Som en porlande bäck (16)

Det är nu mitt i november och nanowrimo, en månad då skrivandet prioriteras lite extra. Jag klev in i månaden med ett påbörjat manus och skriver vidare på det med hjälp av det här skriveventet.

Jag var dock kluven hur jag skulle göra, för jag ville inte pressa på skrivandet till priset av att jag öser ur orden så att manuset blir ”förstört”. Men jag bestämde mig ändå för att hänga på och låta det inspirera mig, men jag skulle inte kika på nano-statistisken för hur mycket man egentligen skulle skriva utan fortsätta att ta det i manusets egna takt.

Det har gått över förväntan. Idag har jag passerat 20,000 ord för månaden och allt som allt är manuset i skrivandets stund uppe i 27,526 ord. På något sätt rullar orden på likt en porlande bäck. Det är det som är så bra med nanowrimo, det sätter verkligen igång skrivlusten. Inspirationen kommer när jag börjar och ser hur orden växer.

Varje dag tänker jag att nu kommer tempot saktas ner. Men likväl rullar det på. Nu skriver jag i och för sig mest alltid på det roliga. Inte för att det spelar någon roll, för allt ska ju skrivas förr eller senare. Poängen är att börja någonstans.

Det är i vilket fall väldigt roligt att skapa den här boken, och se den växa fram!

Det är ett kreativt arbete (15)

Den senaste veckan har skrivandet trappats upp till en mer seriös nivå. Jag börjar än mer att se det som det kreativa arbete som det faktiskt är och har fått än mer fart. Inte för att det också är en hobby och först och främst ska vara lustfylld – min plan är ändå att skapa böcker som kan säljas och då blir det ett arbete. Det betyder att jag vid fler tillfällen borde skriva några rader än vad jag gör. Välja skrivandet vid fler tillfällen. Men som tur är har jag nu också hittat mer glädje vid skapandet och då händer det grejer när jag får kontakt med min inre vision.

Visst har processen trappats ner nu när jag tagit mig förbi den första förälskelsen och träningen att spruta ur mig orden för flera råmanus. Nu är jag mer försiktig eftersom jag känner att jag har mer kontroll på texten och får nästan till det så som jag ser det framför mig. På scener hit och dit, men inte hela vägen.

Jag tror också att när det gäller det skrivprojekt som jag nu ägnar mig åt så finns det inget försök att göra. Det är ingen romanidé som kan komma och gå och ersättas med en annan. Den här idén för fackboken är nästan skriven i sten. Det är den som gäller och det ska skapas en bok av dessa texter som jag jobbar på. Bara att jobba för att det ska bli verklighet. Jag behöver både morot och piska för att hålla nivån hög och se till att ta mitt skrivandet bortom det invanda. Det som hänt den senaste tiden och som satt fart på mig är följande.

Jag efterlyste om en skrivkompis, och min önskan besvarades. Inte bara en, utan flera. Det är så många att en ensam introvert person som jag nästan börjar blanda ihop dem haha… Men jag har en som utgör grunden och är precis det som jag sökte – en otroligt driven person som kan dra med mig och att vi kan peppa, kämpa och stötta varandra i vårt skrivande. Göra resan tillsammans. Känns nästan för bra för att vara sant och jag hoppas innerligt att vi håller i detta. Det som känns extra bra är att vi är lite i samma sits med två små barn i samma åldrar. Varje vecka har vi små träffar på skype och så hörs vi av lite spontant emellanåt. Guld värt.

Jag har också uppdaterat min patreon och även om mina sponsorer lyser med sin frånvaro så har det gett mig självförtroende och kraft att se skrivandet som ett kreativt arbete.

Det känns helt otroligt med de steg som mitt skrivliv nu tagit. Jag har också genom att prata med fler skrivpersoner känt lite skam och fått en spark i baken – för de är så duktiga och jag ligger ju efter känns det ibland som, och det är en bra drivkraft, jag behöver det för att göra mig själv nöjd i slutändan och låta skrivandet bli seriöst. Samtidigt har det varit underbart att få bolla lite tankar med andra likasinnade. Bara att vara lite mer delaktig i skrivommunityn ger så mycket pepp.

För att nämna något om hur skrivandet gått så har ordantalet det senaste veckan i mitt manus växt. Jag har fokuserat på att skriva ner det som jag vet ska vara med och det är skönt att ta sig framåt. Dock lurar det en lite kluvenhet för jag vet inte hur allt ska byggs upp egentligen, å andra sidan kan en inte få till allt på en gång och jag behöver skriva ner allt och se det framför mig på papper sen. Först då kanske allt klarnar lite mer.

Äntligen ett första utkast (Skrivsöndag 13)

Igår satte jag den sista punkten för ett första utkast av mitt skrivprojekt. Något som jag längtat efter att få göra och jobbat hårt för i ett halvår. När jag väl hittat idén och kom igång tog det bara 49 dagar och gav mig 42,000 ord att jobba vidare på.

Jag har mycket att tacka för att jag satte ett överkomligt dagsmål den där söndagen den 9 maj på 500 ord. Snittet per dag blev 857, vilket jag tycker är ganska bra. Men jag har verkligen varit ihärdig och försökt skriva på de stunder jag satt mig för att skriva, samtidigt som jag också många dagar tillåtit mig att endast ta mig förbi målet. Det är så häftigt hur mycket som kan växa fram från en idé. Jag har överraskat mig själv många gånger, både med formuleringar och nya scener. Det mesta blev till och skrevs i stunden.

Det finns mycket att jobba med och jag är lite nervös för den här omskrivningsprocessen som jag inte har så mycket erfarenhet av. Dels behöver jag få till så att handlingen blir logisk. Både ordningen och att länkarna dem emellan passar. Men det har också tillkommit nya idéer för underhistorier (eller vad heter det? engelskans subplots), sådant som också bidrar till huvudhistorien liksom ger större tyngd. Generellt är jag smått lyrisk över allt material som finns att få ordning på. Det finns potentialen att få till en riktig historia. Och potentialen finns också att förmodligen dubbla ordmängden, eftersom texten behöver fyllas ut på många sätt.

Men det känns som att det är en miljard saker att hålla reda på. Inte blir det enklare av att bara, på grund av småbarnsliv, jobba under kortare sektioner och alltid riskera att bli avbruten. Men jag ska ta det stegvist. Jag tog mig i mål för ett första utkast så nog ska jag klara det igen. Även om utkast två kommer ta betydligt längre tid. Det känns som en helt annan process.

(Rota är bara en löjlig arbetstitel då jag gärna har något längre och smått poetiskt sedan)

Sakta men säkert (Skrivsöndag 12)

God eftermiddag! Denna varma och fuktiga nationaldag. I morgon är det en symbolisk dag, så en skrivuppdatering vore lägligt. Då är det 30 dagar sedan jag startade och jag närmar mig halvvägs av den mängd som utgör ett nanowrimo-projekt på 50.000 ord. Så tempot är alltså en bit under hälften i jämförelse. Jag nöter på med dagsmålet på minst 500 ord/dag. Så det är inte dåligt precis, sakta men säkert kommer jag att ta mig i mål ändå. Jag tycker nog att den här metoden är väldigt kraftfull, att skriva precis varenda dag. Då blir det inte en så stor grej av det hela, jag kommer alltid klara målet och därmed ta mig i mål vid den där slutgiltiga linjen förr eller senare.

Det känns som att jag fortfarande hållet på att etablera saker och ting. Allt är heller inte klart. Egentligen blir ju ett sådant här första utkast som ett enda stort test. Mycket kan kastas om inför det andra sedan. Nu utforskar jag hela idén grundligt och samlar på mig material. Så får jag se hur jag bygger vidare.

Visst känns det otroligt läskigt, men jag ska verkligen försöka att sänka ribban. Det jag också tänkt att jag behöver är att internetbanta. Försöka begränsa intryck och information. Annars blir jag slut i huvudet (vilket jag blir ändå av att ränna runt efter barnen). Det är dock inte så enkelt, men lite grann hjälper också. Jag har även, främst i början i och med skrivandet av det här utkastet, tagit hjälp av ett par appar. Det här låter väldans modernt och jag är långt ifrån van att använda appar på det här viset, haha. Men det hjälpte mig att få fart på skrivandet och det är ju huvudsaken.

Först behövde jag något som höll i vanan att skriva varje dag. Då fungerade det fint med habit now där jag ställde in larm som då påminde mig om att jag har ett skrivjobb att sköta. Den ringde, och ringer fortfarande (även fast jag nu inte behöver någon påminnelse…), tre gånger per dag. Klockan 8, 12.30 och 19.30. Den första är när jag brukar vara hyffsat klar med frukost och allt runtomkring med barnen. Den andra är när jag just lagt storasyster och jag har en timme med bara lillebror. Den sista är när hon sedan lagt sig för natten och jag återigen är lite mer fri. Jag har dock väldigt sällan skrivit på kvällen. Då är jag helt enkelt för trött, så jag ger hellre järnet på dagen och låter hjärnan få ha lite ledigt då.

Den andra appen jag tog hjälp av är appblocker. Då främst instagram och mailen som jag hade avstängd från 22 till efter lunch. Men efter ett tag justerade jag de tiderna, och nu har jag pausat detta helt. Men nog skulle det behövas… I vilket fall hjälpte det genast. Och det var skönt att få den energin fri. Väldigt nyttigt.

Ett annat litet knep jag tagit till mig är, om än kanske tvärtemot ovan nämnda, att skriva på mobilen. Variation är också bra för att inte fastna. Men då behöver jag inte sitta fastlåst vid skrivbordet utan kan samtidigt hålla koll på storasyster när hon är ute och härjar. Det är många bäckar små som gäller, att samla in orden. Hela det här manuset består förmodligen av sådant.

Jag får faktiskt påminna mig om hur bra det här går. Det är himla roligt att varenda dag nå sitt skrivmål. Över 22.000 ord har producerats genom dagligt skrivande. Fortsätter jag så här så har jag snart ett första utkast, och jag är väldigt motiverad att ta mig dit. Hoppas verkligen att när de flesta komponenter kring historien är nedskrivna så går upploppet i en rasande fart.

Jämnare flöde (Skrivsöndag 11)

Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉

Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.

Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.

Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).

Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.

Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.

Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.

Många trådar att nysta i (Skrivsöndag 10)

Nu var det länge sedan jag kunde kika in en söndag och berätta om något gott kring skrivandet, men nu kan jag faktiskt det. Äntligen! Jag är igång med skrivandet och det känns så bra!

För en vecka sedan, den nionde maj, bestämde jag mig för att sätta ett dagligt skrivmål på 500 ord. Det kunde vara varstans i scrivenerdokumentet; i manussektionen, planering eller allmänna tankar. Det här har hittills visat sig vara ett vinnande koncept.

Jag har skrivit varje dag minst detta, och håller därmed historien levande. Steget till att börja skriva har också minskat, vilket förstås är fördelaktigt. Jag tror också det här har lett in mig på att jag åter kan känna glädje i ett skrivprojekt. Det låter kanske märkligt, men ibland sätter jag en sådan press och slår knutar på mig själv. Med ett lägre mål har jag också släppt en stolthet i allt-eller-inget-tänket – innan tyckte jag inte det var okej med annat än minst tusen eller ännu hellre tvåtusen ord per dag. Nu känns det betydligt mer kraftfullt att skriva lite mindre men att i stället göra det precis varenda dag.

Jag har verkligen brottats med hur jag ska ägna mig åt skrivandet. Ska jag planera massor eller skriva helt på känsla? Ska jag tokskriva ett par veckor eller köra mer uthållighet under en längre tid? För att inte tala om alla miljoner sätt det finns att bygga och berätta en historia på. Men egentligen ska jag inte behöva fundera på detta – det bästa sättet är det som fungerar… och det måste få vara okej att blanda och byta metoder. Speciellt nu med två små skruttar att ta hand om, det är så mycket mer pyssel än jag tänkt… men jag kämpar på och har lyckats slappna av lite mer än innan. Och jag försöker fångar så många små stunder jag kan, gärna se till att få klart dagens skrivande så snart som möjligt, för på kvällarna är jag ofta alltför trött. Men jag är motiverad, och det som får fart i mig är meningar som how badly do you want it och your dream life is closer than you think – från podden creative penn som jag nu lyssnar mycket på. Här ska skrivlivet levas.

Den version som jag har beslutat att skriva om håller än. När det nu var jag bestämde mig för den? Den är i varje fall en mix av tidigare varianter. Med den så får jag också med fler element att bolla kring, och vart eftersom jag planerat och nu börjat skriva så dyker det bara upp fler. Det finns många trådar att nysta i och det känns som att det finns en tillräckligt rik grund att bygga vidare på vilket känns hoppfullt. Också det sätt jag tänkte berätta den på känns dynamisk och spännande.

Det jag däremot kände hindrade mig var det här med att börja skriva. Förväntningarna kan liksom hinna bygga sig stora och hur jag inombords ser allt framför mig skär sig ofta extremt med min praktiska förmåga. Men nu växer i varje fall orden i dokumentet och jag ska bara fortsätta på det spår jag nu tagit, så ska jag se att det med tiden närmar sig i hur jag tänkt att alltsammans ska vara.

Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.

Det vita arket (Skrivsöndag 8)

Vart var jag någonstans, med skrivandet sist jag gjorde en uppdatering? Jo jag hade inte ens börjat skriva ännu. Snarare stannat upp och slutat att trampa, för det kändes lite hopplöst och jag var alltför stressad och ivrig att få till något så att någon form av känsla försvann – den som krävs för att hitta sitt eget. Men nu har jag minsann kommit igång, och jag skriver med block och penna.

Processen går därmed långsammare, men det är det värt. För det blir en annan känsla både för mig när jag skriver men också för hur resultatet på texten blir sedan. Då när jag skriver är jag mer närvarande och inkännande, lite mer fri och kreativ och skrivflödet går jämnare än om jag skulle skriva på datorn då det ofta blir ryckigt och tar tvärstopp emellanåt. När jag sedan skriver in det på datorn (tänk det extra arbetet) så kan en mer analytisk del av mig ta över och föra in kommentarer och sådant. Jag tycker det blivit en fin kombination och sätt att arbeta fram berättelsen på. Som att jag ser texten annorlunda, och även att jag inte stirrar mig blind på ordantal utan låter det få ta den tid det tar. Men alltsammans får en ärligare chans på detta sätt, känns det som.

Annars är jag ganska snäll mot mig själv och hetsar inte med att få till skrivandet till varje pris. En liten tanke om att ta det lugnt nu de sista veckorna innan förlossningen och dyket in i bebistillvaron sedan, med två barn att ta hand om. Med tanke på det så är det heller inte konstigt att det går trögt för mig. För jag behöver motionera och träna fysiskt för att ha ork och inspiration till det kreativa arbetet. De går hand i hand. Och nu är jag rätt så otymplig minsann… men försöker ändå få till lite rörlighet varje dag, styrka ibland (pyttelite) och så mycket promenerande som jag kan. Jag märker stor skillnad på det lilla jag får till, så det är motiverande. Det som dessutom gjort mig trög är tiden det är på året, vintern/senvintern är smått outhärdlig tycker jag (också för att promenadlivet bli än mer begränsat för all snö som varit (plus för graviditetten)), längtar ofantligt efter sommaren.

Så det blev lite av en räddning för mig att ta en månad med ljudböcker nu. Jag var lagom less på att strosa samma grusväg ett par gånger varje dag, och tålmodigt stå och vänta på dottern med det hon pysslar med (visst är det lite synd för henne också att mamma inte kan gå i mer skog och mark nuförtiden). Med det så kom även inspiration.

Men det är segt nu, dessa sista 27 dagar som det är kvar. Det här inlägget har jag börjat och framförallt tänkt skriva i över en månad nu. Men när en helg och söndag infallit har det på något sätt inte blivit lika lätt att få ihop. Framförallt inte på kvällarna… men nu så, fick det bli som det blev.

Så jag har skrivit på en del, men också stannat av en del. Det får vara så, processen, just när tillvaron är som den är just nu. Jag försöker, både trycka på skrivandet och även vara snäll med hållbarhetstänk. Jag ser med andra ord otroligt mycket fram emot att det nu våras ute, till sol och värme och att förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv mer, främst genom att då få upp fysiken, som jag vet hör så väl ihop med det mentala och de båda behövs ju i detta kreativa arbete.

Slutat trampat (Skrivsöndag 7)

Några veckor senare står jag fortfarande och stampar. Eller jag har slutat att stampa för att inte sjunka djupare i min skrivförtvivlan. Jag har bara släppt det för ett tag. Bara lite. För att nollställa mig kanske. Gjort lite annat, och rensat och strukturerat tillvaron en smula. Även fast det inte gått en dag utan både en och flera tankar om att jag borde skriva dykt upp.

Så jag tänkte att det vore dags för en uppdatering, såsom jag brukar göra. Även fast det inte är något direkt glädjefyllt, att i princip ingenting har hänt. Utan bara en naturlig del i skrivprocessen, det här tragglandet. Jag ville så mycket kring nanowrimo och då när jag fick tillbaka skrivlusten men på något sätt klaffade det inte rätt. Det är ju inte konstigt att det går upp och ner med kreativa sysslor. Och det behöver inte heller vara roligt jämt precis, för att det ändå ska vara tillfredsställande, så att säga. Tänk när jag till slut får till det – vilken triumf. Sedan har jag också hört på sistone, och som jag kan känna igen mig i – att göra en massa fel leder till att man hamnar mer rätt än om man inte hade försökt och misslyckats.

Men det finns ju en liten press hos mig, att lite mer borde ha hänt, eller ska hinna hända, innan bebis anländer om ett par månader. Visst fortsätter processen då också, men situationen blir förstås förändrad. Nog för att jag hade önskat att ett utkast blivit till och genomarbetad en eller två gånger så kan det också vara gott nog att åtminstone ha försökt och skrivit på, vad som nu än blir till. Målet nu är att bara börja skriva, och sikta på att få till ett råmanus. Ett råmanus, bara! Ett experiment med en enhetlig historia, från början till slut. Men ack så svårt 😉

Jag tänker mig ändå att snart så, så ska jag göra ett nytt försök. Men innan dess tror jag mycket på att dyka ner i Maja Lundes bok Przewalskis häst. Den boken har jag väntat länge på att den ska översättas och kanske kunde det inte ha blivit mer vältajmat för mig. Hon skriver just sådana historier med den här klimatkvartetten som jag vill göra, om än på mitt egna vis förstås.

Bygger och bygger, med mina verktyg (Skrivsöndag 6)

Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.

Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.

Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.

För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.

Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.

Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.

Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.