Bokrecension – Rovhjärta

Författare: Ulrika Rolfsdotter
Förlag: Bazar
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 413

Handling
Rovhjärta är den första delen i en tät och suggestiv spänningsserie som utspelar sig i Ångermanland – en drabbande kriminalroman inspirerad av folktro, historiska mordfall och 1600-talets häxprocesser.

Annie Ljung har byggt upp ett nytt liv som socionom i Stockholm, långt från hembyn Lockne. När hennes dementa mamma rymmer från äldreboendet tvingas Annie återvända till den plats hon både älskar och hatar. Samtidigt försvinner hennes släkting Saga spårlöst och Annie övertalas att stanna. Vad har egentligen 17-åriga Saga för hemligheter? Har hon rymt, varit med om en olycka eller mördats? Annie blir alltmer indragen i sökandet och tvingas återigen möta demonerna från sitt förflutna.

Kommentar
Den här typen av böcker är lite mellanmjölk för mig och det är inte alltid så att mitt intresse behålls för att jag ska ta del av hela historien. Men något med den här lockade lite extra, och även om den egentligen inte skilde sig så mycket från andra liknande (vilket det kanske inte bör göra ändå) så ligger svaret ändå i att jag faktiskt lyssnade på hela. För mig är det ett gott betyg.

På ett sätt var den enkel men i det finns en behaglighet. Jag kunde dock tycka att det skulle ha funnits med mer av det där övernaturliga som jag fick intrycket av att den skulle bestå av. Men jag fastnade å andra sidan för karaktärerna, det gjorde jag verkligen. Det kändes naturligt och jag drogs med i vad som egentligen föregick i den lilla byn på landsbygden. Absolut en härlig omväxling till bok.

Betyg: 3+ av 5

Bokrecension – Lanthandeln

Författare: Karina Johansson
Förlag: Ordberoende förlag
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 318

Handling
Livet vid Krokbackens lanthandel rullar på som det alltid har gjort. Men när lanthandlarens son hittas död på butiksgolvet förändras allt. Märkliga sammanträffanden, skumma affärer, konststölder och inbrott i drickaboden trasar sönder idyllen.

Emanuel är beredd att göra allt för att hitta sin brors mördare. När han börjar få hotfulla sms och förföljs av en grön pickup inser han att han måste vara någonting på spåren.

Samtidigt anländer karriärkvinnan Louise till bygden för en andningspaus i livspusslet. Istället för avkoppling finner hon sig mitt bland intriger och hemligheter. Hennes ankomst rör upp gamla känslor och snart slits hon mellan kraven från Stockholm och barndomsminnena i Sunne.

Kommentar
Det här var en alldeles nog så tillfredsställande bok att lyssna på mellan varven. Men den tillhör varken någon favoritgenre eller gav mig några vidare påverkan – utan mest sådär mellanmjölk. Men det behöver förstås inte vara dåligt. Som sagt uppskattade jag den ändå, för sin enkel- och följsamhet. Det var främst miljön som lockade mig. Dessvärre tyckte jag inte att just lanthandeln fick sådant stort utrymme som jag kanske hade förväntat mig. Men den var ”mysig”, det blev lite spännande och jag kunde allt känna mig in i karaktärerna. Alltså helt ok!

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Deckartanterna springer aldrig i onödan

Författare: Hanna Landahl
Förlag: Lind & CO
Utgivningsår: 2021
Antal timmar: 6 h 39 min
Serie: Del 1

Handling
Trots att våren håller sig på avstånd börjar flyttfåglarna återvända till den skaraborgska slätten. Då försvinner plötsligt fågelforskaren Kent Frölander. Fallet hamnar på Britta Bengtssons skrivbord. I ett av Skaras äldsta trähus driver hon deckarfirman Missing People – och tänker definitivt inte byta namn på den, för hon var faktiskt först! Till sin hjälp har hon modern Anki. Fast kanske är Anki mest ett enerverande bihang? För att inte tala om den lilla mopsen man numera får på köpet när man har med Anki att göra. Britta skulle helst klara sig utan detta radarpar. Men en sak är tyvärr helt säker. Utan Ankis skarpa hjärna skulle Britta inte lyckas lösa ett enda ynka fall.

Kommentar
Jag hoppar gärna på nya böcker av Landahl som jag tycker skriver så träffsäkert, underhållande och aktuellt. Den senaste Ljuskällan om miljöaktivism och så den här som drar åt mer deckarhållet – som inte är något jag dras till men när det blir mysdeckare så kanske det kan vara något. Jag kan också tycka att många böcker som utlovas vara mysdeckare innehåller trots det alltför mycket hemskheter. Men den här med deckartanterna, det är mysdeckare på riktigt.

Jag tyckte mycket om att lyssna på den här. Lagom spännande med framförallt bra uppbyggande och kapitelslut och dylikt. Härliga karaktärer som spinner på temat, framförallt var det som förväntat lite småskojigt. Så det här var helt kart en bok värd att lyssna på för den som söker just en lättsam mysdeckare med en charmig touch.

Betyg: 4 av 5

Häxan av Camilla Läckberg

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 605
Serie: del 10

Baksidetext: När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.
   Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara?
   Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Mina kommentarer:
Det här är min första bok som jag läser av Camilla Läckberg. Fast jag lyssnade i och för sig på den. Det har inte blivit att jag läst någon av henne för det är lite klurigt när det är en serie och dessutom är deckare ändå inget som jag direkt dras till. Men det händer ibland att jag tar del av en sådan historia också. För just den här så var det något med titel som fick mig att tillslut prova något av Läckberg.

Boken var bra, ingen höjdare och inte heller dålig. Okej för min del, tycker jag och framförallt känns det bra att nu åtminstone ha testat. På något sätt kändes det bekant, det var så naturligt och alldagligt skrivit och lätt att i mitt fall lyssna vidare, lite som mysläsning. Det kändes nästan också som lite allmänbildning med den här boken och förmodligen också de andra. Med aktuella ämnen och så var det väldigt roligt att lyssna på karaktärernas dialoger mellan varandra. Och hur allt tycks kringgår vartannat och knyts samman på sina sätt, även om det till en början verkar ifrån varandra.

Jag befarade också att det skulle vara grymt och hemskt att läsa men det tycker jag inte att det var. När mord beskrivs och lite omkring är det som att det bara går förbi och funderas inte så mycket över.  Men däremot var det vid ett tillfälle lite obehagligt.

För sin genres skull kunde jag inte undgå att gissa mig till och fundera över vem som kunde vara mördaren, vilken min anklagelse skiftade lite mellan varven. Jag kunde dock tycka att boken var en smula för lång, speciellt när det ändå inte är så märkvärdigt. Bidragande till detta var slutklämmen som jag faktiskt blev besviken på, det räckte inte för mig tyvärr. Det var bra och så men efter allt för att ta sig dit så var det för klent för mig.

Jag har ingen annan Läckberg-bok att jämföra med och inte heller så mycket pli på genren, men jag tycker ändå att boken var helt okej läsvärd, glad att jag provade men känner mig nöjd såhär.

Sjusiffrigt av Anna Karolina

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 385
Rec.ex: Från förlaget, tack!

Baksidetext: En sen kväll kidnappar Julia, Carla och Nikolina en ung miljardär. De är noggrant planerade, stenhårda och effektiva. Ingenting kan gå fel. Men när lösensumman uteblir tvingas de till nya brott. Allt kompliceras ytterligare när miljardären hamnar på sjukhuset där Julia är läkare. Hon faller handlöst för sin patient. Under tiden arbetar sig polisen allt närmare kidnapparna, men har svårt att tro att det är kvinnor som ligger bakom de råa brotten.

I Sjusiffrigt ställs vänskapens lojalitet mot attraktionens kraft. Det är en hårdkokt polisthriller med gripande intrig och oväntade förvecklingar. Tre barndomsvänner som flyr från sitt förflutna och rusar rakt mot en oförglömlig upplösning.

Mina kommentarer:
Jag är så glad att jag vågade mig på att läsa något utöver det som jag vanligtvis dras till. Men det var något med att det är kvinnor som gör brott som lockade mig, och det var himla tur att jag nappade för jag fick mig en väldigt bra läsupplevelse.

Åh, det var så bra, hjärtat bara dundrade av spänning och det fanns inte en sida utan att det var intressant och roligt att läsa och dessutom kunde jag inte hålla mig för att skratta till vid ett flertal tillfällen. Det var så underbart att läsa. Allt fanns liksom, dragning från början till slut och det finns inte ett uns av besvikelse, tvärtom, vilken omväxling jag fick.

Det bästa är förstås interaktionen mellan de olika karaktärerna. Alla var intressanta och det blev så fullkomligt underhållande att läsa hur det utvecklades, hur de snörde in sig i varandra och hur de från olika håll hade sina egna mål och motiv men det krockade ju minns sagt, men ändå får jag hänga med och det fortsätter så att jag knappt står ut. Underbart, återigen. Jag skulle kunna dar det här vidare och prata om allt som var så roligt att läsa med de olika personerna (det har jag i och för sig redan gjort, gång på gång berättat vad det är som händer i den här boken egentligen, för de här hemma, för jag kunde inte låta bli), men här så skippar jag det. Jag tror det går fram ändå att jag fullkomligt älskade att läsa den här boken. Att jag kan tycka en sådan här bok kan vara rolig, det var något nytt. Och spännande, såklart.

Helt klart mycket givande läsning!

Göteborg noir av Håkan Tendell

Serie: #1
Förlag: Nomen förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 266
Rec.ex: Från författaren, tack!

Baksidetext: Håkan Tendell har med den psykologiska thrillern Göteborg noir skapat en ny stil. Tyngre, råare och mer brutal än någonsin.

Det var efter fiaskot med en kärleksroman författad på kanslisvenska som han bestämde sig för att ändra inriktning. Under helgnätter och semesterveckor i fyra års tid växte så ett manus fram, präglat av hårdkokthet, svart humor och trubbigt våld.

Göteborg noir blev klar till slut. Ett litterärt mästerverk, men ett moraliskt lågvattenmärke. En roman som gör sig lika bra i bokcirkeln som i bokbålet.

Mina kommentarer
Jag har i samband med en intervju med författaren Håkan Tendell (som publiceras i morgon) också fått läsa hans bok Göteborg noir. Men jag måste säga att när han först hörde av sig till mig så var jag tveksam, mest för att den här typen av bok inte är något som jag brukas dras till, allra helst när den utger sig för att vara ”värre än värst”, om det här hemska, råa och brutala. Så för att anpassa utefter mig själv så har jag i intervjun mest fokuserat på den skrivande processen och inte själva verket i sig, även om det givetsvis spelar sin roll.

Jag tycker nog att den här boken både var bättre och sämre än jag trodde. Först och främst var den inte så hemsk som jag förfärade, snarare smått rolig stundtals (lite märkligt, men det var en uppskattad vinkling). Visst fanns det råa partier som jag då fick skumläsa lite. Så det bjöds på givande läsning mellan varven, ganska filmiskt och medryckande. Jag gillade att det fanns en ganska tydlig egen stil, eller åtminstone försök till.

För det kändes som att den (stilen) var lite annorlunda om jag exempelvis ska jämför början och på lite andra håll genom boken, det var bara en känsla jag fick. Och sen dialogerna, jag både gillar att de är klyschiga och följsamma/igenkännande, och ändå inte, eftersom det också blir förväntat och ointressant. Det var något med att jag önskade lite mer djup någonstans, så att jag kunde lära känna dem mer och därmed bry mig lite mer.

Det allra största irritationsmomentet för mig med den här boken är baksidestexten. Jag vet inte vad jag ska säga om det milt sätt, det är så krystat och säger inte ett något. Jag förstår mig verkligen inte på den. Det kanske låter som märklig kritik, men för mig förstärker det att jag inte får ett tydligare grepp om handlingen och vad det hela går ut på.

Avslutningsvis kan jag säga att den här boken var intressant, inte riktigt i mitt tycke, men visst kan jag se att det finns något bakom alltsammans som säkert kan utveckla sig framöver, det var ändå på sina håll underhållande läsning.

Kajas resa – en roman om ett brott av Carin Hjulström

Handling
Det ringer på dörren hemma hos frilansjournalisten Helena Åkerström och ett bud levererar en låda från en anonym avsändare. Lådan är fylld med gamla tidningsartiklar, foton, rättegångshandlingar och dagböcker. Överst ligger ett osignerat brev. Avsändaren förklarar att hon är svårt sjuk och vädjar till Helena att i egenskap av journalist gå igenom materialet och se om hon kan göra något av det. Det handlar om de mest brutala politiska mord som ägt rum i Sverige i modern tid – en grupp tsartrogna ryssar som 1919 torterade och mördade ett flertal bolsjeviker i exil och sänkte dem i en sjö norr om Stockholm.

Genom brevet får Helena också veta att hon inte är släktens första journalist. Det var Kaja Asklund, på 1910-talet en välkänd signatur i Stockholms-Tidningen. Enligt den anonyme brevskrivaren var Kaja väl insatt i historien om de tsartrogna ryssarnas brott och hon kände flera av förövarna.

Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Då hon dessutom får veta att Kaja försvann spårlöst i september 1919 ökar naturligtvis hennes intresse. Helena börjar anteckna och skriva. Hon gör omfattande research och mycket snart väcks historien och dess huvudpersoner till liv i hennes text.

Romanen Kajas resa bygger på en sann historia och skildrar såväl brotten som hur journalisten Kaja av en slump blev indragen i Ryssligans kallblodiga verksamhet i mellankrigstidens Stockholm.

Bakgrund
Svårt att inte lockas av en bok om en bok plus det tjusiga omslaget. I efterhand har jag kommit på att det var samma författare som serien om Frida Fors, som jag gillar mycket.

Recension
Idén till den här boken, att en bok i själva boken ska skrivas, tycker jag alltid verkar så spännande. Men jag vet inte vad det är, det tycks sällan fungera när för mycket avvikande text mot huvudpersonen förekommer. Det blir som att jag i stället inte fastnar för någon utav dem. Det finns inget djup, ingen dragning. Just den här boken har en parallell-handling som tar upp väldigt mycket plats och då blev det som jag var inne på. Plus att romanen som huvudpersonen Helena skriver inte föll mig så värst mycket i smaken, då kanske ni kan förstå att det blev ganska så ointressant för mig.

Kajas resa har de här krigstemat (eller politiska maktspel) som jag nästan börjar avsky nu. Jag lockas i stort sett aldrig utav det och snart kommer det krävas ett under för mig att plocka upp en bok som utger sig för att handla om något krig framöver. I Kajas resa är det mycket om Ryssland, och jag tror att det har samma effekt hos mig som med världskrigen och liknande. Jag har aldrig känt något lockande med det. Visst är det knepigt? Att vissa ämnen inte fungerar alls för en medan det för andra är superintressant. Det måste nästan vara så att jag i tidigare liv inte alls har haft någon koppling till sånt här (jag har väl i stället levt i bergen helt ovetandes hos någon urbefolkning, för det dör jag av nyfikenhet på, hehe).

Jag kan nämna att jag verkligen gillade att läsa två andra böcker av Hjulström, så nog vet jag att hon kan skriva och att jag har uppskattat läsningen av henne förut. Men det var som att jag inte kände igen henne i den här boken. Det var för enkelt och ointressant och innehöll inte några spänningsfaktorer för mig eller några överraskningar. Så för mig blev Kajas resa en besvikelse, tyvärr.

Forum | 2012 | 978-91-37-13758-2 | 413 sidor

En hemlig plats av Tana French

Handling
Fotot visar en leende tonårskille. Över hans blå t-shirt har någon omsorgsfullt klistrat fast utklippta bokstäver: Jag vet vem som dödade honom.

Det har gått ett år sedan Christopher Harper hittades ihjälslagen på den välklippta gräsmattan innanför murarna på flickinternatet St Kilda’s. Chris var sexton år och elev på pojkskolan i närheten. Nu dyker en av tjejerna på St Kilda’s, Holly Mackey, upp på polisstationen med ett foto på Chris i handen. Holly säger att hon hittat bilden på internatskolans anslagstavla, där eleverna sätter upp lappar med sina hemligheter. Hennes historia ger nytt liv åt fallet och kriminalaren Stephen Moran ser sin chans att äntligen klättra i graderna. Men för att lyckas måste han samarbeta med Antoinette Conway: kantig, illa omtyckt och utstött bland de manliga kollegorna på mordroteln. Och han måste tränga sig in i den slutna och laddade världen på internatet.

Kriminalpoliserna Morans och Conways intensiva utredningsarbete ger En hemlig plats ett febrigt tickande driv, samtidigt som Tana French målar upp en tonsäker skildring av tonårsliv: med skoningslöst intrigerande och mörka hemligheter, men också svindlande ung kärlek och en magiskt stark vänskap.

Bakgrund
Jag såg några hyllade recensioner om den här boken och stötte på den på second hand och nu äntligen efter några månader blev den läst.

Recension
Det tog inte många sidor innan jag reagerade över att det allt som oftast stod ”Jag sa” följd av en dialog. Tvärtom mot vad det brukade. Det kanske låter löjligt men det irriterade jag mig väldigt mycket på. Än mer när det fortsatte. Och fortsatte. En sån liten struntsak skavde i mig från början.

Det andra irritationsmomentet var att det var för ensidigt. Förhör på förhör. Det tredje att jag fick svårt att från början över huvud taget hänga med på huvudkaraktären. Jag visste knappt vem denne var, eller varför jag ens skulle bry mig.

Det var så mycket oklarheter och så mycket som blev helt fel från mitt håll. Den här boken var inget för mig bara. Visst kunde jag finna något givande mellan raderna under läsningen, men det var för mycket annat som jag direkt inte gillade. Det största plusset var ändå de väldigt intressanta och otroligt ofiltrerade ungdomslivet med gäng och kompisar och språket som de använder. Det var mest det som höll mig kvar. Samt att jag ville få ett svar. Själva gåtan är ändå spännande och med tiden växer sig en väldigt stor fråga om vem tusan den där Chris egentligen var och vad tjejerna döljer.

På ett sätt var det mycket intriger som någonstans var spännande och på ett annat sätt inte alls en stil eller uppbyggande som passade mig den här gången, framförallt inte när det kändes så utdraget.

 The Secret Place | Albert Bonnier | 2016 (2015) | 978-91-0-015366-3 | 568 sidor

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Titel: Jag lät dig gå
Författare: Clare Mackintosh
Serie: –
Genre: Spänning, Deckare
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I let you go
Översättare: Mia Gahne
Förlag: Lind&Co
ISBN: 978-91-7461-481-7
Utgivningsår: 2016 (2014)
Format: Inbunden

Första meningen: Vinden får de våta hårslingorna att fastna i hennes ansikte och hon kisar för att slippa regnstänkt i ögonen.

Handling: Det börjar med en oerhört tragisk olycka. En liten pojke släpper taget om sin mammas hand och springer. Allt händer så snabbt.
   På en sekund har Jenna Greys liv ställts på ända. Hon kan inte stanna i hemstaden Bristol, hennes tillvaro är ödelagd – det enda hon vill är att börja om någon annanstans. Hon flyr till en liten by i Wales och försöker desperat att glömma. Men den fasansfulla novemberkvällen jagar henne i drömmarna. Är det alls möjligt att lämna ett liv och börja ett annat? Och om hennes förflutna kommer ikapp blir konsekvenserna förödande…

Min kommentar: Herregud vad den här boken var bra! Jag gillade liksom varenda sida i den, det var så fängslande och jag hade svårt att slita mig. Från början till slut var det en helt underbar läsupplevelse.

Jag var väldigt nyfiken på den här boken innan dels för att den såg så himla fin ut och dels för att jag hade läste många goda omdömen om den. Sedan pratade alla om en viss twist, en enorm sådan, så det skulle jag minsann vara uppmärksam på när jag läste. Försöka förutspå den, eller nått. Men, jag blev ändå helt chockad och satt bara och gapade när den kom. Då fick jag stanna upp och fundera innan jag åter kunde fortsätta läsa. Då växlade spänningen upp ännu mer, men jag tyckte ju att den var toppen innan det också.

För den är så fint skrivet, det var behagligt att läsa. Jag som inte så ofta läser om polisutredningar tyckte det var intressant och trovärdigt och sedan att följa de olika karaktärerna i sina kapitel, det kändes så levande. Upplägget är toppen och det gick som sagt inte att sluta läsa. Jag tyckte helt enkelt att allt med boken satt som en smäck.

Mitt betyg:

Dödens pendel av Jonas Moström

Titel: Dödens pendel
Författare: Jonas Moström
Serie: Axberg och Jensen #1
Genre: Deckare
Antal sidor: 333
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-85625-61-1
Utgivningsår: 2009 (2004)
Format: Pocket

Första meningen: De sista tio andetagen i Gerd Ekstedts liv var rofyllda.

Handling: När Gerd Ekstedt avlider i sömnen av hjärtstillestånd är hennes son den ende som anar oråd. En försvunnen klocka gör honom övertygad om att någon varit inne i hennes sovrum på natten. Kommissarie Johan Axberg, som har fullt upp med semesterplaneringen och en narkotikahärva, avvisar dock misstankarna som ett förvirrat uttryck för sorg.
   Samtidigt får Erik Jensen, läkare på Sundsvalls sjukhus, in en ung kvinna med hjärtstillestånd på akutmottagningen. Att en ung frisk människa plötsligt drabbas av hjärtstillestånd verkar märkligt och han får inte händelsen ur tankarna. När sedan en nittonårig flicka hittas död i sin säng kort därefter, inser även Johan Axberg att något är allvarligt fel. En märklig detalj fångar hans uppmärksamhet: flickans klocka är försvunnen.
   Går en seriemördare lös i staden?

Min kommentar: Som den Sundsvallstjej jag är har det hos mig vuxit fram en nyfikenhet kring den här serien om Axberg och Jensen. Det tillför en hel del när miljöerna är bekanta och nära. Samtidigt är det inte min allra närmsta genre, men ibland är det uppfriskande med något nytt. Eller snarare tvärtom…

Men det är inte så mycket hemskt i den här boken så det passar mig bra (kanske blir det värre framöver, men lite tål jag allt). Det är lite detektivarbete och så huvudpersonerna Johan Axberg och Erik Jensen. Och dom kom jag att tycka om.

Jag kom väldigt fort in i handlingen och kände snabbt spänning. Språket är varierande och koncist. Jag gillar det och tycker att det känns utvecklande, just för att Moström skriver smart och använder då och då ord som jag inte är bekant med. Men kanske har det att göra med att jag sällan befinner mig bland dessa meningar. Måste också tillägga att det också kändes väldigt naturligt.

Kanske fann jag att det mot slutet avtog en aning, min entusiasm, men det kan såklart ha många anledningar.

Men kort och gott är jag glad att jag äntligen läst den här boken och jag är nöjd! Det var alldeles lagomt spännande och bra skrivet. Nu ser fram emot att fortsätta följa Axberg och Jensen när de löser mordgåtor bland mina kvarter…

Mitt betyg: