Bokrecension – Torkans år

Författare: Roland Buti
Förlag: Sekwa Förlag
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 207

Handling
Året är 1976 och inte en droppe regn har fallit på hela sommaren i den lilla byn i Schweiz. Människor, djur och grödor försmäktar i värmen, även den originella familjen Sutter. Pappan har investerat allt sitt hopp och hela sin förmögenhet i 10 000 kycklingar, mamman kommer helt plötsligt hem med den vackra och exotiska väninnan Cécile och trettonårige Gus diskuterar livet med sin brevduva. Farfars häst går ner till floden för att dö och schäfern försöker ta livet av sig genom att lägga sig i solsteket. Allt förändras den här sommaren. När det efterlängtande regnet äntligen kommer är det redan för sent. 

Roland Butis fina uppväxtskildring är full av humor och ömhet som lyser upp berättelsen om den brokiga familjen Sutter och sommaren som förändrade allt.

Kommentar
Den här boken har jag läst öppet i ett readalong, först, andra och tredje delen finns att läsa.

Jag hade hört gott om boken och kanske drog jag på mig förväntningar, i början lovade det också gott men så småningom blev jag besviken. Framförallt tror jag det grundar sig i att jag önskade mer om gårdslivet. Jag upplevde att boken var lite luddig. Det hände smått knepiga saker och det var inte så mycket text att kanske det gjorde att jag inte fick grepp om den. Jag tyckte inte det fanns utrymme att beröras.

Men visst fanns fina tolkningar där också. Många av de mer överskådliga iakttagelserna som kopplade vad som hände, både individuellt och med gården, beskrevs utifrån ”högre makter” och naturen och det gillar jag. De element som presenterades gjorde det också hyffsat väl, för jag reagerade mot Gus relation till sina föräldrar och den här brevduvan som dyker upp. Det var bara det att det kändes halvt, jag ville att det skulle utvecklas och på så sätt förklaras mer.

Betyg: 3 av 5