Vad hände med den här våren?

Hej på er, efter några månaders blogguppehåll!

Det var inte tänkt att jag bara skulle försvinna, men det blev väldigt mycket annat som tog över mitt liv och jag har verkligen snurrat i ett. Det blev så mycket att jag för andra gången, ganska precis ett år efter den senaste incidenten, fick en stressreaktion. Kroppen sa stopp. I huvudet kunde jag tänka att det snart kommer lugna ner sig och jag förstod att det inte var hållbart att ha så mycket att göra med två små barn som också behöver tas omhand. Den sista mest intensiva veckan fick jag svimningskänslor, som efter det har återkommit men inte lika extremt. Jag ska till läkaren om ett par veckor men jag som är uppmärksam och hyfsat klok har ändå tagit kroppens varning på allvar och gör allt för att inte äventyra. Det här får bli ett eget inlägg framöver. Vad har jag egentligen haft för mig de senaste månaderna?

Jag har läst en distanskurs på halvfart, litteratur och ekokritik. I mars började jag läsa yrkesutbildningen till förlagsredaktör hos JW Förlag & Utbildning. Sedan har jag jobbat nästan varje helg hos en handelsträdgård kan man säga. Det blev också väldigt rörigt på jobbfronten med det gamla jobbet ett tag och mycket förändringar och omplaneringar som byggde på stressen. Nämnde jag barnen? Och allt dygnetruntarbete det innebär att vara mamma med ansvar och framförhållning.

Det blev alldeles för mycket att bolla alla göromål. Men nu har det lugnat ner sig och jag kommer se till att inte snurra runt på det här sättet mer. Jag misstänker att det inte blir lika rörigt i huvudet när båda barnen går på förskolan till hösten. Det var inte helt lätt att hinna med alla sysslor utan att stressa sönder när det ena barnet var hemma på heltid.

Avslutningsvis är jag väldigt förväntansfull för det jag planerar de kommande månaderna. Det är mycket spännande som väntar med uppstart av eget förlag med lektörsläsning och att skrivandet ska få fart igen. Min memoar kommer dessutom snart att knytas ihop och den väntar otåligt på att få möta världen. Och blogga, det ska jag.

Hur har ni haft det de senaste? Har ni läst något givande, hur går skrivandet?

Jag har även funderingar på att låta andra skrivsjälar få gästblogga här och få ett inlägg dedikerat till just dem, är det något du skulle vilja göra? Maila mig.

Bokrecension – Det slutar med oss

av Colleen Hoover (2020)

Om boken
Hjärtskärande om att hitta sig själv och att förlikas med sitt förflutna.

Lily har inte alltid haft det lätt och varit tvungen att jobba hårt för det liv hon vill ha. Det har varit en lång resa från uppväxten i Maine – hon har gått ut college, flyttat till Boston och fullföljt sin dröm om att öppna en egen blomsterhandel. Så när hon och den ursnygge neurokirurgen Ryle förälskar sig i varandra verkar Lilys liv nästan för bra för att vara sant.

Ryle är känslig, intelligent och väldigt svag för Lily. Men han är också självsäker, envis och kanske till och med lite arrogant. När Lily tvingas ifrågasätta sitt förhållande med Ryle börjar hon också tänka på Atlas. Han var hennes första kärlek och en viktig länk till hennes förflutna. När han plötsligt dyker upp i hennes liv igen, hotas allt Lily byggt upp med Ryle.

Min kommentar
Den här boken har jag förstått blivit väldigt hyllad. Jag kan säga att jag inte alls stämmer in i den kören. Det första kapitlet var dock väldigt bra. Intressant och annorlunda, personlig och indragande. Sedan löpte det på, i ett allt långsammare tempo. Framförallt dök det inte upp några konfliker som skulle driva mitt läsande vidare. Den som fanns lades inte upp tillräckligt. Jag var otroligt nära att lägga undan den trots att jag läst precis hälften. Men då hände något, som fick mig att fortsätta. Men för det blev det inte så himla mycket bättre. En besvikelse faktiskt. Även fast jag stundtals gillade den på sina håll på det sätt som jag gjorde med det första kapitlet. Och visst har den ett fint budskap.

Betyg: 3- av 5

Bokrecension – Hotet (Ättlingarna #1)

av Mats Söderlund (2018)

Om boken
Hon kände deras närvaro i ryggen. Snodde runt ett halvt varv. En grupp högresta gestalter med tunga packningar gungade fram med vattnet forsande kring låren. Hon såg dem, men inte bara med ögonen, hörde deras steg trumma mot marken, kände lukten av deras kläder, svett, andedräkt. De sprang rakt mot henne.

Jennys pappa försvinner spårlöst under en fjällvandring. Först långt senare får hon veta vad som egentligen hände den där dagen. Det visar sig att familjen är del av något mycket större – en uråldrig hemlighet som förts vidare från generation till generation. Jennys föräldrar har undanhållit sanningen under hela hennes uppväxt. Vem – eller vad – är hon?

Hotet är första delen i en trilogi som utspelar sig i en närbelägen framtid där klimatkatastrofer är vardag och bristen på vatten har drivit stora delar av världens befolkning på flykt. I ett hypermodernt och ständigt uppkopplat samhälle blir det plötsligt uppenbart att det ligger mer sanning i folktro och gamla sägner än vad någon kunnat ana.

Min kommentar
Den här var väldigt intressant. Jag gillade alla frågor som väcks kring olus och människor. Jag gillade kopplingen till naturfolk och det mystiska med tärningen och hela känslan med budskapet och förhoppningen. Jag kände att jag kom nära karaktärerna. Så det var givande läsning. Dock tyckte jag ”fel” sak upptog handlingen så jag kommer inte fortsätta.

Betyg: 4- av 5

Bokrecension – Mitt klimatkatastrofala liv

av Saci Lloyd (2015)

Om boken
Koldioxidkorten kom i dag. Längs ena kanten finns en rad med rutor som går från grönt till rött och allt eftersom man använder upp årets ranson bleknar de bort en efter en tills man är nere på den sista röda, och sedan sitter man där alldeles ensam och snyftar i mörkret …”

London, 2015: För att göra något åt koldioxidutsläppen och de drastiska klimatförändringarna tvingar regeringen alla att börja ransonera den energi de förbrukar. Så inte nog med att Laura Brown måste tänka efter ordentligt innan hon tar en dusch, laddar sin mobil eller repar med sitt punkband – resten av medlemmarna i hennes familj verkar ha flippat ur totalt. Lauras storasyrra drar nämligen till Ibiza och gör av med hela familjens klimatpoäng för en månad och hennes pappa byter bort bilen mot en skottkärra verktyg och en gris. Och som om det inte vore nog försöker hennes mamma komma i kontakt med sin inre varg.Samtidigt som oväder härjar i Europa och en översvämning hotar London försöker Laura hålla sig flytande genom att föra dagbok över sin skruvade tillvaro.Välkommen till hennes klimatkatastrofala liv.

Min kommentar
Om det inte vore för att det här var en kursbok, hade jag aldrig läst ut den. Visst är det intressant av den ekokritiska aspekten, men jag kom varken nära karaktären eller kände att jag var tvungen att se hur det skulle gå. Rörigt, tråkigt och meningslöst kändes det.

Betyg: 2 av 5

Bokrecension – Bära frukt

av Emilia Millares (2021)

Om boken
Ett frö kan ta fäste och börja gro när som helst bara förutsättningarna är de rätta: temperaturen, fukten, luften, jorden. Ett barn kan endast ta fäste och börja gro några få dagar i månaden. Det måste tajmas exakt: Ägget som släpper taget om äggstocken. Den motvillige mannen som släpper kontrollen.  

Alma längtar efter barn, ser bebisar och gravidmagar överallt. När hon träffar Caesar slår det gnistor direkt. Det är en fysisk känsla, en längtan efter att lägga en hand på hans arm, en kind mot hans hals, andas hans doft i sina näsborrar.  

Men Caesar vill inte ha barn.  

De fortsätter att träffas ändå, dricker drinkar, åker på roadtrips och sover tillsammans nästan jämt. Men tiden går och Alma ser varje förbrukad p-pillerkarta som ett manifest över alla bortslösade dagar, alla förbrukade ägg.  

När hon trots Caesars motstånd till sist blir gravid blir det inte som hon tänkt. Hon får ingen ultraljudsbild att lägga upp på Instagram.  

I stället får hon veta att barnet har ett halvt hjärta.  

Bära frukt är en roman om barnlängtan, kärlek och förtvivlan. Om kroppslighet, växtlighet och de svåra valen som uppstår när man längtar efter olika saker men fortsätter tillsammans ändå.

Min kommentar
Den här var så fin och ett tungt och dessvärre vanligt ämne berättades på sitt egna sätt. Det fanns både ”löjliga” igenkänningar och metaforer och liknelse, men något med berättandet gjorde ändå att jag föll pladask. Vackert. Smärtsamt. Poetiskt och tröstande.

Betyg: 4+ av 5

Bokrecension – Julia och Jack

av Anna Lönnqvist (2019)

Om boken
Allt börjar med den där weekenden i New York. Äntligen ska Julia få tid tillsammans med sin stora kärlek, som hon annars bara träffar under stulna ögonblick i sin lägenhet. Men när de stöter ihop med Julias expojkvän Jack blir inget som planerat. Av bara farten ger Julia sken av att hon och Rickard lever ett helt annat liv än de gör. Det som de en dag ska leva. Något som får större konsekvenser än hon kan ana.

Samtidigt får Julias syster ett brev vars innehåll hon inte tänker avslöja för någon, allra minst Julia. Men när Julia gör en besynnerlig upptäckt blir det allt svårare för hennes syster att hålla tyst om den familjehemlighet som riskerar att förstöra allt. Julia inser i sin tur att hon inte längre kan ducka för de stora frågorna. Vill hon verkligen ha den framtid hon trott? Finns det några känslor kvar mellan henne och Jack? Och vem var det egentligen som krossade vems hjärta den där gången?

Julia och Jack är en kärlekshistoria om när livet vänds upp och ner och kolliderar med drömmarna. Om hur väl bevarade hemligheter och lögner kan skapa missförstånd och djupa sår som verkar omöjliga att övervinna.

Min kommentar
Om det inte vore för att den svämmade över i flödet under sitt år och blev årets feelgood hade jag nog aldrig plockat upp den här. Nu gjorde jag dock det, lyckligtvis! För gisses vilken fantastisk läsning den bjöd på – hela vägen!

Detta är bland de bästa relationsromanerna som jag har läst. Jag kunde nämligen inte sluta läsa. Jag behövde få veta hur intrigerna dem emellan skulle lösa sig. Allt flöt runt i en perfekt harmoni, som dock inte var fridfull – jag var så spänd och nervös för deras skull. Samtidigt som jag följde dem med värme och hoppades på dem. Jag förstår helt klart varför den vann årets feelgood.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Hur mår fröken Furukura?

av Sayaka Murata (2020)

Om boken
Redan som barn var Keiko Furukura annorlunda. Nu är hon 36 år, har aldrig haft en pojkvän och har jobbat i den lilla närbutiken i arton år.
Hennes föräldrar är oroliga och önskar att hon skulle skaffa sig ett riktigt jobb. Och hennes vänner undrar varför hon inte träffar någon och gifter sig. Men Keiko har hittat sitt eget sätt att ge livet mening, och hon tänker inte låta någon eller något komma emellan henne och närbutiken.  

Hur mår fröken Furukura? är lika mycket en varm och rolig kärleksförklaring till en udda figur som en allvarlig fundering över vad det innebär att leva ett ”normalt” liv.    

SAYAKA MURATA (f. 1979) är en av Japans mest prisade och omtalade författare och har vunnit bland annat det prestigefyllda Akutagawa-priset. Tidigare har hon själv arbetat som biträde i en närbutik i arton år. Hur mår fröken Furukura? är en en internationell bästsäljare och den första romanen av Sayaka Murata som översätts till svenska.

Min kommentar
Den här har lyfts fram väldigt positivt och nu blev det spontant att jag lånade med den från biblioteket. Jag tycker verkligen att den är som den utlovas, knasig och befriande. Man höjer på ögonbrynen samtidigt som det är igenkännande, fast en liten sak tycker jag var att gå över gränsen. Men samtidigt så uppskattar jag en helt egen personlighet. Det var också ganska så roligt att ta del av, som ett experiment om hur det kan gå för någon som vill eller inte vill följa samhällets ramar. Intressant och trots allt nytänkande.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – ”Lite trött bara, annars bra”

av Mirijam Geyerhofer (2019)

Om boken
Att bli förälder är något av det största som händer en i livet. Men att få ett barn som sover hela nätterna igenom hör till undantagen. Så hur roddar man livet som aldrig utsövd småbarnsförälder utan att bli deprimerad, få minnesförlust eller andra sjukdomsliknande symptom på grund av sömnbristen? Hur klarar man av att ha fungerande relationer när man aldrig får sova?

Lite trött bara, annars bra är en bok att skratta åt när man gråter av trötthet under ändlösa vaknätter, en bok som hjälper en att förstå varför man mår som man gör och som med hjälp av snälla metoder och goda råd kan ge lösningar och hopp.

Mirijam Geyerhofer är journalist och blev själv sjuk av sömnbrist efter att hennes dotter föddes. Hon är bosatt i Malmö och mamma till två barn.

Min kommentar
Det här var förstås underbart att få lite stöd i den trötthetsdimma som föräldraskapet innebär med sömnbristen. Mycket befriande att höra andra och lite värre historier än sin egen, men även sådant som precis beskriver det man själv försöker hantera.

Tips som både påminde en om hur man överlever dessa kämpiga månader och år men framförallt kände jag att jag fick en spark i baken att verkligen prioritera min sömn.

Kände att boken gav mig väldigt mycket. Skönt att lära sig förstå att man kan tycka att föräldraskapet är jobbigt, men för det så älskar man sina barn. Att det inte är samma sak. För alla behöver vi andrum, olika mycket och har också olika förutsättningar men att vi inte ska jämföra utan se till en själv. Ja det var mycket som jag satt och nickade åt liksom kunde känna mig tröstad av. Helt klart nödvändig läsning för den här perioden i livet.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Sista hösten i legoland

av Hanna Rut Carlsson (2019)

Om boken
Det är den allra sista hösten, men ingen tycks lägga märke till det. Människorna i Köpenhamn vill bara leka och har slutat tro på något annat än sig själva. De märker inte ens att själva grunden som allting vilar på är på väg att försvinna. Tre orakel är på plats för att varna dem, men det är svårt att få någon att lyssna.

Vi får följa oraklet Amir, som är på sitt första uppdrag på jorden, men också fyra människor: Katja, som skulle vilja bli lesbisk; Alice, som bara vill ha tillbaka sitt ex; Malik, som kämpar för att få genomföra sitt drömbygge; och hans tioåriga klimatmedvetna dotter Joanna, den enda som tycks inse faran.

Sista hösten i Legoland är Hanna Rut Carlssons debutroman. En berättelse om hybris och annalkande katastrof, men också om några människor som söker efter mening mitt i undergången.

Min kommentar
Jag blev nyfiken på den här boken när den kom ut för några år sedan. Äntligen fick den nu följa med hem en sväng från biblioteket så att jag fick läsa den.

Jag uppskattar det helt egna angreppssättet väldigt mycket. Det är personligt och intressant därav, eftersom det blandar olika berättartekniker. Dels finns det oraklen som läsaren får följa och det är uppbyggt som genom en pjäs nästan. Dels de olika personerna varav en genomför en viss aktivitet som är kopplat till detta och förankrar det övergripande temat. Då blev det också konkret att följa och föra samman alla infallsvinklar. Men sedan dök det också upp korta uppslag utifrån ett allvetande perspektiv. Alla dessa delar gjorde läsningen så intressant och givande.

Innehållet är därmed oerhört tillfredsställande och emellanåt gnistrar det för fullt. Det rymmer också humor mellan raderna liksom hela berättelsen är lustfylld. Däremot tycker jag inte att historien når riktigt hela vägen. Förhoppningen var god, men jag saknade att helt dras med framförallt genom de mänskliga historierna.

Sammantaget rekommenderar jag dock den här boken just för den unika berättarstilen som satte miljöfrågan i ett nytt spelrum.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – I rymden kan man aldrig dö

av Olivia Alhällen (2021)

Om boken
Noah viker pappersbåtar för att hålla de jobbiga tankarna borta. Och för att visa vilka dagar som är dåliga dagar. En ny båt, en dålig dag. Enkelt.

När Noah dör känns det som om hela världen rasar. I alla fall för Mira. Inte blir det bättre när skolans vetenskapstävling närmar sig och Mira hamnar i det sämsta laget. Där finns Alice som är en bästistjuv utan att veta om det. Ester som är så kär att hon inte kan tänka på annat. Henry som inte bryr sig ett dugg om tävlingen och Frank som inte vill något annat än att vinna den. Och så Yousef, han som gör allt för att inte vara en svikare.

Drömmen om guldpokalen hamnar längre bort när Mira plötsligt hittar en pappersbåt. En pappersbåt som Noah har lämnat efter sig. Noah som har varit död i flera veckor …

Min kommentar
Det här var en så väldigt fin och kompakt liten bok där författaren med små medel får med, liksom under ytan, så himla mycket. Det är intressant och inkännande och jag dras med karaktärerna. Det gemensamma som cirkulerar kring dem skapar en historia som säger så mycket. Som värmer och får mig att tänka till. Det är vardagligt och vackert. Träffar precis det där stora i det lilla som hos de yngre.

Betyg: 5- av 5