Bokrecension – ”Lite trött bara, annars bra”

av Mirijam Geyerhofer (2019)

Om boken
Att bli förälder är något av det största som händer en i livet. Men att få ett barn som sover hela nätterna igenom hör till undantagen. Så hur roddar man livet som aldrig utsövd småbarnsförälder utan att bli deprimerad, få minnesförlust eller andra sjukdomsliknande symptom på grund av sömnbristen? Hur klarar man av att ha fungerande relationer när man aldrig får sova?

Lite trött bara, annars bra är en bok att skratta åt när man gråter av trötthet under ändlösa vaknätter, en bok som hjälper en att förstå varför man mår som man gör och som med hjälp av snälla metoder och goda råd kan ge lösningar och hopp.

Mirijam Geyerhofer är journalist och blev själv sjuk av sömnbrist efter att hennes dotter föddes. Hon är bosatt i Malmö och mamma till två barn.

Min kommentar
Det här var förstås underbart att få lite stöd i den trötthetsdimma som föräldraskapet innebär med sömnbristen. Mycket befriande att höra andra och lite värre historier än sin egen, men även sådant som precis beskriver det man själv försöker hantera.

Tips som både påminde en om hur man överlever dessa kämpiga månader och år men framförallt kände jag att jag fick en spark i baken att verkligen prioritera min sömn.

Kände att boken gav mig väldigt mycket. Skönt att lära sig förstå att man kan tycka att föräldraskapet är jobbigt, men för det så älskar man sina barn. Att det inte är samma sak. För alla behöver vi andrum, olika mycket och har också olika förutsättningar men att vi inte ska jämföra utan se till en själv. Ja det var mycket som jag satt och nickade åt liksom kunde känna mig tröstad av. Helt klart nödvändig läsning för den här perioden i livet.

Betyg: 5 av 5

För mycket obalans – om tankarnas iver & kroppens kamp

För någon månad sedan, då när jag var mitt uppe i att skriva på mitt första utkast till manusidén som jag länge kämpat för, upptäckte jag några prickar på benet.

Snart såg jag också att de fanns i stort sett överallt på kroppen. Det såg helt galet ut och det kliade också extremt mycket. Någon typ av utslag, sa mamma att det var. Att min kropps immunförsvar var helt upp och ner, sa min sambo som visade den här bilden för skolsköterskan. När de sedan nämnde saker som matallergi blev jag än mer skeptisk och skyllde på jojobaoljan som jag smörjt in mig med. Men efter den andra natten, där det kändes som att jag ville slita av mig huden, gav jag upp. Jag fick ta allergitabletter. Något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle behöva göra. Några dagar senare försvann utslagen, men det har fortfarande kliats flera veckor efteråt.

Nu när det gått någon månad är det mycket bättre. Det är nog för att jag luskade ut vad det berodde på. Jag har lärt mig en del om histamin och att det förmodligen var min kropps förmåga att bryta ner det ämnet som var svaret på reaktionen. Andra saker som också påverkat är bristen på sömn och hur mycket stress jag utsatts för. Eller snarare utsatt mig själv för.

Som nybliven tvåbarnsmamma blev det helt enkelt för mycket för min stackars kropp att hålla den här balansen. Det kan verka löjligt att jag för histaminintoleransen just nu inte alls bör äta matrester, ost, korv, fisk, skaldjur, jästa och inlagda saker och många andra födoämnen där histaminet är speciellt närvarande. Helst ska allt ätas färskt och direkt. I början kändes det som att histamin finns i precis allt som är gott och nyttig. Men jag har sett till att undvika de värsta bomberna en tid och dessutom tagit min allergitablett samt en tablett med DAO-enzymer inför en måltid med extra mycket histamin.

Jag har lärt mig mycket – vikten av sömn och att inte stressa upp mig. Inte helt lätt, men jag gör så gott jag kan. Allt fick extra mycket press när jag i slutet på maj reste hem till min familj och det blev en ny, ibland pressad, situation samt att jag just innan allt slogs ut stoppade i mig just histaminbomber. Men jag tror ändå att det var sömn och stress som blev det avgörande.

Det är dock så väldigt svårt när jag vill så himla mycket med mitt skrivande. Jag vill få till något. Snart för guds skull. Samtidigt är det ju smått tragiskt och sorgligt att jag ska behöva pressa min kropp till den här gränsen. Å andra sidan är jag glad för lärdomen, för tänk om något än värre hade kommit ur detta för att jag obehindrat körde på så som jag gjorde. Det är en balans, minst sagt, mellan allt som spelar in i detta, histamin, enzymer, sömn och stress, liksom ens egna och samhället förväntningar.

Jag känner att det finns så mycket mer att säga om det här, för jag är smått chockad att min kropp reagerat på det här sättet. Kolla bara in den andra bilden hur påtagligt det var, liksom den första där det går att se hur bucklig huden var. Mina kinder var dessutom som sandpapper. Det som inte syns på bilderna är förstås hur fullkomligt maximalt det kliade. Men allt som finns kvar för att binda ihop kedjan för historien får jag helt enkelt spara till min memoar… 😉