Hemmet av Mats Strandberg

Bokens baksidetext
Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked. Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.
Mina kommentarer
Det här är egentligen inte min typ av smak vad gäller böcker, eller något annat i och för sig. Men jag tyckte boken hade en sådan spännande idé och att den sedan verkade omtyckt bland andra gjorde att jag inte kunde motstå att prova.

Men nja, jag vet inte riktigt, jag tyckte inte att den här boken var så kul. Jag kan se att boken är både välskriven och intressant med sitt innehåll så ett större intresse hade säkert gjort det mer givande. Men det var ändå helt okej. Det knepiga var nog att jag nästan förväntade mig att bli rädd, vilket jag inte blev (bara vid ett tillfälle under ett par sidor då det frös till i mig). Jag antar att jag stålsätter mig och vägrar behålla något mer hemskt på näthinnan och så förblir jag oberörd.

Jag tror kanske att det var något med Joel och Nina som inte utvecklade sig så starkt att jag höll mig fast. Men det är klart att jag ändå och kan se att Strandberg har skrivit en bok som kan krypa in på skinnet. Det finns en uppbyggande spänning och det finns en skräck i det här vardagliga som vi alla kan möta och som vi alla kan hamna i när vi blir äldre. Det var oerhört väl porträtterat av de gamla. Jag beundrar de som jobbar på ett sådant ställe efter att ha läst den här boken…

Norstedts 2017 978-91-1-307395-8 339 sidor

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro

”Stanna upp i tystnad och lyssna till ditt hjärta.
När det sedan talar till dig, res dig och gå dit det leder dig.”

Titel: Gå dit hjärtat leder dig
Författare: Susanna Tamaro
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 191
Språk: Svenska
Originalspråk: Italienska
Originaltitel: Va´dove ti porta il cuore
Översättare: Helena Monti
Förlag: Forum
ISBN: 91-37-10686-4
Utgivningsår: 1997 (1994)
Format: Inbunden

Första meningen: Det är nu två månader sedan du reste, och bortsett från ett vykort där du meddelar att du fortfarande är vid liv har jag inte hört ett ord ifrån dig.

Handling: En kvinna går i sin trädgård och vattnar sina rosor. Det är höst och hon vet att hon snart ska dö. Hon bestämmer sig för att skriva ett brev till sin älskade dotterdotter som befinner sig på resa långt bort.

Med stor värme och inlevelse skildrar hon sitt liv ända från barndomen, försöker förstå och förklara allt som hänt, både för sig själv och dotterdottern. En berättelse om tre generationer kvinnor, om kärlek och sorg, om svårigheten att skapa sitt eget liv oberoende av alla konventioner.

Mitt omdöme: Den här boken kom till mig från ingenstans, den kom bara flygande till mig och jag blev förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Det är en liten guldklimp. Jag trodde att den skulle vara komplicerad, men det var den verkligen inte. Det var lättläst och inte speciellt långt. Jag sjönk lätt in i kvinnans ord och tog med fascination del av det som hänt i hennes liv. Och jag tyckte det var så fint skrivet.

Sedan är det klart att det kan upplevas som om hon förklara sig alltför väl. Som om hon vill att alla ska skona henne. Men vem vill inte knyta ihop trådarna av det som har hänt i ens liv, reda ut saker och ting och återförena sig med sina minnen och relationer? Speciellt när livet håller på att rinna ur en. Det blir en helt annan känsla när jag vet att det här är kvinnans sista ord. Och när texten är skriven som ett brev blir det extra personligt, som om hon talar rakt till mig. Hon har många kloka ord och reflektioner utifrån sitt liv som hon vill föra vidare till sitt barnbarn. Det är så vackert. Tänk om vi vågade öppna oss på det sättet inför varandra. För boken rör många besvärliga ämnen – hur svår det är att ha en ärlig relation till sina barn, föräldrar och sin älskade och om svårigheten att bryta skadliga mönster som går i arv från generation till generation.

Men jag kan inte påstå att jag blev rörd till tårar, även om det är en fin berättelse. Om jag saknar något så är det väl den känslan, att bli starkt berörd. Eller kanske något runt omkring henne, för boken är endast ett långt brev, i form av en dagbok. Även om det var vacker, det var det! En överraskande fin bok.

Mitt betyg:

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

”Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För att man inte vet hur man låter bli.”


Titel: Britt-Marie var här

Författare: Fredrik Backman
Serie: –
Genre: Komedi, Roman
Antal sidor: 359
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Partners in stories
ISBN: 978-91-981820-0-2
Utgivningsår: 2014
Format: Inbunden

Första meningen: Gafflar.

Handling: En roman om förälskelse, andra chanser och att sparka på det som rullar.
   Britt-Marie, 63, är faktiskt inte passivt aggressiv. Det är bara det att smuts, repor och felaktigt organiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. Hon har just lämnat ett 40-årigt äktenskap och liv som hemmafri, och det enda arbete hon kan få finns i Borg, ett finanskrisdrabbat samhälle vid en väg är allt är nedlagt utom den ölstinkande pizzerian. Britt-Marie avskyr fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är sannerligen inte en början på en underbar vänskap.
   Men när byns ungdomslag behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig in om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarium finns det ingen återvändo.

Kommentar: Jag läste nyligen En man som heter Ove av Backman och jag känner igen mig i hans sätt att skriva och bygga upp historien i den här boken. Det är en otrolig berättarstämning, och fascinerande hur han kan skriva det både roligt och sorgligt på samma gång. Man skrattar samtidigt som det värker i hjärtat…

Britt-Marie är en stark karaktär, som ger uttryck för sig att vara väldigt knepig och besvärlig. Men efterhand faller man för henne också, precis som jag gjorde för Ove. Det är mycket som känns väldigt överdrivet, men det är då det blir starkt! Och ibland överdriver man ju själv också, i sitt liv. Så jag kan förstå Britt-Marie.

För Britt-Marie ska det vara ordning och reda, hon vet exakt vart allting ligger, hon kan sitta uppe hela nätterna för att vänta på sin man, hon anser att man talar om hur maten hon lagar smakar och för allt i världen – se till att sköta dig, för vad ska grannarna annars tro? Det är mycket i henne som jag kan känna igen mig i, inte allt och inte fullt, men tillräckligt för att det känns att läsa om henne vill jag lova.

Backman skriver så fint, det är enkelt och vardagligt men samtidigt poetiskt och med ett fint budskap och han knyter an historien så väl och vackert. Det är väldigt välskrivet. Jag ler stort och länge när de sista raderna är passerade. Och det är ju en så otroligt fin betydelsen för titeln! Men det måste man förstås läsa boken för att förstå 🙂

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.

Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson

”Världen tycktes ha krympt ihop och rymdes nu utan problem inom rummets väggar.”


Titel: Major Pettigrew´s sista chans
Författare: Helen Simonson
Serie:
Genre: Roman
Antal sidor: 434
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Major Pettigrew´s last stand
Översättare: Katarina Jansson

Förlag: Forum
ISBN: 978.91-37-13786-5
Utgivningsår: 2010
Format: Inbunden

Första meningen: Major Pettigrew var fortfarande uppriven efter telefonsamtalet från sin brors fru, och därför tänkte han sig inte för utan öppnade automatisk dörren när det ringde på. 
Handling: Major Pettigrew är en gentleman av den gamla stammen. För honom är tillvarons grundpelare en omsorgsfullt tillagad kopp te, korrekt uppträdanden samt plikten och äran. Han lever ett inrutat pensionärsliv och sedan hustrun gick bort känns dagarna ofta långa, trots golfklubben och en och annan societetsjakt på ett närliggande gods.
   En morgon ringer det oväntat på dörren. Utanför står mrs Ali som sedan många år äger samhällets lilla speceriaffär. Hon kommer från Pakistan och på ytan verkar de inte ha mycket gemensamt. Men snart upptäcker de att de delar kärleken till böcker och trivs i varandras sällskap.
   Det här blir början på en vänskap mellan majoren och mrs Ali, som med tiden djupnat alltmer. Frågan är bara om deras relation kan överleva omgivningens motstånd och deras egna tvivel.

Kommentar: Det här är en bok som är ganska långsam att läsa. Det har nog att göra med att jag inte får ta del av något fängslande. Det tog väl hundra sidor att få grepp om situationen, och ytterligare hundra sidor för att engagera sig och börja förstå. Men den är absolut mysig, med sina inslag av böcker och te.

Jag tycker att den andra halvan av boken var bättre. Då blev det charmigt och ofta insiktsfullt, så som jag gillar. Citat som man gärna markera för att minnas. Ibland tyckte jag dock att dialogerna var lite lustiga, jag funderar liksom om man verkligen pratar så. Men jag tänker att äldre människor kanske gör det, eller i det landet, för den delen.

Det är heller inte lätt att inte jämföra den här bok med den som jag läste innan, En man som heter Ove. Böckerna har många likheter, men där tar det stopp, för de är skrivna på helt olika sätt och inte helt otippat föredrar jag Backmans bok.

Major Pettigrew´s sista chans är inte bara en romeo och julia-saga med en oväntad vänskap på äldre dar, utan jag tyckte också den handlade mycket om majorens relation med hans son.

I överlag tyckte jag boken kändes spretig, seg och jag var ofta oberörd, men visst hade den sina ljusglimtar emellanåt som jag verkligen gillade.

Mitt betyg:

HÄR finns en smakbit.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Titel: En man som heter Ove

Författare: Fredrik Backman
Serie: –
Genre: Komedi, Roman
Antal sidor: 348
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-37-13811-4
Utgivningsår: 2013
Format: Inbunden

Första meningen: ”Ove är 59 år gammal.”
Handling: En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra Saab.
Ove är 59. Han kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan (i det som Ove själv bara minns som ”stadskuppen”) är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Men när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtvärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Fredrik Backmans debutroman om den arga äldre mannen i grannhuset lyckas både skapa sitt eget humoristiska universum och berätta något viktigt om oss själva och vår tid.
~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~  ~ 
Kommentar: Jag var väldigt rädd när jag började läsa den här boken som så många hyllat. Men efter ett tag släpptes det och jag kunde verkligen njuta av att läsa om Ove. Han är otroligt sympatisk. Trots att han är så arg, fåordig och principfast. Gubben i kvarteret. Men måste säga att i början är han som vilken sur gubbe som helst (ursäkta), men i efterhand går han rakt in i hjärtat.
Det finns så många gulliga formuleringar och kommentarer och sammankopplingar att jag gång på gång tjöt till ett åhhhh. Och jag skrattade, och var så nära tårarna att jag fick hejda mig och sluta läsa ett tag där jag satt på tåget. Backman skriver otroligt fint. Jag som inte ens bryr mig om bilar, kan nu förstå Oves mani när det för honom betyder allt. Och så Oves relation till sin fru, det är så vackert och sorgligt att det inte finns. Liksom hur det går för honom med de andra grannarna. Och katten.
Det är ett jämt flöde i boken och trots att det inte är något jättestarkt som griper tag så kan jag inte sluta läsa, det är lätt att fasta för den. Jag gillar hur varje kapitel börjar med ”En man som heter Ove och …”, vad kapitlet nu handlar om. Backman är duktig på att knyta samman allting. Det är enkelt och tydligt men samtidigt starkt och stort. Och hur han berättar om vår tillvaro var otroligt charmigt.
Tänk att det tillsynes enkla med en sur gubbe i kvarteret kan skildras så här vackert och känslosamt. En väldigt fin bok. Men mest skulle jag nog säga att den var gullig. Tänk att en gubbe kan få bli det.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit från boken.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – Jonas Jonasson

Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Författare: Jonas Jonasson
Serie: –
Genre: Komedi
Antal sidor: 319
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 978-91-642-0296-3
Utgivningsår: 2009
Format: Inbunden

Första meningen: Man kan tycka att han kunde ha bestämt sig tidigare och att han kunde ha varit karl nog att meddela omgivningen sitt beslut.

Handling: ”Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt.
Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver t genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.”

Mitt omdöme: Den här boken var lika rolig som den utger sig för att vara. Hela tiden tänkte jag på hur Jonasson lyckats skriva den, hur kom han på alla dessa lustiga skämt? Var och varannan sida bjöd på skrattattacker. Det ska bli intressant att se filmen nu.
Men det var svårt att läsa både snabbt, och mycket åt gången, tyckte jag. Jag tror boken ska läsas som en rolig serie, med ett gäng sidor åt gången. För det vore ju dumt att tycka mindre om den för att den bör läsas annorlunda, även om det var en annorlunda bok… (jag känner att jag börjar tänka som Allan, han är fortfarande med mig…)
Egentligen var det som togs upp i boken, det om Allans resa genom 1900-talet, inte något som jag direkt hurrar över att få läsa. Det var lite transportsträcka för mig. Men med Allan och hans lustiga sätt att se på världen så blev det oemotståndligt.

Till sist tyckte jag om det stycke som Jonassons hade i början, där han har tillägnat boken till en viss person. Det tycker jag ramar in hela berättelsen alldeles ypperligt! Och det får också avsluta denna recension.
”Ingen kunde trollbinda sin publik bättre än morfar där han satt på ljugarbänken, lätt framåtlutad över sin käpp och med munnen full av snus.
– Nej men… är det sant, morfar? sa vi häpna barnbarn.
– Di söm bara säjer dä söm ä sanning, ä inte vär´å höra på, svarade morfar.
Den här boken är till honom.” sidan 5

Hundraåringen har även varit med i ”En smakbit på söndag”.

Mitt betyg: 4 av 5