Om boken Emma förlorar sin man på julafton. Två år senare har hon fortfarande svårt att finna mening i tillvaron. Det dåliga samvetet gnager i henne, fanns det något hon kunde ha gjort för att rädda honom?
På väg hem en kväll stöter hon ihop med en äldre man som har irrat bort sig i snöstormen. Hon bestämmer sig för att försäkra sig om att han kommer hem välbehållen. Den kvällen föds en idé hos Emma. Hon ska utföra 24 goda gärningar. En för varje dag fram till julafton.
Från att oftast vara ensam möter Emma under dessa vintriga dagar en mängd människor som sakta börjar förändra hennes tillvaro. Men är hennes goda gärningar tillräckliga för att mota bort mörkret som bosatt sig inom henne? Hur kommer hennes liv se ut när hon vaknar på julafton?
24 goda gärningar är en varm, allvarlig och romantisk berättelse om hur ensam julen ibland kan kännas och hur svårt det kan vara att gå vidare.
Min kommentar Jag uppskattade ett lite eget koncept med den här boken att Emma ska göra 24 goda gärningar som sin egen kalender. Nedräkningen till jul har annars inte varit så rolig precis, och nu får hon chans att gottgöra mycket.
Det var mysig och lite spännande att följa hennes resa. Jag känner med henne och tyckte det framhävdes så väl hur hon brottas inombords. Det som sedan hände runtomkring var också givande. En mysig liten historia som ryckte med mig och var tänkvärd.
Om boken Disa arbetar som ekonom på ett byggbolag i Stockholm. Hon känner sig åsidosatt och utanför på arbetet, och lika ensam på fritiden. När en nyanställd kollega värderas högre än Disa är måttet rågat och hon säger upp sig. Hon säljer sin lägenhet och spontanköper en gård vid sjön Sommen för pengarna. På gården tänker hon starta ett Bed & Breakfast, men det är inte så lätt som hon har trott att få turister att hitta till gården. Hon måste vara kreativ och påhittig för att lyckas och upptäcker snart att det inte heller är det lättaste att hantera vare sig älgar eller akvarellmålning eller grannbonden med de glittrande ögonen.
Med Sommar vid Sommen bjuder författaren Camilla Dahlson på ett härligt feelgood-äventyr. Det här är första delen i serien om Sommen.
Min kommentar En lättsam och ljuvlig liten historia som värmde såhär i vinterkylan. Jag kunde dock tycka att det inte är min preferens att läsa något som är så lättläst och enkelt i språket. Men samtidigt fanns det något där som hör mig kvar. Stundtals är det så träffande att jag hajar till. Och allt som allt speglas situationen och alla händelser otroligt välträffande och givande. Utvecklande och uppmuntrande samt tankeväckande.
Om boken Julia Grahn avskyr (sitt namn till trots) julen. Kanske skulle det vara annorlunda om hon hade någon att fira den med. Men det har hon inte och efter förra årets tomteincident längtar hon inte efter en jul hemma hos föräldrarna. Det ser helt enkelt inte bättre ut än att hon kommer att fira julen ensam med Mr Merlot och Monsieur Chardonnay som enda sällskap.
Petter Niklasson brottas med andra problem. Arbetet med doktorsavhandlingen går trögt och ex-frun har låtit meddela att hon tänker fira julen på Gotland och ta deras gemensamma dotter med sig. Till på köpet verkar han (sitt namn till trots) ha gått och blivit impotent. Den senaste nätdejten slutade i total förödmjukelse med betoning på mjuk.
När Julia får erbjudandet om att fly stan över julhelgen till ett vackert gammalt stenhus i Visby i utbyte mot att vara kattvakt nappar hon. Vad hon inte vet är att Petter har fått samma erbjudande och han åker dit för att lappa ihop sitt spruckna äktenskap.
Deras första möte blir en katastrof. Därefter går det utför. Och sedan blåser det upp till storm…
Julen enligt Julia är en romantisk komedi om att hitta både sig själv och kärleken där man minst anar det. Om att bli räddad av en tomte, om nyfikna grannar och ett snötäckt Visby där allt är möjligt i juletider.
Min kommentar Jag vill djupdyka i lite feelgood och det här var en av böckerna som följde med hem från biblioteket.
Nu förstår jag också varför jag behöver mer utav den här genren i mitt läsliv, så många gånger som jag skrattade! Och så mycket som jag hoppades på karaktärerna. Alla var de roliga att följa för sina egenheter. Tyckte det var så skickligt skrivet för med alla lustigheter, känslor och vemod som jag drogs in i. Igenkänning bland de alla. Och därmed underbar läsning.
En bit efter mitten tyckte jag dock att det saktades ner en smula, men så får det kanske vara. Slutet tyckte jag, efter lite nålar, var så bra. Däremot tyckte jag att det sista kapitlet kunde strykas helt.
Skrivlusten har kommit tillbaka. Jag vände helt enkelt på pannkakan och vips… dök den upp!
Men vad är det rent konkret som har hänt? Jo, jag släppte taget om Du vilda rot. Jag får återta den framöver. Även om jag vet att pauser på det här sättet är den allra största fällan. Men nu kände jag att det bekostade mig det mesta vad gällde skrivandet. I stället började jag skriva någonting nytt, för hand. Med metoden jag nyligen berättade om (här). Jag bara gjorde det, och sedan har energin kommit tillbaka.
Några dagar senare fick jag ännu en idé som jag också började skriva på. Den går mer i linje med min memoar, även om den är helt egen. Det är i vilket fall ingen fiktion.
Så jag skriver på flera projekt samtidigt och jag har det väldigt roligt. Tillåt mig att bryta mot skrivreglerna! De som säger att en ska nöta på ett projekt och att det viktigaste är att slutföra dem. Jag vet! Och jag ska. Jag vill ju se den tryckt förstås. Jag skulle liksom inte skriva på något som jag inte tror på. Men visst är det en balansgång och väldigt individuellt. Just nu gör jag så här och det var det bästa för att bryta den så kallade skrivkrampen.
På bilden ovan står de första meningarna i mitt nystartade projekt. Den har formen av en kapitelbok och handlar om Hilma vars längtan bort från det slitsamma arbetet på gården får svar en kall vinterdag när hon träffar Assar.
Om boken Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen. Bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.”
Ronjas barnaliv börjar storslaget. Så blir det också en kamp för fred och rättvisa, en kamp som hon utkämpar tillsammans med rövarsonen Birk.
Min kommentar Jag har förstås sett filmen, men aldrig läst boken. Jag är oerhört glad att jag nu gjort det – det jag tyckte den var helt underbar. Det är så fint berättat om relationerna emellan och om skogen. Att där ska hon gå ut och akta sig för farorna, samtidigt som det också är laddat ätterna emellan. Upplevelserna och resorna de gör, det inlevelsefulla berättandet och hela äventyret – magiskt.
Att börja skriva en hel bok utan någon som helst planering? Att skriva ett första och sista utkast, samtidigt, och sedan gå vidare till nästa?
Jag har läst Writing into the dark förut, men det är först den här gången som jag tar till mig budskapet. Om varför det är en fördel att nästan blunda och skriva, och hur det egentligen går till.
För också succéförfattaren Dean Wesley Smith är det ett enormt projekt att skriva en bok och han poängterar att det inte finns någon som kan hålla koll på precis alltid. Det går liksom inte att planera en hel bok, inte varenda detalj. Så då ska vi inte ens försöka? Det han menar är att vi alla har en inneboende förmåga till berättande. Det gäller bara att uppmuntra och stärka den och det gör vi inte genom att i förväg utstaka vägen. Jag kan känna igen mig i åsikten om att då blir det med ens tråkigt. Halva grejen med att skriva är ju den här ovissheten, att skapa i stunden och se vart skrivandet och historien tar vägen. När karaktärerna får eget liv… ni vet.
Det är en poäng. Att själv inte tappa intresset. Skrivandet ska vara ett äventyr. För att då förmå sig att skriva sig fram hela vägen utan planering gäller det att stärka upp sin kreativa röst och känsla. Den finns där inom oss och ju mer tilltro vi sätter till den, desto starkare växer den och snart kan vi skriva historier ”felfritt”. För mig låter det här helt makalöst. Så hur ska en göra?
Men planerar han ingenting? Jo, delvis, i efterhand. När han har skrivit ett kapitel, skriver han ner några noteringar om vad det handlade om. Väldigt övergripande. Det gör han i farten och det tar bara någon minut, men det hjälper väldigt mycket. Dels längre fram för att snabbt få koll på historien och dels i stunden så att allt blir rätt.
Tro inte heller att han på riktigt skriver från början till slut. Det är bara läsaren som tror att det är så det går till när en bok skrivs. Egentligen är det ett enda virrvarr. Kapitel byter plats och det som skrivs behöver inte hänga ihop med det föregående. Skriv det som behöver skrivas, oavsett vart i historien det ska placeras. Det här hänger ihop med hans absolut viktigaste budskap, vilket måste följas om det ens ska vara möjligt att skriva en bok på det här sättet…
Alla problem och allt som din kreativa röst kommer på MÅSTE fixas PÅ EN GÅNG.
Det är här jag har gjort så många fel att det blir pinsamt. Men också så ofantligt uppenbart att det är det som fattas mig för att kunna skriva bra historier från början. Jag har nämligen massvis med anteckningar om sådant jag ska lägga till och skriva om och gud vet vad. Jag vet en massa, men har tänkt att det bygger jag på i kommande utkast, jag har inte lyssnat på min kreativa röst. Dean Wesley Smith är dock stenhård med att du skriver ENDAST ett utkast. Därför att alltför mycket pillande i texten förstör vår inre kreativitet. Det är inte precis det som förespråkas om skrivkonsten nuförtiden så det kräver mod och åter mod.
Oerhört svårt att lyssna på sin inre röst? Kanske, men övning ger färdighet och snart kanske jag kan berätta historier med ”pennan” som om jag berättade dem muntligt.
Vidare uppmuntrar han en med att jag inte ska bry mig så mycket om en viss historia, eftersom jag har tusen att skriva. Jag ska skriva en, uppslukas av den och följa med på äventyret, gå ”all-in” och lyssna inåt och skriva precis allt som behövs. Avsluta den. Lära mig något. Sedan gå vidare till nästa.
Det finns två punkter som han har framför sig vid sitt skrivbord och är egentligen alla råd som behövs för att skriva sig genom mörkret – skriv scener & lita på processen.
Avslutande nämner han också en viktig punkt – att jag måste lära mig att avsluta precis varenda historia som jag påbörjar. Däri ligger en disciplin och målmedvetenhet som krävs för ett författarskap. Men sedan, om jag lär mig att på riktigt skriva – kommer det vara ett stort nöje. Författare är ju en som skriver, eller hur?
Om boken With more than a hundred published novels and more than seventeen million copies of his books in print, USA Today bestselling author Dean Wesley Smith knows how to outline. And he knows how to write a novel without an outline.In this WMG Writer’s Guide, Dean takes you step-by-step through the process of writing without an outline and explains why not having an outline boosts your creative voice and keeps you more interested in your writing.Want to enjoy your writing more and entertain yourself? Then toss away your outline and Write into the Dark.
Min kommentar Jag har ”läst” den här boken förut, men det är först nu som jag tagit till mig budskapet. Det är fascinerande att kunna skriva en hel bok utan att planera det minsta. Verkligen gå på lust och agera kring skrivandet som det äventyr det är. Författaren vet också vad han pratar om, och jag älskar att han så väl lägger upp hur det här tillvägagångssättet går till och uppmuntrar en trots att det går fullständigt emot hur en bör skriva.
Han vill hedra och lyfta fram vår kreativitet och inre röst, att vi vet, om vi får träna, hur en historia berättas. Att vi ska skriva den och sedan gå vidare till nästa, utan redigering.
Jag tror på det, så jag är väldigt sugen på att testa. Men det krävs galet mycket mod, inte minst för ovan nämnda att det inte är vad som förespråkas. Det är i varje fall värt ett försök.
Dock förstår jag inte varför nästan en tredjedel av boken utgörs av en annan bok.
Den här tiden på året, januari, februari och till och med mars, är den som jag tycker är allra segast. Än tyngre blir det när jag också förstår att januari trots allt är mitt i vintern. Men senare, senvintern, så är jag som en vit, urvriden trasbit. Då har många mörka månader passerat och det finns inte kraft nog att göra allt som man tror sig behöva göra. Dessutom är det ett nytt år och det är mycket man vill ta tag i. När jag sedan tänker på att jag mot våren och under sommaren kommer att accelerera i mina åtagande, då får jag nästintill ångest hur det ens är möjligt, hur jag ska orka med, för just nu i slutet på januari verkar det oerhört svårt för jag har inte mycket energi…
Det finns förstås knep att ta till för att pigga upp sig. Jag kan vara ute och röra på mig under dagtid, allra helst när solen tittar fram. Stretcha och rörelseaktivera kroppen. Se till att få ordentligt med sömn. Äta energifylld och näringsrik mat, rena saker och varierat.
Eller så kan jag bara acceptera. Jag kan ta till mig insikten att vi inte är några maskiner. Att det finns något som heter naturens gång. Att saker och ting går i cykler. Vi har trots allt årstider. Det är inte sunt att blåsa på året runt. Samhället är förstås det som driver på. Jakten på framgång och lycka. Jobba, jobba, jobba mot självförverkligande. Året runt, under alla veckor och månader. Göra något vettigt och göra det bra och ta sig framåt trots att mörkret sänker sig, fortsätta när ljuset spirar outtröttligt och vidare när mörkret åter lägger sig. Är det inte uppenbart att det inte borde fungera på det sättet?
För att sätta in min vintertrötthet i en kontext så kan jag redogöra för min nuvarande splittring. Jag hade som deadline med det andra utkastet för Du vilda rot till den sista januari. Men dels är jag kluven hur jag ska göra för att skriva färdigt ett halvfärdigt utkast. Dels ifrågasätter jag och utforskar min skrivmetod. Och dels är jag vintertrött. Det går inte, jag kan inte. Jag tränar nu också i att lyssna inåt. Dels för att hitta min skrivröst och berättarglöd som kommer bära mitt skrivliv längst. Men visst kräver det att ibland också bara att skriva med disciplin om något verkligen ska hända. Dock tänker jag ta till mig att leva lite hållbart också. Kosta vad det kosta vill. I längden tror jag ändå att det är det mest gynnsamma.
Så vad händer nu? Ingenting skrivduktigt i varje fall, ingen press. Jag passar på att göra annat. Och så inväntar jag ljuset. Om en månad kommer det kännas bättre.
Sakta kommer energin tillbaka. Jag vet att jag i juli kommer att vara odödlig. Fram tills dess får det stegras i den takt det vill.
Om ett par månader kanske kommer jag att försöka mig på att skriva om Du vilda rot helt. Jag ska försöka nollställa mig och berätta den en gång för alla, ett sista försök och så får vi se. Jag är otroligt nervös. Sedan ser jag fram emot att framöver, när säsongen och energin återvänt, göra skrivandet till det äventyr som det borde vara, fylld av livsglädje.
Om boken Cirkeln är bruten och människorna har höjt sin egen ras till den överlägsna. Och enda.När Kajla av trejarfolket är barn blir hon tillsammans med hela sin by förvisad till vildmarken. Trollen har för längesedan dragit sig tillbaka in i Berget, så nu är människorna ensamma kvar att härska ostört Trejarfolket lever gott i sin hemliga dal, men Kajla vill ha tillbaka friheten. För vad säger att människorna inte hittar deras nya hem och fördriver dem igen? Eller ännu värre.Hon ger sig av norrut och finner en gömd och bortglömd gemenskap. Där får hon lära sig att en gång för länge sedan levde alla tvåbenta raser i Norvala i harmoni med naturen. Det var häxorna som upprätthöll balansen mellan jord, luft, eld och vatten, mellan tvåbenta och fyrbenta, mellan marken, skogen, älvarna, bergen och himlen. Ingen tog mer än de behövde. Hon söker ett sätt att avsätta de styrande. Men hur ska hon kunna göra det utan att döda eller att starta ett krig? Vald av Vargar är en jordnära berättelse som utspelas i gröna skogar och grå städer. En magisk roman som handlar om kärlek och hat, hämnd och upprättelse.Frida Hallberg är fantastikförfattare från Hälsingland. Vald av Vargar är hennes fjärde roman och första delen i Norvalaserien.
Min kommentar Jag har velat läsa något av Frida Hallberg väldigt länge och nu blev det äntligen så tack vare att jag vann en utlottning hon hade, så glad för det!
Jag gillar den fina känslan och världen och all tema med skog och troll och allt som hon målar upp. Det är verkligen mysig läsning. Dock tyckte jag att den saknar ordentligt driv. Det blir lite för segt och enformigt för mig att jag tappar intresset. Jag är ändå glad att jag läste den, för berättandet var som nämnt givande. Det är främst budskapet jag gillar, det är så vackert och önskvärt.
Det var min dotter som såg till att vi fick en tältnatt i skogen. Vi gick ner till bäcken som vanligt på förmiddagen och jag hade med mig en bok, Ronja Rövardotter, som faktiskt är kurslitteratur för kursen som jag läser i vår – Litteratur och ekokritik. Men kanske var det för att vi besökt bäcken varenda dag som min dotter ville gå hem efter en kvart. Jag föreslog att vi kunde fortsätta på stigen in i skogen, och det ville hon gärna. Så vi gick vidare och hon tog täten och upptäckte sin skog. Längst ner i backen svängde hon in vid vår tältplats.
Då kom hon tillbaka till mig och lyfte på locket i vagnen och kikade, men där fanns inget tält, och hon stod en stund och funderade. Jag satte mig ner på knä och frågade om hon ville tälta, och min rövardotter nickade.
Så jag fick helt enkelt gå hem och packa, och det blev en tältnatt i skogen. Vargsången viskades i vinden… jag läste Lindgrens saga någon timme när barnen somnat i varsin sovsäck på varsin sida om mig och det kan ha varit det mysigaste!
Nu är jag åter hemma och dricker en kopp kaffe och jag ska i färd med att berätta om den här sjunde tältnatten i min pågående memoar. Det är alltid lika givande att skapa litteratur av mina drömmar och funderingar.
Under 1 års tid djupdyker jag i vad vår naturkontakt och våra tältnätter betyder för mig och mina barn, jag måste få veta vad det innebär att växa upp med naturen. Och jag skriver en bok om det.
FANNY TENGROS 