Vad hände med den här våren?

Hej på er, efter några månaders blogguppehåll!

Det var inte tänkt att jag bara skulle försvinna, men det blev väldigt mycket annat som tog över mitt liv och jag har verkligen snurrat i ett. Det blev så mycket att jag för andra gången, ganska precis ett år efter den senaste incidenten, fick en stressreaktion. Kroppen sa stopp. I huvudet kunde jag tänka att det snart kommer lugna ner sig och jag förstod att det inte var hållbart att ha så mycket att göra med två små barn som också behöver tas omhand. Den sista mest intensiva veckan fick jag svimningskänslor, som efter det har återkommit men inte lika extremt. Jag ska till läkaren om ett par veckor men jag som är uppmärksam och hyfsat klok har ändå tagit kroppens varning på allvar och gör allt för att inte äventyra. Det här får bli ett eget inlägg framöver. Vad har jag egentligen haft för mig de senaste månaderna?

Jag har läst en distanskurs på halvfart, litteratur och ekokritik. I mars började jag läsa yrkesutbildningen till förlagsredaktör hos JW Förlag & Utbildning. Sedan har jag jobbat nästan varje helg hos en handelsträdgård kan man säga. Det blev också väldigt rörigt på jobbfronten med det gamla jobbet ett tag och mycket förändringar och omplaneringar som byggde på stressen. Nämnde jag barnen? Och allt dygnetruntarbete det innebär att vara mamma med ansvar och framförhållning.

Det blev alldeles för mycket att bolla alla göromål. Men nu har det lugnat ner sig och jag kommer se till att inte snurra runt på det här sättet mer. Jag misstänker att det inte blir lika rörigt i huvudet när båda barnen går på förskolan till hösten. Det var inte helt lätt att hinna med alla sysslor utan att stressa sönder när det ena barnet var hemma på heltid.

Avslutningsvis är jag väldigt förväntansfull för det jag planerar de kommande månaderna. Det är mycket spännande som väntar med uppstart av eget förlag med lektörsläsning och att skrivandet ska få fart igen. Min memoar kommer dessutom snart att knytas ihop och den väntar otåligt på att få möta världen. Och blogga, det ska jag.

Hur har ni haft det de senaste? Har ni läst något givande, hur går skrivandet?

Jag har även funderingar på att låta andra skrivsjälar få gästblogga här och få ett inlägg dedikerat till just dem, är det något du skulle vilja göra? Maila mig.

Bokrecension – Man dör inte av stress

Författare: Selene Cortes & Marie Åsberg
Förlag: Gothia Kompetens
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 192

Handling
Den här boken är till dig som är sjuk, har varit sjuk, undrar om du är på gränsen till att bli sjuk eller till dig som har en tillvaro där stress är en ofta förekommande komponent.

Den är också till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom, och till dig som möter personer med utmattningssyndrom i ditt arbete. Jag önskar att jag hade haft den här boken när jag blev sjuk, för min erfarenhet är att kunskap är makt.

Selene Cortes berättar personligt om sin egen sjukdomshistoria. Hon går från en sårig barndom till sina två sjukdomsperioder som resulterade i långvariga sjukskrivningar. Hon berättar om ångestdriven duktighet och det utanförskap som drabbar de långtidssjukskrivna med stigmatisering, skam och rädsla att aldrig komma tillbaka till en fungerande vardag igen. Hennes berättelse är ärlig och osentimental och väjer inte för svåra upplevelser.

Selenes kapitel varvas med senior professor Marie Åsbergs kliniska perspektiv med diagnostik, differentialdiagnostik, symtom och behandling.

Kommentar
På något sätt kan jag tycka att dessa trots allt tragiska historier känna uttröttande för ämnet är ju just så och dessutom kan jag tycka att de ibland liknar varandra och får svårt att hålla mig kvar. Men den här tyckte jag gick rakt in. Det var så direkt och ärligt, rakryggat och sårbart. Däremot gillade jag den er mot början än mot slutet som riktade sig mer till de direkt träffande själarna, men ändå var den tilltalande rakt igenom. För alla möts vi av mer eller mindre osund stress i perioder. Något som jag också tog till mig och var tänkbart var att det är just den som är extra stresstålig är den som kan drabbas värst.

Betyg: 5- av 5

För mycket obalans – om tankarnas iver & kroppens kamp

För någon månad sedan, då när jag var mitt uppe i att skriva på mitt första utkast till manusidén som jag länge kämpat för, upptäckte jag några prickar på benet.

Snart såg jag också att de fanns i stort sett överallt på kroppen. Det såg helt galet ut och det kliade också extremt mycket. Någon typ av utslag, sa mamma att det var. Att min kropps immunförsvar var helt upp och ner, sa min sambo som visade den här bilden för skolsköterskan. När de sedan nämnde saker som matallergi blev jag än mer skeptisk och skyllde på jojobaoljan som jag smörjt in mig med. Men efter den andra natten, där det kändes som att jag ville slita av mig huden, gav jag upp. Jag fick ta allergitabletter. Något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle behöva göra. Några dagar senare försvann utslagen, men det har fortfarande kliats flera veckor efteråt.

Nu när det gått någon månad är det mycket bättre. Det är nog för att jag luskade ut vad det berodde på. Jag har lärt mig en del om histamin och att det förmodligen var min kropps förmåga att bryta ner det ämnet som var svaret på reaktionen. Andra saker som också påverkat är bristen på sömn och hur mycket stress jag utsatts för. Eller snarare utsatt mig själv för.

Som nybliven tvåbarnsmamma blev det helt enkelt för mycket för min stackars kropp att hålla den här balansen. Det kan verka löjligt att jag för histaminintoleransen just nu inte alls bör äta matrester, ost, korv, fisk, skaldjur, jästa och inlagda saker och många andra födoämnen där histaminet är speciellt närvarande. Helst ska allt ätas färskt och direkt. I början kändes det som att histamin finns i precis allt som är gott och nyttig. Men jag har sett till att undvika de värsta bomberna en tid och dessutom tagit min allergitablett samt en tablett med DAO-enzymer inför en måltid med extra mycket histamin.

Jag har lärt mig mycket – vikten av sömn och att inte stressa upp mig. Inte helt lätt, men jag gör så gott jag kan. Allt fick extra mycket press när jag i slutet på maj reste hem till min familj och det blev en ny, ibland pressad, situation samt att jag just innan allt slogs ut stoppade i mig just histaminbomber. Men jag tror ändå att det var sömn och stress som blev det avgörande.

Det är dock så väldigt svårt när jag vill så himla mycket med mitt skrivande. Jag vill få till något. Snart för guds skull. Samtidigt är det ju smått tragiskt och sorgligt att jag ska behöva pressa min kropp till den här gränsen. Å andra sidan är jag glad för lärdomen, för tänk om något än värre hade kommit ur detta för att jag obehindrat körde på så som jag gjorde. Det är en balans, minst sagt, mellan allt som spelar in i detta, histamin, enzymer, sömn och stress, liksom ens egna och samhället förväntningar.

Jag känner att det finns så mycket mer att säga om det här, för jag är smått chockad att min kropp reagerat på det här sättet. Kolla bara in den andra bilden hur påtagligt det var, liksom den första där det går att se hur bucklig huden var. Mina kinder var dessutom som sandpapper. Det som inte syns på bilderna är förstås hur fullkomligt maximalt det kliade. Men allt som finns kvar för att binda ihop kedjan för historien får jag helt enkelt spara till min memoar… 😉