Bokrecension – Det lilla galleriet i solen

Författare: Marie Sammeli

Handling: Hur hamnade jag här? Jag är ingen äventyrare. Min bucketlist består inte av vandringar i Himalaya, att se toppen av en pyramid eller att simma med delfiner. Den består av Tom, att han ska gifta sig med mig. Att ge Theo en riktigt trygg och fin familj och ett syskon, tänker Julia desperat när flygplanshjulen nuddar marken i Kapstaden.

Julias liv går inte riktigt som hon har tänkt sig, den glimrande karriären i PR-branschen i Stockholm går allt annat än glimrande. När Tom kommer hem och berättar att han har fått ett erbjudande om jobb i Kapstaden så finns egentligen inget att fundera på, det är klart de ska åka. Hon, Tom och deras son Theo till äventyret i solen. Om hon nu bara hade varit en äventyrare

Samtidigt som Julia kämpar för att bygga upp ett nytt liv i Kapstaden inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför är Tom så grinig hela tiden? Grannen, galleristen till Det lilla galleriet, måste hon hacka på henne om varenda småsak? Vad krävs egentligen för att komma med in i gemenskapen på skolan? Skulle inte livet i solen vara mycket lättare?

Det lilla galleriet i solen är en berättelse om att börja om på en helt annan plats där inget blir som man förväntat sig. En bok om oväntade vänskapsförhållanden, en ouppfostrad hund, en attraktiv veterinär, en berömd tavla och ett litet galleri i solen…

Boken innehåller också extramaterial med författarens bästa tips för Kapstaden med omnejd.

Vad jag tyckte:

+ Började riktigt bra, igenkänning med humor berättat med egen stil, och en vilja att följa Julias resa
– För tråkig och enkel, vardaglig, för min smak

Betyg: 3 av 5

 Bladh by Bladh – 2019 – 365 sidor

Detta var ett recensionsexemplar från förlaget, tack så mycket!

Bokrecension – Blå längtan

Författare: Elisabet Nemert

Handling: En varm och gripande roman om två maskrosbarn som förs samman av ödet. De föds samma dag, den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i Sverige. Naomi ser annorlunda ut och förskjuts av sin familj. Hon räddas av Jorinda som kan allt om läkande växter och låter henne växa upp på savannen med elefanter och lejon som vänner. Pia föds på Södra BB i Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholister och uppväxten i ett missbrukarhem sätter djupa spår. Jorinda mördas och Naomi hamnar på barnhem. Dit kommer den svenska överläkaren Birgitta Kronwall som lägger märke till att den lilla flickan blir utstött av de andra barnen. Flickan har läppspalt och anses bära ”det onda märket”. Naomi får följa med till Sverige, ett Sverige där man ytterst sällan ser människor med en annan hudfärg. I den helvita skolan i förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia. Och från den stunden flätas deras liv samman.

Blå längtan är en stark berättelse om människors lika värde och en värld i förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några år bort och sextiotalet sveper in med ny ungdomskultur, nytt mode, ny musik, en ny frihet. Naomis och Pias oförutsägbara livsresor rymmer såväl sorg och glädje som dramatik och kärlek, och som en röd tråd löper deras starka vänskap.

Vad jag tyckte:

+ Fin historia med djup, gillade karaktärerna
– Ett par för mig lite för ”hemska” scener

Betyg: 4 av 5

Forum – 2018 – 380 sidor

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Handling
Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, Odenigbo och får en dotter, Baby.
   Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i ung ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.

   Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

Kommentar
Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av den här boken. Vad den skulle bestå av, vad den berättade, hur den berättade eller vad som var det underliggande budskapet. Ingenting. Bara att det var en ”snudd på klassiker” och någonting i Afrika.

När jag så började läsa fattade jag genast tycke för tjänstepojken Ugwu. Han som vill så väl, kämpar på och tycks alltid hålla sig upprätt. Det var nog också honom som jag tyckte mest om att följa. För här varvas kapitlen med några huvudpersoner. Alla är dock i samma kretsat och allt grundar sig i det som händer kring dem. Här kunde jag dock tycka att det tog lite väl lång tid innan det tog fart. Även om det var skön läsning utan komplikationer hade jag önskat att det fanns lite mer driv och det tidigare. På något sätt var jag ändå tillräckligt fängslad.

När jag så hängt en hel del med dessa personer från början då när allt var frid och fröjd till att sedan vittna om hur det blir allt värre för dem, gör att jag grips med lite extra. Då kunde jag känna det eländiga i situationen. Svårigheterna, kampen men även det aldrig sinande hoppet. Nu fick jag en liten insyn i det som drabbade dem.

Samtidigt kunde jag också tycka (fram till mot slutet) att jag sedan innan fått en betydligt starkare läsupplevelse och insyn i Afrika genom en annan bok jag läst. Detta är dock bara min personliga reflektion. Den vita massajen av Corinne Hofmann var för mig en väldigt ambitiöst berättad historia (verklighetsbaserad) som både berörde och lärde mig massor, sådant jag minns än idag.

En halv gul sol blir ändå för mig en högst läsvärd historia. Författaren har gjort det väl genom att få med många bitar om vad som händer ett land och dess människor. Å andra sidan finns det en kluvenhet som sagt, det här pladdret som jag kan tycka försvinner i mängden.

Efter Ugwu är det Olanna som jag gillar mest att läsa om. Olanna som tycktes vara den där pålästa, rättfärdiga och godhjärtade personen. Men faktiskt tycker jag om att läsa om alla karaktärerna. Det var lätt att känna en värmande känsla vid läsningen, för personerna alltså, och sedan en slags vemod inför det som drabbar dem. Så ja, boken gick hem hos mig.

(Bilden, eller boken, är lite sjaskig, det är för att jag ser den som en slags souvenirer från min Skåne tid då jag jobbade på biblioteken där, de hade lite utgallring och jag kunde inte låta bli)

Half of a Yellow Sun | Albert Bonnier Förlag | 2007 (2006) | 978-91-0-010672-0 | 679 sidor

Svenskarna och deras fäder de senaste 11.000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund

”Men sedan hände något dramatiskt. Drygt ett årtusende efter de första böndernas ankomst anlände

några andra män. De kom däremot att bli anfäder till de flesta nu levande svenskar.”

Titel: Svenskarna och deras fäder de senaste 11.000 åren
Författare: Karin Bojs och Peter Sjölund
Serie: Kan ses som en fortsättning från respektive författares tidigare bok i ämnet
Antal sidor: 233 sidor
Genre: Facklitteratur
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-016754-7
Utgivningsår: 2016
Format: Inbunden

Första meningen: Vi som har skrivit denna bok, Karin Bojs och Peter Sjölund, har tidigare skrivit varsin bok om DNA, historia och släktforskning.

Handling: Pappa är lik sin pappa.
   Först befolkades nuvarande Sverige av stenåldersjägare. Efter några tusen år anslöt bönderna. Det har DNA-tekniken nyligen lärt oss. Men bara några få procent av nu levande svenska män kan spåra sina fädernelinjer till de första jägarna och de första bönderna. De allra flesta – runt 80 procent – härstammar från ett fåtal mäktiga män som kom hit i samband med bronsåldern. När vi lägger ihop DNA-resultat från professionella forskare och släktforskande privatpersoner, framträder en ny bild av Sveriges historia. En mycket finkalibrerad bild, där de flesta svenska män kan hitta sina egna linjer i det stora gemensamma släktträdet.
   Svenskarna och deras fäder – de senaste 10 000 åren borrar vidare efter Karin Bojs Augustprisbelönade Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren och Peter Sjölunds populära Släktforska med DNA.

Min kommentar: För snart ett år sedan läste jag Min europeiska familj av Karin Bojs och tyckte otroligt mycket om den. Alltså väldigt, väldigt mycket! Såklart ville jag läsa den här så kallade fortsättningen.

Tyvärr har jag en del kritik till den här boken. Allra främst var jag skeptisk till att den kom ut så snabbt. Det kändes så förhastat och med det mindre omsorg i skapandet av den. Jag tycker mig också känna av det under läsningen och det tycker jag är onödigt. Det måste väl ändra vara bättre att leverera en bra bok (såsom Min europeiska familj) än att få ut en bok på marknaden snabbt.

Det andra är något som inkluderar flera aspekter men som grundar sig i att jag också är kritisk till vad boken syftar till. På baksidan står det att ”varje enskild svensk ska kunna hitta sin egen position och sina egna rötter”. Det är inget jag kunde glädjas av när jag läste den. Det är nog tänkt att jag först ska DNA testa mig för att sedan vara uppmärksam bland sidorna där jag härstammar från. På slutet uppmanar de till detta, men jag kommer aldrig känna mig trygg med att göra sånt, oavsett om de menar att det är det. Vem vet vad som händer i framtiden. Jag får rysningar av alla obehagliga saker som kan dölja sig.

Sedan att boken baseras på nästan tretusen DNA-testade män – det tycker jag är mindre trovärdigt. Visst, det kanske kan räcka för att måla upp en bild. Men för att visa på alla Sveriges fäder tycker jag ändå att det är för lite.

Jag vet inte riktigt hur jag ska samla ihop mitt grubblande över boken. Men när det står om kungar och härskare undrar jag vem som kan vara släkt med dem. Såklart finns det mer material om dessa män, liksom anledningen till att de kunnat skriva om männens släktled. Det finns helt enkelt mer om det och det är något som de också förklarar bra så jag har egentligen inga problem med det. Jag blir såklart nyfiken på om det kan tänkas komma en bok som baseras på kvinnor snart.

Annars kändes det för mycket upprabblade av årtal, någon mutation här och där, namn och en vandringsled. Samma sak om och om igen. Med andra ord inte lika roligt att läsa som den tidigare. Men kanske har det att göra med att jag som jag minns det tycket att den förra blev ”mindre intressant” ju närmare nutiden det kom, och i den här boken är det mesta i nutid – det kanske är det som spökar.

Så för guds skull, jag hoppas inte att min kritik får dig att tro att jag inte uppskattade boken. För det gjorde jag! Det finns så mycket intressant i den, informationen är väldigt omfattande och jag gillar verkligen att läsa om ämnet. Det är otroligt fascinerade hur vi har rört oss genom historien. Få veta mer om vart alla kommer ifrån, vilka färdigheter vi tagit med oss och hur vi har influerat varandra och påverkats av yttre omständigheter. Såklart är den läsvärd för den som är nyfiken.

Mitt betyg:

Det broderade hjärtat av Carole Martinez

Titel: Det broderade hjärtat
Författare: Carole Martinez
Serie: –
Antal sidor: 396 sidor
Genre: Utländs skönlitteratur, Magisk realism
Språk: Svenska
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le coeur cousu
Översättare: Karin Sjöstrand
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302171-3
Utgivningsår: 2010 (2007)
Format: Inbunden

Första meningen: Mitt namn är Soledad.

Handling: ”Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. Det är min kyss. Den jag aldrig gav dig..”
   Soledad föds missbildad, bakom en mur i sanden, på en plats i öknen intill Medelhavet. Hennes mor är Frasquita Carasco, sömmerskan med de magiska krafterna som förmår åstadkomma vad som helst med sin synål: en solfjäder blir en fjäril som fladdrar iväg, madonnan i kyrkan får ett sidenhjärta som slår, ett söndertrasat ansikte lappas ihop igen och blir än vackrare.
   När Frasquita spelats bort av sin make lastar hon sina barn på en dragkärra och ger sig ut på en odyssé genom ett Andalusien präglat av fattigdom och uppror.

Min kommentar: Jag gillar sådana här böcker som berättas med en känsla av att det är en saga. De är lite mystiskt, magiskt och romantiskt även om det också ofta är lite grymt det som det också berättas om. Det är nog dessa spansktalande länder som kan berätta på det här sättet, det är så vackert tycker jag. Annorlunda och spännande.

Just den här boken är dock lite märklig på sina håll. Ibland händer jag inte riktigt med, men oftast så gör jag det och då är jag fångad. Det är så synd för jag hann faktiskt inte läsa klart den innan jag åkte iväg nu innan jul. Det var så fullt i min packning och jag iddes inte heller ta med den. Jag tänker ändå att jag kan säga att jag gillar den, trots att slutet står oklart för mig, haha. Det var inte så många sidor kvar, men ändå. Det jag kan säga är att jag tyckte om boken, om inte annat får jag väl uppdatera om den slutade på ett sätt som inte föll mig i smaken.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Algeriet, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Brobyggarna av Jan Guillou

Titel: Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet 1
Antal sidor: 595 sidor
Genre: Historisk roman
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 978-91-642-0319-9
Utgivningsår: 2011
Format: Inbunden

Första meningen: Männen blev borta på havet.

Handling: När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.
   De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen.
   Men kärleken vände upp och ned på planerna. Den ene flydde, bedragen och skamsen, till Tyska Östafrika, men hamnade likväl på ett av tidens största järnvägsbyggen, det mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. Den andre flydde också på grund av kärlek, men till London. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning genom att ansluta sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.
   Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.

Min kommentar: Det som har fått mig att skjuta upp att läsa den här boken är det stora sidantalet, men äntligen slog jag mig ner med den i läsfåtöljen. Och jag måste säga att det belönades, för jag tyckte den var bra. Ganska så gammaldags på något vis med språket eftersom det är historiskt, men det var också något som jag kände igen från den första Arn-boken som jag läste av författaren. Det kändes intressant och givande att läsa och till och med ganska roligt stundtals.

Sedan kom det här med sidantalet in, för jag tyckte det blev så utdraget. Generellt tyckte jag det sedan blev ganska tråkigt och händelselöst på något vist som fick mig att snabbläsa en hel del för att komma framåt. Annars tycker jag att Brobyggarna var okej, jag kommer ändå läsa vidare i serien för jag tycker den verkar intressant och den är en smula annorlunda mot vad jag brukar läsa.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Norge, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Resan tillbaka till den vita massajen av Corinne Hofmann

Titel: Resan tillbaka till den vita massajen
Författare: Corinne Hofmann
Serie: Den vita massajen #3
Genre: Memoar
Antal sidor: 196
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Wiedersehen in Barsaloi
Översättare: Mia Engvén
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-21735-0
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Pocket

Första meningen: Nu bär det av.

Handling: Fjorton år har gått sedan Corinne Hofmann tvingades fly från Kenya med sin dotter Napirai. Då var situationen ohållbar och rädslan stor för att dottern skulle tvingas till omskärelse. Nu är läget ett helt annat. Mötet mellan familjen, massajen och vännerna i byn är omtumlande och rörande. I Resan tillbaka till den vita massajen återvänder Corinne Hofmann till platser som betytt mycket för henne: färjan där hon en gång träffade Lketinga, lerhyddan där de bodde tillsammans och sjukhuset där hon kämpade mot malaria och där dottern kom till världen. Dessutom besöker hon inspelningen av filmen som bygger på hennes första bok, Den vita massajen. En film som hade premiär i Tyskland i september 2005.
   Vi som älskade de första böckerna om massajkvinnan kommer att känna igen oss! Men vi får också en unik insyn i det samhälle som Corinne Hofmann besöker. Hon tar oss med till ett Afrika som har att kämpa för en ny tillvaro, där både modernt liv och traditionell kultur ska rymmas.

Min kommentar: Jag är faktiskt lite förvånad att jag uppskattade att läsa den här boken, och även den tidigare – Den vita massajens dotter. Vart kom det ifrån? Men jag hade rysningar när jag läste, jag blev rörd och det var lärorikt. Corinne är väldigt modig och stark. Det är imponerande och att hon klarade av att leva i Kenya på den tiden, att hon delar med sig av sina upplevelser och framförallt ger oss läsare en insyn i landet. Det är ju på riktigt det här. Och det är det som sätter sig hos mig som läsare.

Språket har jag inte varit särskilt imponerande av i tidigare böcker, ganska platt och styltigt. Som om hon bara skrivit ner dagboksanteckningar. Men jag tyckte det var bättre i den här boken på något vis. Det som ryms i texten räcker långt för att beröra.

En av anledningarna till att jag gillade de två efterföljande böckerna från Den vita massajen tror jag är för att de är lite mer reflekterande, Corinne ser ju tillbaka på upplevelsen, medan den första ”bara” berättar det som skedde. Och i den var texten rent kvalitetsmässigt inte så starkt.

Jag gillar verkligen när Corinne menar att om tidigare liv finns så måste hon har varit massaj. Någon annan förklaring till hennes enorma dragning till landet kan jag inte tänka mig. Och hennes starka dragning till sin svärmor, dottern Napirais farmor, känns också som något alldeles extra. Deras förståelse och kärlek till varandra trots enorma olikheter, det var otroligt fint och rörande att läsa om.

Hofmanns stora önskemål med dessa böcker är att öka vår förståelse för de kulturella skillnader och utmaningar som finns. Det tycker jag verkligen hon lyckats med. Och det faktum att hon nu sluter cirkeln på sin resa genom att resa tillbaka till platserna där allt började är fint gjort.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Kenya, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Den tionde gåvan av Jane Johnson

Gud delade upp skönheten och gav den till de tio:

Henna, tvål och siden – det är de tre första.

Plogen, boskapen och bikuporna –

det blir sex.

Solen när den går upp över bergen –

det blir sju.

Månskäran, smal som en kristens klinga –

det blir åtta.

Med hästar och med böcker kommer vi till tio.

Titel: Den tionde gåvan
Författare: Jane Johnson
Serie: –
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 363
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Tenth Gift / Crossed Bones
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-011630-9
Utgivningsår: 2009 (2008)
Format: Inbunden

Första meningen: Det finns bara ett par tre berättelser om människan, och de upprepar sig ständigt och med samma passion som om de aldrig hade hänt förut, likt lärkorna som sjunger samma fem toner i tusentals år.

Handling: Som avskedsgåva från en älskare får Julia Lovat en bok som ska förändra hennes liv. Vid första anblicken innehåller den utsökta broderimönster från 1600-talet och har tillhört en Catherine Ann Tregenna från Cornwall. Men i bokens marginaler finns bleknade dagboksanteckningar som avslöjar ett dramatiskt livsöde. Tjänsteflickan ”Cat” blev bortrövad av muslimska pirater och såldes efter en brutal resa som slav i Marocko.
   Uppslukad av upptäckten beger sig Julia till Nordafrika för att utforska Catherines otroliga öde. I Marocko, bland exotiska ruiner och doftande kryddbasarer, ska Julia finna djupt begravda hemligheter. Och precis som Catherine gjort 400 år före henne, förlorar hon sitt hjärta under den heta marockanska solen.

Min kommentar: Att läsa en bok där just en bok utgör grunden för berättelsen känns alltid som något extra. Just den här boken som Julia hittar är närmare en historisk skatt, i den finns orden från en kvinna som levde för 400 år sedan och blev kidnappad av pirater.

I Den tionde gåvan varvas kapitlen mellan nutidens Julia och dåtidens Catherine, eller Cat som hon också kallas. Det var ganska fascinerande hur deras öden flätades samman med den bok som de båda kommer i kontakt med. Ett plus för att Cats kapitel börjar med ett stycke skrivet i gammaldags stil, vet inte vad jag ska kalla det men här är ett exempel:

”… Huru detta ska ändas, om ej med Pina & Död, kan jag mig icke föreställa. Runt omkring mig blott Olycka & Plåga, Stank & Grymheter. Kanske äro vi redan döda & till Skärselden komna. Men kan ens Helvetet värre vara, än detta hemska Öde?…”,

sedan berättas det vidare om hennes tid som vanligt.

Just i början av boken kändes det förväntansfullt, men sedan tyckte jag att det bleknade och tog för lång tid innan det drog igång. Trots de spännande ingredienserna grep det inte någon större spänning fast i mig (även om det fanns lite, jag kanske var svårflörtad). Ibland tyckte jag att det var lite för osannolikt och lätt. Språket kändes också lite för enkelt och tråkigt. Så den här genomgående känslan höll läsningen på en lägre nivå mot vad den kunnat vara. Men på sina håll fanns det väldigt fina meningar, för jag gillar grundidén. Se bara på den första meningen, sånt tycke jag är fint. Det var synd att det drogs ner såhär för det finns mycket intressant i boken. Just för att det handlar om en kvinna (i de båda tiderna) som kommer från England och möter ett nytt land och en ny kultur i Afrikas Marocko. Författaren delar rikt med sig av de kulturella och religiösa olikheterna, men hittar också det gemensamma mellan dem.

Den tionde gåvan tog med mig på ett nytt äventyr, för pirater hör inte till min vanliga läsning. Den stora insynen i ett annat land var också fascinerande att läsa om. Men generellt kände jag att boken kunnat vässas till en aning för att skapa ett större avtryck, liksom en större läsupplevelse för stunden.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Marocko, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Den vita massajens dotter av Corinne Hofmann

Titel: Den vita massajens dotter
Författare: Corinne Hofmann
Serie: Den vita massajen #2
Genre: Självbiografi/Memoar
Antal sidor: 188
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Zurück aus Afrika
Översättare: Mia Engvén
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21216-7
Utgivningsår: 2004 (2003)
Format: Kartonnage

Första meningen: Långt, långt bort hör jag en röst: ”Hallå … hallå, vakna!” och känner plötsligt en hand på min axel.

Handling: Ingen som läste Den vita massajen lär ha glömt den fascinerande sannsagan om hur en ung, framgångsrik schweizisk kvinna blev handlöst förälskad i en vacker massajkrigare och lämnade allt för att dela hans liv på den afrikanska savannen.
   I denna uppföljare berättar Corinne Hofmann om sitt och dottern Napirais liv efter hemkomsten till Schweiz.

Min kommentar: Eftersom jag minns mina upplevelser av Den vita massajen som tudelade var jag inte särskilt lockad att läsa ännu en bok i samma anda. Men nu hade jag ju skaffat både nummer två och nummer tre redan innan jag läste den första. Fast någonstans var jag ändå lite nyfiken hur det egentligen gick för Corinne…

Jag gillade verkligen hennes förord där hon berättar om hur hon i början försökte besvara alla de brev som hon fick från de som läst Den vita massajen. Tillslut blev det ohållbart och hon bestämde sig för att skriva den här boken till alla som undrade hur det gick. Okej, det var en bra utgångspunkt, så jag inte fick för mig att hon skulle dra den här historien i all oändlighet för att den redan etablerat sig så starkt.

När jag började läsa så gick det rekordsnabbt tills mina ögon tårades och jag blev djupt berörd. Eftersom historien tar vid där den slutade i första boken är det lika dramatiskt och hjärtskärande som då. Jag minns på en gång hur det var och det är en helt otroligt svår situation hon hamnat i. Det känns som om det inte finns något rätt, vad hon än gör blir det fruktansvärt… jag börjar också förstå vad som berört så många människor med denna historia och det är hennes mod och styrka (förutom den annorlunda situationen).

Under resten av läsningen smög det sig också på både det ena och andra som jag fann roliga, intressanta men även fina på det sätt att det nu blev ett bevis på att om man följer sitt hjärtats röst brukar det mesta ordna sig tillslut.

Så jag är ändå förvånad att jag kunde känna så pass bra för den här boken, även om det i det stora hela inte är det bästa språket enligt mig. Kanske en petitess. Jag är inte helt nöjd med hur hon ringar in och avslutar boken. Eftersom det i den här boken också finns med lite bakgrundsinformation om när hon skrev den första boken, Den vita massajen, kan jag förstå varför hon först blev nekad bokutgivning. Då sa de att boken inte innehöll de kriterier som krävs vad gäller intrig, det var inte tillräckligt spännande. Här är lite min besvikelse över språket, att jag upplever det styltigt och tråkigt. Å andra sidan, eftersom boken är självupplevd, är det svårt att göra något åt det, liksom svårt att bedöma. Jag förstår Corinne när hon blir arg över vad i hela friden de mer kan kräva (och så nämner hon alla de helt sinnessjuka och grymma händelser hon var med om och skrev i boken). Tänk vad åsikter vi kan ha.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker denna bok var helt okej. Corinne delar ambitiöst med sig och om du gillade den första boken får du absolut inte missa den här. Nu är jag sugen på att ta del av nästa steg i den här fascinerande historien, nämligen när hon reser tillbaka till Kenya…

Mitt betyg:

Serien:

1. Den vita massajen

2. Den vita massajens dotter

3. Resan tillbaka till den vita massajen

Skära för sten av Abraham Verghese

”Kirurgi är kirurgi är kirurgi”

Titel: Skära för sten
Författare: Abraham Verghese
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 581
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Cutting for stone
Översättare: Hans Berggen
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-43-01281-1
Utgivningsår: 2010 (2009)
Format: Inbundet

Första meningen: Efter åtta månader i mörkret i vår mors sköte kom min bror Shiva och jag till världen sent på eftermiddagen den tjugonde september i nådens år 1954.

Handling: En oförglömlig resa genom en mans liv, och en gripande skildring av den kraft, intimitet och skönhet som växer ur arbetet med att läka andra människor.
   Från den dagen de föds på missionssjukhuset i Addis Abeba 1954 har tvillingpojkarna Marion och Shiva Stone bara varandra. Modern, en indisk nunna och sjuksköterska, dör i barnsäng och fadern, en självsäker brittisk kirurg, försvinner spårlöst.
   Mellan bröderna växer starka band, inte minst genom deras gemensamma passion för läraryrket. Men deras uppväxt är inte odramatisk, i ett Etiopien på gränsen till revolution och kaos.
   Det är dock inte politiken, utan kärleken till samma kvinna, som splittrar bröderna och tvingar Marion till New York, där han kastar sig in i det hektiska och krävande arbetet som underläkare på ett fattigt och överbelagt sjukhus i Bronx slum.
   När så det förflutna kommer ikapp och nästan förgör honom, tvingas Marion anförtro sitt liv åt de två personer han litar minst på i hela världen; fadern som övergav honom och brodern som förrådde honom.

Mitt omdöme: Tre pelare. Etiopien. Kirurgi. Tvillingar. Där har ni Skära för sten.

En väldigt intressant bok som behandlar sådant som jag har mycket lite kännedom om. Temat tvillingar kanske jag kan visualisera mig kring, om jag drar det via syskonskap. Men Etiopien är väldigt okänt och i kirurgi är mina kunskaper extremt bristfälliga. Det enda jag tänker på är tv-serien Grey´s Anatomy, och det är också det som slår mig när jag läser den här boken (och det hade jag lite roligt åt). Det är mycket medicinska termer och allt som rör området, så jag tror nog att författaren skulle kunna säga vad som helst och jag skulle ändå tro honom. Det där svåra beskrivs ändå begripligt och följsamt, även om jag kan tycka att det är väldigt invecklad stundtals. Visserligen kan jag förstå att Verghese vill säga sitt när det ändå är hans eget yrke som han gestaltar.

Att boken i det stora hela utspelar sig i Etiopien är givande att läsa om. Det beskrivs väl och jag följer nyfiket med på resan. Hur det är att leva i Afrika med allt vad det innebär – miljön, fattigdomen och osäkerheten.

Jag faller verkligen för tvillingarna Marion och Shiva Stone. Det blir något alldeles speciellt med tvillingar och jag tycker Verghese har gestaltat det otroligt väl. Jag känner vad de känner och står inför de tankar som de stöter på.

I grunden är Skära för sten en underbar berättelse, väldigt intressant och givande och framförallt välskriven. Men jag är ändå inte blown away. Varför? Jag tyckte den kändes för långdragen och jag hade önskat mer spänning av något slag. Många gånger blir det fantastiskt bra och jag älskar det, språket är också fint emellanåt, men hela tiden är det alldeles för segt för mig. Så upplevelsen blev inte lika stark som den hade möjligheter till.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Etiopien, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.