Bokrecension – I rymden kan man aldrig dö

av Olivia Alhällen (2021)

Om boken
Noah viker pappersbåtar för att hålla de jobbiga tankarna borta. Och för att visa vilka dagar som är dåliga dagar. En ny båt, en dålig dag. Enkelt.

När Noah dör känns det som om hela världen rasar. I alla fall för Mira. Inte blir det bättre när skolans vetenskapstävling närmar sig och Mira hamnar i det sämsta laget. Där finns Alice som är en bästistjuv utan att veta om det. Ester som är så kär att hon inte kan tänka på annat. Henry som inte bryr sig ett dugg om tävlingen och Frank som inte vill något annat än att vinna den. Och så Yousef, han som gör allt för att inte vara en svikare.

Drömmen om guldpokalen hamnar längre bort när Mira plötsligt hittar en pappersbåt. En pappersbåt som Noah har lämnat efter sig. Noah som har varit död i flera veckor …

Min kommentar
Det här var en så väldigt fin och kompakt liten bok där författaren med små medel får med, liksom under ytan, så himla mycket. Det är intressant och inkännande och jag dras med karaktärerna. Det gemensamma som cirkulerar kring dem skapar en historia som säger så mycket. Som värmer och får mig att tänka till. Det är vardagligt och vackert. Träffar precis det där stora i det lilla som hos de yngre.

Betyg: 5- av 5

Bokrecension – Nattkorpen

av Johan Rundberg (2021)

Om boken
Vinnare av Augustpriset 2021 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok!

Vinnare av Crimetime Award Årets barndeckare 2021 för Nattkorpen och Tjuvdrottningen, de första två delarna i serien Månvind & Hoff.

Vintern håller Stockholm i ett järngrepp, tullarna är igensnöade och det går varken att ta sig in eller ut ur staden.
Mika har bott på Barnhuset på Drottninggatan i hela sitt liv. För att kunna överleva i 1800-talets Stockholm har hon utvecklat ett skarpt sinne för detaljer och hotfulla situationer.
En natt lämnas en nyfödd flicka till barnhuset av en skräckslagen ung man. Det blir början på en kedja av händelser som ska försätta Mika i större fara än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Nattkorpen är den första delen i serien om Månvind & Hoff, en spännande och hisnande välskriven trilogi om barn på samhällets botten i 1800-talets Stockholm. Läs också Tjuvdrottningen och Dödsängeln.

Min kommentar
Vilken välskriven och färgsprakande historia. Berättandet och detaljerna var fantastiska. Mysteriet trollbindande. Världsbygget och situationen helt underbar för att dyka tillbaka till forna tider.

Det som fick mig fullständigt på fall var den händelse i början när ett spädbarn gjorde entré och en kvinna tog emot denne som direkt efter födseln fortfarande rykte av värme i kontrast till kylan – som en nybakad brödlimpa – är det inte en fantastisk liknelse…!

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Fågeltämjaren

Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 309
Serie: #2

Handling
Jakten på ögonstenen går vidare!

Miranda och Syrsa befinner sig i Lydias hus i den norra hamnstaden som förbereder sig för vintern.

Med samma skicklighet som Miranda dök efter pärlor, klättrar hon nu högt uppe i smaragdkronorna där hon träffsäkert svingar sin yxa.

Men vintern kommer tidigt och med vintern onda krafter, som snart har staden i sitt grepp. Dagskatornas beteende tycks förändrat och snart attackerar de i flock. När Iberis dyker upp har den annars så vänliga staden förändrats till oigenkännlighet.

Kommentar
Helt enkelt en underbar fortsättning i den här magiska berättelsen och äventyret med den känsla och tilldragning den ger.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Pärlfiskaren

Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 247
Serie: #1

Handling
Det enda beviset för att ögonstenen finns är förbannelsen som vilar över den.

Miranda saknar en arm. En roshaj tog den en dag när hon var nere i djupet och dök. Trots det är hon den bästa dykaren och den bästa pärlfiskaren. Hon vet att ögonstenen, den mytomspunna och mest värdefulla pärlan, kan bli hennes.

Mot sin önskan har hon Syrsa med sig på äventyret, en flicka som pladdrar oavbrutet och inte ens simmar särskilt bra. Men Syrsa har också en sällsynt förmåga, något som kan ge Miranda ett rejält övertag på alla andra i sökandet efter ögonstenen …

Faror lurar dock överallt: roshajarna som kretsar kring dem när de dyker, förbannelsen som vilar över ögonstenen, och vad vill egentligen den gåtfulla Iberis som följer varje steg de tar?

Med ”Pärlfiskaren” vann Karin Erlandsson Schildts & Söderströms skrivtävling – Berättelsen är bäst – där man efterlyste läsromaner för barn. ”Pärlfiskaren” är den första delen av fyra i serien ”Legenden om ögonstenen”. ”Pärlfiskaren” vann Runeberg Junior-priset och Arvid Lydecken-priset 2018 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris samma år. Karin Erlandsson (f. 1978) bor i Mariehamn med man och barn. Hennes debutroman Minkriket (2014) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Kommentar
Det här, alltså, var en fantastisk läsupplevelse. Nog hade jag skymtat den här innan och varit lite nyfiken, men inte dragits sådär nämnvärt men det bådar också gott för att bli positivt överraskad.

Jag tyckte att den här berättelsen var helt fantastisk. Gillar framförallt kompisrelationerna, deras olikheter som måste samsas. Om det här med ögonstenen och den otroliga dragningskraften den besitter. Hur Erlandsson bygger upp känslan kring berättelsen och karaktärerna och hela äventyret och världen. Magiskt.

Då jag lyssnade på boken måste jag säga att uppläsningen som passande nog är på finlandssvenska tillförde än mer lovord för läsupplevelsen. Underbart.

Sedan läste jag även författarens skrivhandbok och blev så imponerad och inspirerad.

Kan väl säga att den ligger bra till för årets bästa böcker som snart ska koras 😉

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Ishavspirater

Författare: Frida Nilsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 393

Handling
”Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!”

Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: ”Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer.”

Den fruktade piraten Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att hacka fram diamanter i en mörk och farlig gruva. Så fruktad är Vithuvud att ingen vågar söka efter barnen och alla vet att ingen överlever länge i hans gruva. Men den dag han tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar – ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon själv är livrädd. För hon vet hur rädd lillasyster Miki måste vara i piratens våld. Ensam i gruvans mörka gångar.

En fantastisk äventyrshistoria om systerskap, vänskap, rädsla och mod, rikt illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Kommentar
Förutom att jag var lite förvånad att den här boken på ett sätt kändes lite lång, så var den också sagolik att lyssna på. Fantastisk. Ett äventyr med så väldigt fina beskrivningar och händelser som det kändes som något extra att hänga med på. Som en helt egen värld att trollbindas av. Så med tanke på det fantastiskt vackra språket så måste jag läsa mer av den här författaren framöver.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Tusen stjärnors ö

Författare: Emma Karinsdotter
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 269

Handling
Hur överlever man när någon man älskar dör? Genom 11-åriga Tigris ögon får vi inte bara se sorgen på nära håll utan också hitta vägar till att gå vidare – med hjälp av fantasi och en gnutta magi. Tusen stjärnors ö är en äventyrsberättelse som träffar rakt i hjärtat.

Tigris och hennes pappa har levt ensamma i nästan alla år. Och pappan saknar Tigris mamma så mycket att han inte kan fungera utan henne.

De har precis flyttat till en mindre lägenhet när Tigris upptäcker en märklig låda med mammas namn i flyttröran. En magisk låda? Tigris kryper ner i den och somnar … och vaknar upp i en helt annan värld! Tusen stjärnors ö liknar inget hon sett förut. Där finns Ariann med sina sånger, där finns stjärnstenarna och Leo med sina molnfår. Och det bästa av allt – där finns spår av Tigris mamma! Men på ön finns också Skuggan som har börjat släcka alla de stjärnor som ger ön liv, och där finns den livsfarliga Förstenade skogen, dit Tigris mamma gått och sedan försvunnit …

Med absolut gehör för Tigris tankar skildrar Emma Karinsdotter en familjs sorgeprocess efter en älskad familjemedlem, men också hur man hittar vägar att gå vidare. Om debuten Lisbet och Sambakungen flörtade med Pippi Långstrump och Karlsson på taket, är Tusen stjärnors ö snarare en samtida pendang till Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio men med en alldeles egen röst.

Kommentar
Tänk så bra när jag ibland blir insnöad på olika ämnen/genrer/typer av böcker och ramlar över små pärlor. Den här var underbar. Det är egentligen sällan man dras med så i en historia så som jag gjorde med denna. Det var så väl berättat och uppbyggt och jag levde mig verkligen in i alla frågetecken och den situation som Tigris var i, kände med henne och kände spänning, nyfikenhet och fascination som läsare, men också det som utgör temat – sorgen.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Sveket vid sjön (Hallahem)

Författare: Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 255
Serie: #2

Handling
Bortbytingarna Tilda och Torun lyckades tillsammans med sina vänner rädda vittrornas stad Hallahem undan människornas förstörelse. Men nu har ett betydligt farligare hot vaknat. Ett uråldrigt sällskap som i hundratals år jagat skogarnas väsen är vitterfolket på spåren. Sällskapets anhängare finns närmare än flickorna någonsin kunnat ana. Vem kan de egentligen lita på?

Dessutom ställs de inför ännu fler nya utmaningar och frågor som kräver svar. Hallahem skakas av interna strider med osäker utgång. Vart tog deras vän Grim vägen efter skalvet i berget? Hur ska både vittror och människor handskas med skogsrån och sjörån som blivit allt aggressivare? 

Sveket vid sjön är den andra delen i trilogin om Hallahem. Läs också den första delen Staden under berget.

Kommentar
Lika härligt att hänga med i äventyret i den här andra boken i serien. Alltså, kort och gott älskar jag allt med dessa ungdomsböcker.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Det svarta regnet

Författare: Stina Nilsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 190
Ålder: 9-12

Handling
Vinnare av Bonnier Carlsens stora manustävling 2020!

Innan 12-åriga Liv föddes så förstördes världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demonerna som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat och se till att aldrig få in något giftigt i huset eller gå ut i det svarta regnet. Men, det Liv drömmer allra mest om, är att de snart ska ge sig av därifrån, för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.

Ur juryns motivering: ”En gripande, stark och helt och hållet briljant berättelse om en framtid i svart regn. Andlöst spännande från första till sista sidan.”

Kommentar
Jag tyckte det var ohyggligt spännande med den här manustävlingen och även när vinnaren utsågs, snacka om förväntningar på boken! Men på ett bra sätt såklart.

Det är verkligen med små medel, överallt, som Nilsson berättar en fascinerande historia. Otroligt välskrivet och direkt in på skinnet. Som läsare bär man ständigt med sig en spänd nyfikenhet om hur den här världen fungerar och vad som egentligen ska hända med familjen. Gillade framförallt syskonrelationen.

Jag är dessutom ett stort fan av att hålla det koncist, boken är ju inte speciellt lång, men innehåller allt den behöver. Å andra sidan vill jag inte riktigt ge den fullpott. Även om det också är bra att göra detta så väl – att låta läsaren smått få kika in i en historia och sedan lämna – så hade jag önskar än mer ”meningsfullhet”. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men kände inte att jag fick med mig något superstort wow, lite mer budskap för min smak.

Men nog levde den upp till sina gigantiska förväntningar allt.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Djupgraven

Författare: Camilla & Viveca Sten
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2016
Ålder: 9-12
Serie: Havsfolket #1
Antal sidor: 334

Handling
Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle.

Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

Tillsammans har mor och dotter Sten skapat en olidligt spännande första del i en rysartrilogi. Viveca Sten är en av våra största deckarförfattare, dottern Camilla har nyligen släppt sin hyllade debutroman för vuxna.

Kommentar
Den här har jag velat läsa ganska länge. Åtminstone Camilla Sten är en författare jag läst ett par böcker av tidigare och gillat. Denna och den här serien verkade dessutom vara något av det jag letar efter.

Jag tyckte att den var bra! Ungefär så bra som jag förväntade mig. Däremot tyckte jag att det tog lite för lång tid innan dramatiken drog igång, jag hade bl.a önska höra om mer magi tidigare. Men när allt väl hade etablerats fick det sig en väldig fart och det blev oerhört spännande.

Jag gillade hur väl de implementerat det magiska som något någorlunda naturligt i historien. Hur klasskamraterna pratar om det, både de som är ovetande och står emot men också med de som redan är med i spelet och de som hoppar på. Jag ville veta vem Tuva var och vad som dolde sig bland dem och att följa deras sökande. Det var spännande, med hur allt byggdes upp.

Så jag kommer säkert läsa, eller lyssna, vidare på den här serien.

Betyg: 4 av 5

Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.