Ibland undrar jag hur jag ens kan komma på tanken att skriva böcker under småbarnstiden. För det finns knappt någon tid. Kanske hade böckerna fått en bättre chans om det inte var jag som mamma som ska finnas där för mina barn 9,9 av 10 tillfällen och att den där 0,1 av tiden när barnens pappan gör något så behöver jag säga till om det, tvinga och dra och vänta tills han sovit eller spelat färdigt och sedan finnas där på ett hörn, ändå.
Hemmet behöver också tillagad mat och putsas till vid något tillfälle vilket det bara är jag som kvinna som behärskar, tydligen.
Jag har litet kontrollbehov, men annars, varför växer vi upp med dessa förväntningar?
Det är en ond spiral utan dess like, där jag som kvinna får lägre och lägre värde för att makten med pengarna är det som avgör och det är fullständigt omöjligt att få berättigande. Visst, när mannen jobbar är jag med barnen, men alla andra timmar? Kvällen, natten, morgonen och helgerna. Jag kan ibland önska mig en endaste sovmorgon om så bara 30 minuter efter 3 år utan.
Ja, tack för min klagan.
Kanske överdriver jag. Kanske är det bara mitt eget fel. Men ibland blir jag så less. Och jag älskar förstås mina barn över allt annat. Och vill man något tillräckligt hittar man tiden, vilket jag också har gjort, men det är såklart aldrig bra nog.
Nu ska jag skriva någon mening på det enda som kanske någon dag kan ge mig någon form av värde och är min andra kärlek i livet. Jag håller hårt i min skrivdröm för annars går jag under.
Detta skrev jag i ett instagram-inlägg och jag tänkte att den kunde få dyka upp här på bloggen. Det är en stor del av mitt skrivliv som jag kämpar för, men just nu känner jag mig så trött och less och orkar inte driva mitt skrivande så extremt som det faktiskt krävs för att något ska hända. Då får jag i stället skuldkänslor för att jag inte producerar något.
FANNY TENGROS 
Jag tycker det är en självklarhet att ni delar så rättvist det går på de timmar när ni båda är hemma. Bara för att du råkar vara den som är föräldraledig betyder ju inte det att pappan inte har ansvar de timmar han inte är på jobbet. Var tydlig med hur du känner och att det inte fungerar. Risken är ju annars att detta blir ett missnöje som växer. Och det borde ligga i hans intresse också att ta hand om barnen eftersom barnen är lika mycket hans.
Vi delar på ansvaret för sonen så jämnt det går (jag får nästan alltid sovmorgon för att min sambo kan hoppa hur sängen och typ springa ett maraton på en gång medan jag måste vakna långsamt i en halvtimme för att inte må illa typ). Ibland tycker jag det är jobbigt när sonen väljer pappa före mig, att bli bortvald liksom. Men sedan tänker jag att det är positivt eftersom det innebär att pappa är en lika stor trygghet som jag. Och det är så jag vill ha det för honom eftersom jag inte kände så under min egen uppväxt med en mamma som tog typ allt omhändertagande och pappa bara lekte med oss ibland.
GillaGilla
Ja men det låter fantastiskt och så som det ska vara! Att båda föräldrar kan finnas där på det sättet 🙂 Jag har nämnt otaliga gånger att det också är hans barn och tänk om jag kunde sätta mig och spela flera timmar eller sova osv. ibland om jag krigar för det är han med och gör någon syssla men efter ett par gånger smiter han undan och så är det återigen jag som står där med barnen, liksom alla hushållssysslor. Det är tröttsamt för båda att behöva påminna, och jag orkar inte försöka för då kan jag inte alls skriva när mitt sinne är frustrerat. Undrar när polletten ska trilla ner, när jag flyttat härifrån eller om 50 år, om ens.
GillaGilla
Du kanske får försöka ta ett allvarligt snack med honom och så får ni dela på saker svart på vitt. Eller ännu hellre, åka iväg en natt med lillebror (som ju fortfarande är lite beroende av dig) och lämna honom med eget ansvar för storasyster. Det jag ser som risk i framtiden är dels att barnen har en dålig relation med sin pappa, eller otrygg liksom, och att du tröttnar totalt och vill separera. Det lär ju inte bli enklare bara för att barnen blir större. Däremot kanske du inser att ditt liv är enklare att bara ha två barn att ta hand om och inte barn+en vuxen person.
Kanske låter lite hård men jag blir så provocerad av föräldrar (främst pappor) som skaffar barn och sedan verkar tro att den andra föräldern ska ta hand om dem.
GillaGilla
Ja jag tycker det är skönare när han inte är hemma för jag blir lite frustrerad när alla sysslor avlöser varandra och han tar friheten att göra vad han vill typ. Nu påpekar jag det än mer och det har ändå blivit lite bättre, men väldigt lite, det som är störigt är att behöva säga till om allt, önskar liksom att han kan kliva fram och göra något självmant. Jag skulle inte kunna lämna min dotter med honom men det är kanske mest för mitt eget kontrollbehov, men känns inte bra för hennes skull. Men det kanske skulle gå bra. Bara jag portionerar upp all mat och skriver schema… men nu är jag manad att tvinga honom att ge lillebror den mat han äter på helgerna för jag vill faktiskt börja jobba sådär en helgdag i veckan. Är dock toknervös för hur det ska gå.
GillaGilla
Jag har sett tips från folk om att tydligt dela upp uppgifterna. Tex att han tar tvätten och så är det hans ansvar att se till att det blir gjort och du ska inte bry dig. Om han då vill tvätta sent på kvällen för han glömt det på dagen så är det upp till honom. Det handlar väl om att hitta en uppdelning som båda tycker funkar.
Sedan tycker jag det blir tydligt hur det är hos er i den här meningen du skriver: ” Jag skulle inte kunna lämna min dotter med honom men det är kanske mest för mitt eget kontrollbehov, men känns inte bra för hennes skull.” Det är ju hans dotter också så du borde känna dig trygg med att lämna henne. Jag är övertygad om att han skulle kunna se till att hon får mat och överlever dagen, men kanske inte på exakt det sättet du hade gjort. Det är något jag också kämpat med, att låta min sambo ta han om sonen på det sättet han tycker är bäst då vi inte alltid har samma åsikter kring exakt allt. Nu är jag trygg i det men när han var mindre var jag nervös att något skulle hända om jag åkte hemifrån, och att han inte skulle kunna reda upp det. Hade inte riktigt kunna svara på VAD som skulle hända och varför min sambo inte skulle kunna lösa det. Men oron fanns där. Det gick dock bra varje gång så oron släppte till slut. Kan tänka mig den är större hos dig om du tagit hand om L själv sedan hon föddes i stort sett. Men nyttigt för er alla tre att börja släppa på den. Och om det krävs att du börjar jobba på helgerna så kör på! Det är ett första steg och det går ju inte att gå från där ni är nu till vad du vill uppnå på en dag.
Det som är viktigast tänker jag är att du får din partner att förstå hur du känner och att du inte tycker det funkar eller är rättvist, även om han tycker att det gör det (såklart han gör liksom). Att ni sätter er ner och snackar innan det blir något som är så stort att det inte går att lösa.
GillaGilla
Jaa tack, det händer ju att jag ibland lämnar henne men det går ju bra, på deras sätt, egentligen inga större problem. Men ett helt dygn med allt vad det innebär 😉 han sover som en stock på natten och morgonen, och han skulle inte ta ut henne om jag inte tvingar (och jag som prioriterar så mycket utetid som möjligt), men hursom. Tror också det blir bra första steg att vara borta halva dagen en gång i veckan 😉 men sen vet jag inte hur jag ska lassa över uppgifter, visst han kan tvätta sina kläder och lägga märke till det, men sen bryr han sig noll om diskberget växer, att det aldrig dammsugs eller annat undanplock.
GillaGilla
Haha, jag förstår din oro, och att han kanske inte prioriterar det som du önskar. Men dottern mår ju inte dåligt av en dags innevarande. Och han inser förhoppningsvis det förenklar att ta hand om ett barn om man tar ut det. 😛 haha Vi är inte ute lika mycket som du, men nog får vi ut nästan dagligen när sonen är ledig för att slå ihjäl lite tid när vi blir galna inomhus.
Vi har inte sysslor uppdelat på det viset hemma, att något är ens liksom. Det vi kör är att den ena ansvar för disken och den andra för att lägga sonen och så byter vi varannan dag. Sedan är det inte som att det fungerar smärtfritt hemma hos oss heller. Vi har också olika synpunkter på vad som räknas som städat. För mig kan det ligga grejer framme men att det är rent från smuts och damm. När min sambo säger att vi ska städa menar han plocka undan grejer för han vill ha ett rena ytor men bryr sig inte nämnvärt om de är dammiga. 😛
Men de tips jag sett är att man delar på sysslorna så rättvist det går. Så om han körde tvätt och du disk så ska han inte behöva bry sig om disken och vice versa. Sen kan ju inte han bara ha tvätt och du allt annat, ni får dela det mer jämnt. Så det blir tråkigare för honom och roligare för dig. Och så får det ju lov att skötas så att du och barnen inte går utan rena kläder eller att det inte är diskat till nästa gång det ska lagas mat. Helt enkelt samarbete kring hushållssysslorna på ett sätt ni tycker känns rimligt.
Jag inser jag gett massa tips nu och det är ju lättare att säga än att göra. Men tycker det är så tråkigt att du känner så här och så typiskt för din partner tycker säkert ni har en alldeles perfekt uppdelning där allt bara funkar för honom.
GillaGilla
Jao hon är mer nöjd och sover bättre på natten och längre på morgonen om hon är ute och rör sig mer, annars är det jag som får springa upp vid 4-5 och säga att nu ska vi sova plus lillebror som vaknar om vartannat så jag önskar bästa möjliga 😉 Jamen nu är det lite bättre och han lyssnar men jag får ju agera projektledare men sen får vi se hur länge det pågår… ska fråga om vi ska ha olika ansvarsområden men lite svårt för det kommer ju hända att han inte håller efter alls i den takt som krävs. Litet mål nu kan vara att han börjar någongång att lägga barnen så långt han kan, det vore något 😛
GillaGilla