Den här morgonen vaknade barnen och jag upp i skogen. Det blev årets första tältnatt. Inte för att det kändes som januari, snarare som höst. Ingen snö, några plusgrader och mjukt i marken. Det har hunnit gå 1,5 månad sedan sist vi sov ute, och jag började bli orolig att en alltför stor barriär växt upp igen. Det har varit så mycket snö, minusgrader, regn och slask att mitt bekväma jag dragit mig. Jag har å andra sidan inte riktigt utrustning för alltför mycket vinter – tänker att jag kan tajma in de varma dagarna i stället.
När vi igår till slut kom iväg fick jag nästan ett lyckorus. Men först var jag nervös för att Liv inte skulle vilja tälta, och då skulle hon i så fall få avstå. Jag tänker inte tvinga henne, då blir det fel. Samtidigt vet jag också att hennes trygghet med mig är större än att vara ifrån mig och hemma med sin pappa, tragiskt nog. Men det visade sig att hon saknat skogen lika mycket som jag. Hon tog täten och vek av från stigen på rätt plats och när hon kom fram slog hon ut med armarna och tjöt triumferande ”nu framme”. Jag reste lyckligt tältet och tog det lugnt med alla sysslor. August sov en stund i vagnen under tiden och sedan tyckte även han att det var spännande att utforska allt inuti tältet.
Tältningen har verkligen blivit våra mysstunder, samtidigt som det är små vardagsäventyr. Helt enkelt underbart avbrott att få sig ordentligt med naturvistelse på det här sättet.
Under 1 års tid djupdyker jag i vad vår naturkontakt och våra tältnätter betyder för mig och mina barn, jag måste få veta vad det innebär att växa upp med naturen. Och jag skriver en bok om det.
Dag 117
Här kan du läsa om våra andra tältäventyr under året med detta bokprojekt:
1. Den första tältnatten
2. Den andra tältnatten
3. Den tredje tältnatten
4. Den fjärde tältnatten
5. Den femte tältnatten
6. Den sjätte tältnatten
FANNY TENGROS 
2 reaktioner på ”Årets första tältnatt”