jobba för att det ska bli verklighet. Jag behöver både morot och piska för att hålla nivån hög och se till att ta mitt skrivandet bortom det invanda. Det som hänt den senaste tiden och som satt fart på mig är följande.

Jag efterlyste om en skrivkompis, och min önskan besvarades. Inte bara en, utan flera. Det är så många att en ensam introvert person som jag nästan börjar blanda ihop dem haha… Men jag har en som utgör grunden och är precis det som jag sökte – en otroligt driven person som kan dra med mig och att vi kan peppa, kämpa och stötta varandra i vårt skrivande. Göra resan tillsammans. Känns nästan för bra för att vara sant och jag hoppas innerligt att vi håller i detta. Det som känns extra bra är att vi är lite i samma sits med två små barn i samma åldrar. Varje vecka har vi små träffar på skype och så hörs vi av lite spontant emellanåt. Guld värt.

Jag har också uppdaterat min patreon och även om mina sponsorer lyser med sin frånvaro så har det gett mig självförtroende och kraft att se skrivandet som ett kreativt arbete.

Det känns helt otroligt med de steg som mitt skrivliv nu tagit. Jag har också genom att prata med fler skrivpersoner känt lite skam och fått en spark i baken – för de är så duktiga och jag ligger ju efter känns det ibland som, och det är en bra drivkraft, jag behöver det för att göra mig själv nöjd i slutändan och låta skrivandet bli seriöst. Samtidigt har det varit underbart att få bolla lite tankar med andra likasinnade. Bara att vara lite mer delaktig i skrivommunityn ger så mycket pepp.

För att nämna något om hur skrivandet gått så har ordantalet det senaste veckan i mitt manus växt. Jag har fokuserat på att skriva ner det som jag vet ska vara med och det är skönt att ta sig framåt. Dock lurar det en lite kluvenhet för jag vet inte hur allt ska byggs upp egentligen, å andra sidan kan en inte få till allt på en gång och jag behöver skriva ner allt och se det framför mig på papper sen. Först då kanske allt klarnar lite mer.

Ihärdig nog för långsamt skrivtempo?

Jag har funderat på det här med skrivtempo, om hur himla olika det är inte bara för olika personer utan också hos en och samma. Olika för olika skrivprojekt och manus. För jag har ändrat mig där. Från att kunna blåsa på och skriva ett råmanus på 21 dagar till att nu inte ens fått ihop 5000 ord på en månad. Samtidigt är jag rätt nöjd med de orden, för jag tycker de hittat sin plats.

Men en liten del av mig blir lite orolig att det betyder att jag tappat glöden och inte kan driva på skrivandet mer och att det då betyder att jag förlorat jakten på skrivdrömmen. En annan säger mig att det är helt i sin ordning. Processen förändras eftersom min livssituation förändras och själva skrivandet utvecklas. Att det också beror på att det jag nu skriver är i en helt ny form, en typ av fackbok, och då krävs mer noggrannhet. Eller det är i varje fall så jag känner att jag behöver angripa idén.

Jag kan bara hoppas att jag har uthållighet nog för att ro i land mitt aktuella projekt med min nya skrivmetod. Jag tror dock att jag behöver göra något för att få med lite av min tidigare produktivitet, så lite lättsamma skrivmål ska jag nog anamma. Så att jag behöver dra på lite för att nå dem och får ett fokus på framåt.

Samtidigt som mina funderingar snurrar om det här med att skriva snabbt och långsamt så finns det också en otrolig glädje i den kreativa process jag befinner mig i. Skapandet av den här fackboken är så spännande.