Bokrecension – Sista hösten i legoland

av Hanna Rut Carlsson (2019)

Om boken
Det är den allra sista hösten, men ingen tycks lägga märke till det. Människorna i Köpenhamn vill bara leka och har slutat tro på något annat än sig själva. De märker inte ens att själva grunden som allting vilar på är på väg att försvinna. Tre orakel är på plats för att varna dem, men det är svårt att få någon att lyssna.

Vi får följa oraklet Amir, som är på sitt första uppdrag på jorden, men också fyra människor: Katja, som skulle vilja bli lesbisk; Alice, som bara vill ha tillbaka sitt ex; Malik, som kämpar för att få genomföra sitt drömbygge; och hans tioåriga klimatmedvetna dotter Joanna, den enda som tycks inse faran.

Sista hösten i Legoland är Hanna Rut Carlssons debutroman. En berättelse om hybris och annalkande katastrof, men också om några människor som söker efter mening mitt i undergången.

Min kommentar
Jag blev nyfiken på den här boken när den kom ut för några år sedan. Äntligen fick den nu följa med hem en sväng från biblioteket så att jag fick läsa den.

Jag uppskattar det helt egna angreppssättet väldigt mycket. Det är personligt och intressant därav, eftersom det blandar olika berättartekniker. Dels finns det oraklen som läsaren får följa och det är uppbyggt som genom en pjäs nästan. Dels de olika personerna varav en genomför en viss aktivitet som är kopplat till detta och förankrar det övergripande temat. Då blev det också konkret att följa och föra samman alla infallsvinklar. Men sedan dök det också upp korta uppslag utifrån ett allvetande perspektiv. Alla dessa delar gjorde läsningen så intressant och givande.

Innehållet är därmed oerhört tillfredsställande och emellanåt gnistrar det för fullt. Det rymmer också humor mellan raderna liksom hela berättelsen är lustfylld. Däremot tycker jag inte att historien når riktigt hela vägen. Förhoppningen var god, men jag saknade att helt dras med framförallt genom de mänskliga historierna.

Sammantaget rekommenderar jag dock den här boken just för den unika berättarstilen som satte miljöfrågan i ett nytt spelrum.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Den femte årstiden

Författare: N.K Jemisin
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 473

Handling
Den söndrade jordens enda kontinent kallas Stillheten. Men jorden är allt annat än stilla: skalv och jordbävningar kommer och går hela tiden. Ibland går jorden in i en Femte Årstid, som kan sträcka sig över flera år. Då antar dessa vulkaniska, seismiska, atmosfäriska och geomagnetiska omvälvningar apokalyptiska proportioner. Genom åren har civilisationen på Stillheten organiserats i ett kast- och rassystem. Utanför det står orogenerna, utstötta ur och förslavade av samhället, men samtidigt nödvändiga för att skydda mänskligheten, eftersom endast de kan påverka och motverka de seismiska krafter som hotar dess överlevnad. Nu råder Femte Årstiden återigen – kommer världen att gå under eller kan någon rädda den?

Essun har lyckats hemlighålla för sin man Jija och sin omgivning att hon är orogen. En dag finner hon sin treårige son Uche död – ihjälslagen för att han visat tecken på orogeni. Och den som dräpt pojken är Jija. Han har nu flytt tillsammans med deras dotter Nassun, som även hon ärvt förmågorna. Essun måste hitta sin dotter innan något ont händer henne. Men var ska hon söka?

Den femte årstiden är den första delen i trilogin ”Den söndrade jorden”. Alla tre delarna har belönats med en Hugo Award för bästa roman.

Kommentar
Här har vi rena fantasy och möjligheten att få försvinna i en helt annan värld. Också uppläsningen var något annat än det vanliga jag brukat lyssna på. Så alltsammans blev en uppskattad omväxling.

Själva historien och världen var oerhört spännande och säregen. Det var en väldigt speciell känsla och berättarsituation som jag gillade mycket. Även om jag stundtals hade lite svårt att hänga med, så var det ändå väldigt fascinerande med det som den här historien bestod av. Inspirerande och hänförande.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Przewalskis häst

Författare: Maja Lunde
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 496

Handling
Przewalskis häst är historien om världens sista riktiga vildhästar. De målades i grottor i Frankrike för tusentals år sedan och levde i århundraden på de mongoliska stäpperna, men blev under 1900-talet utrotade överallt utom i europeiska djurparker och reservat.

Genom tre berättelser följer vi zoologen Michail från S:t Petersburg, som på 1880-talet reser till Mongoliet för att jaga de mytomspunna hästarna, veterinären Karin, som leder arbetet med att återföra vildhästarna till stäpperna efter Sovjetunionens fall på 1990-talet, och Eva, som år 2064 kämpar för att kunna bo kvar på sin gård i Norge tillsammans med dottern Isa, samtidigt som världen runt omkring dem håller på att falla samman.

Przewalskis häst är en roman om människor och djur, och om människodjuret. Hur har människan påverkat andra arter på jorden? Vad skiljer oss från djuren? Har vi någon möjlighet att korrigera våra misstag? Och vad krävs för att vi alla ska överleva?

Kommentar
Som jag sett fram emot den här boken. Lundes senaste bok Blå blev jag dock inte lika såld på, men det hindrade inte mina förväntningar på denna eftersom Binas historia var så bra. Vad författaren vill berätta om är sådant jag själv funderar mycket på och skulle vilja gestalta. Hennes historier är så mångfacetterade i all fakta hon har med, både kring bokens huvudtema men också de som sträcker sig ut mot miljöfrågorna om hållbarhet. Sedan gillar jag också hennes viktiga ingrediens av föräldrar och barn vilket passar ypperligt i denna generationsfråga.

Det här med de sista vildhästarna är oerhört fascinerande. Dessvärre hade jag för stor nyfikenhet för att inte googla och läste då att denna Przewalskis häst inte alls är någon vildhäst vilket förstås sänkte entusiasmen en aning. Även om det förstås inte hindrar en god historia, för det var det. Przewalskis häst läste jag förresten härstammar från tamhästar som kom fri för femtusen år sedan.

Jag gillade mest att läsa om framtidens Eva och livet på den gård de ännu stannar vid tillsammans med sin dotter. Där tyckte jag det fanns mycket att känna igen sig i och även farhågas över. Det är intressanta bilder Lunde målar upp om världen detta årtal.

Men med de andra tidsepokrarna, som också var givande, skapade det något väldigt starkt. Även fast boken tagit väldigt lång tid att lästa, främst på yttre omständigheter som kommit i vägen, ville jag läsa långsamt för att känna in varje mening och det har gett mig många underbara lässtunder. Det här var en väldigt tankeväckande, innehållsrik och inlevelsefull historia.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Den sista migrationen

Författare: Charlotte McConaghy
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 346

Handling
Den hyllade australiska bästsäljaren! Franny Stone har tillbringat hela livet vid havet, driven av kärleken till fåglarna som svävar ovanför. Men när klimatförändringarna medför att alla vilda djur börjar dö ut i fruktansvärd hastighet börjar även hennes älskade fåglar att försvinna.

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet.

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne.

Den sista migrationen är en hjärtskärande vacker kärleksförklaring till djuren och naturen. Men det är också en spännande och tidlös historia om vad vi är beredda att göra för de vi älskar. En bok för alla som gillade Där kräftorna sjunger, Binas historia och Blå.  

Kommentar
Jag fastnade väldigt fort för den här boken, först och främst för huvudkaraktären som jag tyckte verkade så fascinerande, liksom hennes drivkraft och hur världen var sammanlänkad. Men sedan var alltsammans väldigt lockande på så många plan, och genom historiens gång höll den mig fast och jag ville spänt veta hur allt skulle sammanföras. Men också bara att få ta del av den. För den var så himla fint skriven, med reflektioner och tolkningar, uppmålande och med allt som sker. Jag grämer mig faktiskt lite att jag inte läste boken i stället, så eftersom den var så pass intressant och tankeväckande, för att inte tala om otroligt vacker, överväger jag starkt att läsa den fysiskt framöver, för att kunna se orden. En väldigt givande, intressant och tankeväckande historia minst sagt.

Betyg: 4+ av 5

Bokrecension – Som pesten

Författare: Hanne-Vibeke Holst
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 846

Handling
Läkaren Karoline Branner flyttar med sin familj till Genève för att arbeta med pandemibekämpning för WHO. Men på kontoret möter hon oväntat motstånd i den politiska organisationen, och hemma blir hennes man allt mer rastlös. Och så kommer signaler om en ny influensapandemi.

”Som pesten” är en bladvändare med både emotionellt djup och politisk udd. Det är Hanne-Vibeke Holst när hon är som allra bäst.

Kommentar
Här har vi en tegelsten. Men också en tegelsten som förvånande nog håller en kvar från början till slut. Otroligt. Det var väldigt starkt, välskrivet och otroligt intressant. Jag hade kanske inte kunnat inleda den nuvarande pandemin med att också läsa en bok om just sådant, men efter några månader, så tyckte jag att det var givande. Något som jag också kan instämma med från det jag hört om den här boken är att den är otroligt innehållsrik med all sin research. Och att det träffar så väl, trovärdigt om inte annat trots att sådant sker just nu. Så den var väldigt spännande trots allt!

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Stjärnklart

Författare: Lars Wilderäng
Förlag: Massolit
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 403
Serie: #1

Handling
Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda. Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent? Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Kommentar
I dessa tider kanske det inte är så upplyftande med ännu ett, och ännu värre, samhällsnederlag. Men jag har tyckt det varit givande, när jag fått lite distans, att höra en sådana här påhittade historier. Visserligen välskrivna och ganska trovärdiga, men ändå bara ett tänk-om.

Den här boken fångade mig direkt. Den första delen var så ohyggligt spännande att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Jag gillade att följa olika delar av samhället. Till och med nyhetsflödet på nätet, som efter ett tag förstås bleknade, det var ”underbart”. Sakta nalkades katastrofen. Först som oförstående, sedan tvivel och så småningom insikt men ändå så fanns det alltid folk som förnekade. Det var trovärdigt, medryckande och skrämmande. Väldigt intressant och inkännande.

Mot slutet tyckte jag dock att det gick lite för fort. Dessutom dök lite mer utav sådant som jag inte uppskattar på samma sätt upp, så då blev jag lite missnöjd.

Men överlag var det här en otroligt fascinerande historia. Och ändå var det bara startskottet, det ska bli spännande att se vad som händer i den andra delen i serien.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Det svarta regnet

Författare: Stina Nilsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 190
Ålder: 9-12

Handling
Vinnare av Bonnier Carlsens stora manustävling 2020!

Innan 12-åriga Liv föddes så förstördes världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demonerna som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat och se till att aldrig få in något giftigt i huset eller gå ut i det svarta regnet. Men, det Liv drömmer allra mest om, är att de snart ska ge sig av därifrån, för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.

Ur juryns motivering: ”En gripande, stark och helt och hållet briljant berättelse om en framtid i svart regn. Andlöst spännande från första till sista sidan.”

Kommentar
Jag tyckte det var ohyggligt spännande med den här manustävlingen och även när vinnaren utsågs, snacka om förväntningar på boken! Men på ett bra sätt såklart.

Det är verkligen med små medel, överallt, som Nilsson berättar en fascinerande historia. Otroligt välskrivet och direkt in på skinnet. Som läsare bär man ständigt med sig en spänd nyfikenhet om hur den här världen fungerar och vad som egentligen ska hända med familjen. Gillade framförallt syskonrelationen.

Jag är dessutom ett stort fan av att hålla det koncist, boken är ju inte speciellt lång, men innehåller allt den behöver. Å andra sidan vill jag inte riktigt ge den fullpott. Även om det också är bra att göra detta så väl – att låta läsaren smått få kika in i en historia och sedan lämna – så hade jag önskar än mer ”meningsfullhet”. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men kände inte att jag fick med mig något superstort wow, lite mer budskap för min smak.

Men nog levde den upp till sina gigantiska förväntningar allt.

Betyg: 4 av 5

Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.

Bokrecension – Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury
Utgivningsår: 1953
Antal sidor: 157

Handling
Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar i stället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas »litteratur« och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem – ibland även människorna i husen, om de knusslar. Sedan åker han hem till sin hustru Mildred, som tillbringar dagarna framför TV:n.
Men så lär Guy känna Clarisse, en sjuttonårig granne, som får honom att börja tänka och han inser vilken kraft som finns i egna, självständiga tankar och vilken hjälp han får från den av alla så hatade litteraturen. Omgivningen registrerar hur Guy går från att vara en statens trogne tjänare till att bli statens fiende.
Ray Bradburys Fahrenheit 451, betitlad efter den temperatur vid vilken papper självantänder, är en av världslitteraturens största klassiker i den dystopiska genren, en roman vars budskap i dag känns mer levande och relevant än någonsin.

Kommentar
Det här var ett litet boktips som jag fick under läsningen av Biblioteket (Susan Orlean). Jag tyckte den var rätt bra. Ibland är formuleringarna och det hemska/fantastiska sagolikt, om det här med att bränna böcker/historier och samtidigt en förklaring till varför de är så värdefulla. Fast ibland är det tråkigt och långrandigt, förmodligen för att den har några år på nacken och jag inte riktigt dras med i de gamla tiders textprat. Men annars, helt klart intressant, och visst – skrämmande.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Vägen

Författare: Cormac McCarthy
Förlag: Albert Bonnier Förlag
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 239

Handling
En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat — och varandra. Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

Kommentar
Den här boken hittade jag lite av en slump men eftersom den lät intressant och det verkade som om mycket kunde lura under ytan var jag manad att testa.

Det är en dystopisk historia om en far och son som vandrar längs en väg, väldigt enkelt men desto med skrämmande. Åtminstone ska det upplevas så, och visst gör det de när samhällen verkar ha fallerat och övergivits sedan många år. Hela tiden försöker jag få klart för mig hur det kan komma sig, men oftast är det bara det som sker just nu i historien som det talas om. Att ta sig fram, längs vägen, för att hitta en bättre tillvaro vid dess slut.

Jag är smått förvånad över hur något så händelselöst och ensidigt kan hålla mig fast hela vägen (hehe). Det är mycket dialoger, enkla sådana och de upprepar ofta vad de säger.

Mot slutet dras allt sig samman och jag blev en smula berörd. Ändå känner jag inte något wow, även om det var en intressant berättelse som väckte lite tankar i mig.

Betyg: 3 av 5