Spädbarnsdöd

av Emilia Millares (2021)

Om boken
Ett frö kan ta fäste och börja gro när som helst bara förutsättningarna är de rätta: temperaturen, fukten, luften, jorden. Ett barn kan endast ta fäste och börja gro några få dagar i månaden. Det måste tajmas exakt: Ägget som släpper taget om äggstocken. Den motvillige mannen som släpper kontrollen.

Alma längtar efter barn, ser bebisar och gravidmagar överallt. När hon träffar Caesar slår det gnistor direkt. Det är en fysisk känsla, en längtan efter att lägga en hand på hans arm, en kind mot hans hals, andas hans doft i sina näsborrar.

Men Caesar vill inte ha barn.

De fortsätter att träffas ändå, dricker drinkar, åker på roadtrips och sover tillsammans nästan jämt. Men tiden går och Alma ser varje förbrukad p-pillerkarta som ett manifest över alla bortslösade dagar, alla förbrukade ägg.

När hon trots Caesars motstånd till sist blir gravid blir det inte som hon tänkt. Hon får ingen ultraljudsbild att lägga upp på Instagram.

I stället får hon veta att barnet har ett halvt hjärta.

Bära frukt är en roman om barnlängtan, kärlek och förtvivlan. Om kroppslighet, växtlighet och de svåra valen som uppstår när man längtar efter olika saker men fortsätter tillsammans ändå.

Min kommentar
Den här var så fin och ett tungt och dessvärre vanligt ämne berättades på sitt egna sätt. Det fanns både ”löjliga” igenkänningar och metaforer och liknelse, men något med berättandet gjorde ändå att jag föll pladask. Vackert. Smärtsamt. Poetiskt och tröstande.

Betyg: 4+ av 5

Författare: Emelie Edholm
Förlag: Blue Publishing
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 110
Recex: Från författaren, stort tack!

Handling
Den här boken handlar om den gränslösa kärlek och sorg som infinner sig då man förlorar ett litet efterlängtat barn sent i graviditeten, redan innan babyn fått en chans att möta livet utanför sin mammas mage. Om att bli gravid på nytt samtidigt som man bär på en stor sorg.

2019 skulle bli det där magiska året då vi skulle få välkomna vårt första barn. Drömmen krossades på ett ögonblick och livet som vi kände det då blev aldrig sig likt igen.

Den 15 mars 2019 blev jag mamma för första gången. Jag fick en dotter men fick aldrig ta med henne hem.
Det är en personlig berättelse och jag har skrivit den som en del av sorgbearbetningen under det första året. Du får följa med i alla de känslor av stormande lycka, svåraste sorg och all vanmakt som kom och gick under tiden före och efter att min dotter Edit föddes.

Emelie är född 1988 och uppvuxen i Östergötland. Hon har varit bosatt i Los Angeles, Wellington och Stockholm men bor nu i Göteborg tillsammans med sin familj. Utbildad inom ekonomi och marknadsföring och har jobbat inom dessa områden i olika branscher. Det här är hennes första bok.

Kommentar
Historier som dessa är så oändligt sorgliga, men samtidigt kände jag att jag verkligen ville läsa den när författaren hörde av sig till mig (trots att jag själv nu är i den vecka som hon drabbades av detta). Har man själv burit, fött och ammat en liten bebis är men desto känsligare, men sådant här går inte att undgå att gripa tag i de flesta. Att ett barns hjärta plötsligt slutar slå så sent i graviditeten.

Efter att ha läst hennes historia om lilla Edit känner jag att det är viktigt för alla att ta del av. Både som moder, nära anhörig och bekanta. Att det nästan värsta som finns är att låtsas som ingenting. Det var så starkt att läsa hur hon brottades i olika situationer med att hantera dödsfallet i olika skeenden. Inte minst ett tag framöver, som vid frågorna om det är första barnet (för den andra dottern) och hon ibland kan svara ärligt nej och ibland tvingas svara ja – oavsett brottas känslorna inombords och kluvenhet att hantera det utåt.

Den enda fundering jag har som jag hade önskat fick utrymme i boken var en kort beskrivning av hur förlossningen med nästa barn kändes och gick. Det är en så pass stark upplevelse och det var där det brast för mig i hennes beskrivning av att föda fram och pyssla om sin döda dotter – hur blev det nu när det gick vägen, så att säga? Slungades tankarna tillbaka? Och så vidare.

Annars var det här förstås väldigt känslosamt att läsa. Väldigt fint, vacker och personligt berättat. Generöst med allt som de fick gå igenom. Viktig läsning.

Betyg: 5 av 5